Jag lät dem döda mitt barn.....

Jag gjorde abort i början på min och mannens förhållande. Jag blev gravid jättesnabbt trots skydd.
Det tog såklart emot lite att göra abort, det är ju emot naturen eller vad man ska säga.
Jag skulle heller aldrig sätta ett barn till världen som inte var väldigt önskat utav både mig och min partner. 
De första månaderna var värst. Vi pratade mycket om hur stor magen skulle vara då, och sen hur stor bebisen skulle vara.
Det är klart det kändes, men inte så att jag var ledsen.
Ingen utav oss hade iofs barn sedan innan. Det kanske gör det svårare.

Nu väntar vi vårat första som ska komma när som helst. Jag eller mannen ångrar absolut inte aborten.
Även om man funderar ibland på hur det hade vart.

Jag gjorde en abort när jag var 20 pga ekonomiska skäl och praktiska. Vet att det inte hade varit rätt att föda barnet, men jag sörjer det än i dag 7 år senare. Man är inte fjantig bara för det. För en del kanske det inte tar lika hårt, mesans för andra blir det en stor sorg och för mig så handlade det mycket om skam och dåligt samvete. Jag hatade nästan mig själv efteråt och tänker fortfarande på det. Du har all rätt att känna som du gör.

Ge dig lite tid att känna sorg. Du har all rätt att känna som du gör och du måste få bearbeta dina känslor.

Det är statistiskt bevisat, om vi nu ska "likställa" medicinska ingrepp ( nu förringar jag på intet sätt TS upplevelse, och självklart är varje upplevelse individuellt, ), så vet vi att majoriteten inför och efter dessa livsförändringar i stor utsträckning är i risk för att drabbas av PTS symptom, depression, livskriser etc - och detta ÄR ett problem.

Vi har en teoreitskt, närmast fantastisk, sjukvård i Sverige i förhållande till storleken av vår population - och vad ny medicinska metoder/utrustning kostar att köpa in. Men eftervården av patienten som gått igenom ingreppet är under all kritik. Noll och inget. I bästa fall får man gå till VC och få en ask "lyckopiller" utskrivet. Och det är inte vad det handlar om vad patienten behöver.

Och lite samma sak tror jag att det är här i TS fall, att det är avsaknaden av omhändertagandet efteråt. Kanske att få gå och prata med någon. Träffa andra som vart med om samma sak. Kanske att det hade vart lämpligt med någon lättare form av KBT. Någon form av sorgebearbetnings kurs, eller vad som nu kan ha vart behovet. Nu har jag inte träffat TS själv, så ska inte uttala mig om det, men vi BEHÖVER också skapa en eftervård i Sverige. Inte bara in, snitt snatt, och ta två alvedon och ring någon annan. Anvsaret för patientens egen hälsa måste fortsatt ligga på sjukvården, tills att man FAKTISKT är färdigbehandlad, inte bara en rent fysisk medicinsk bedömning. Det är något som verkligen borde lyftas upp, inte minst i sådana här fall.

De frågade när jag ringde och bokade tid om jag ville träffa kurator men jag tackade nej. Tänkte att jag är en logisk person, jag förstår varför jag "måste" göra abort och jag vill inte älta efteråt. Nu har jag förstått att det är så mycket mer känslor än vad jag trodde. Varför får man inte information om det???? Varför säger de inte före man gör aborten att vi vet att många kan få det väldigt jobbigt efteråt? 

Men nu känns det som jag aldrig aldrig aldrig vill se den där abortmottagningen igen. Skulle kännas skitjobbigt att komma dit för att träffa kurator. Men det är väl nödvändigt. Jag gjorde ju aborten delvis för att barnen skulle få mer tid och engagemang än vad som skulle hinnas med om vi fick ett barn till. Men nu har de ju en ledsen mamma istället, är det bättre? Jag försöker skärpa mig när jag är med barnen men gråter sen på nätterna. Samma med förhållandet till maken, det skulle inte klara ett barn till och jag ville ju inte att mina barn skulle bli skillsmässobarn, men nu känns det som jag inte tål att se min man. Jag vill bara ha ut honom ur mitt liv för att det var han som fick mig att göra detta (nej han tvingade mig inte men hade han varit positiv till att behålla hade jag gjort det). Han försöker trösta men jag vill inte ha tröst av han som ju är så nöjd med att jag tog bort det, han som inte behöver leva resten av livet med de fasansfulla minnesbilderna, skulden och skammen för att jag lät dem döda barnet..... 

Jag har inte gått igenom en abort. Men jag hade ett missfall i fjärde veckan, och det sörjer jag med jämna mellanrum. Så jag kan visst förstå att man kan känna att ett väldigt litet foster är ett barn att sörja.

Hoppas att kuratorn kan hjälpa dig att må bättre. 

Jag gjorde en abort förra veckan v 9+4 jag mår jätte dåligt gråter varje dag.. Förstår hur du känner önskar jag kunde vrida tillbaka klockan och ha det ogjort..

Ta dig tid att sörja, det har man rätt till vi är bara människor.

Kram på dig! 

 ÅÅ TS jag känner exakt som dig!! jag gjorde en abort i april iår och då var jag 10+0 (kirurgisk abort) jag vill verkligen inte men kände ett ansvar mot dom två barn jag har. vi ville kunna ge tid till dom och känna att vi som ett par fick mer tid till varandra. 
Min man var helt säker och kände att han absolut inte ville ha ett barn till. vi hade mycket planerat inför sommaren, vårt bröllop, resa och jag som just börjat ett nytt jobb.

när jag skulle stoppa upp tabletterna innan vi åkte in til OP var hemskt!! jag ville inte.. tårarna forsade och jag ångrade mig  MEN jag tog dom endå.. vi var överens och beslutet fattat. operationen gick bra men direkt efter var hemsk!!

en otrolig sorg och skam bär jag på. hur kunde jag/vi?!! men med tiden så inser jag att gjort är gjort och jag kan inte vrida tillbaka tiden hur mycket jag än vill. det här får jag bära och sörja resten av mitt liv. Det känns jobbigt att jag kände på mig att det var en kille (har två tjejer sen innan) och var helt säker från att jag gjorde positivt test med tjejerna att det var just tjejer och denna gång var det en kille. min son. men det blev lättare med tiden.

månaderna gick och bröllop och semester avlöste varandra.. bröllopsresan nu i september var fantastisk men vi glömde p-medlet och vi chansade en dag.. resultatet: GRAVID igen!!! suck!!! såren rivs upp och ångesten kommer tillbaka!!! hur kan detta vara möjligt? vi försökte i 1 1/2 år med att få dotter nr 2 min man är säker på abort igen men jag vill inte.. orkar inte uppleva det igen. kommer förmodligen få äta piller då :( en stor klump och sorg växer i min mage!! är så ledsen men jag bara blundar för det.. tiden går.. bebisen växer.. försöker trycka bort det.. är i vecka 8+0 idag. bebisen blev till 6 månader efter min abort och kommer födas exakt på dagen 6 månader senare en min bebis(aborten) var beräknad. Detta är en tjej, triss i brudar för min del. men sorgen efter min son kommer alltid att vara kvar (kan ju självklart inte veta att det var en pojke och detta en tjej men min magkänsla säger så och den brukar för det mesta vara rätt)

vill bara skriva till dig för att berätta att du är inte ensam! 

massa kramar till dig.. tiden läker alla sår.. det blir bättre!

Tack för dina ord (och alla ni andra som skrivit också). Om den graviditet du bär nu säger jag bara behåll, behåll, behåll. Jag har tre barn ganska tätt och det var stundtals tufft när minstingen var liten men fullt uthärdligt. Jag är så glad att jag har dessa tre fantastiska barn, att jag fick med maken på en trea för han var lite skeptisk redan då men trean är ändå ett planerat barn. Jag väntade alltså barn nr 4 nu och logiskt sett förstår jag att det skulle vara väldigt tufft. Inte bara för att man skulle gå igenom bebistiden igen utan också för att det sedan kommer att vara fyra barn som behöver och har rätt till vår uppmärksamhet, tid, vårt engagemang. Redan vid tre kan det vara en hel liten cirkus med läxor, aktiviteter, tonårsuppror och så vidare har jag förstått på vänner och kollegor som har lite äldre barn.

Som sagt var, innan jag gjorde aborten hann jag tänka nästan 2 veckor efter att jag plussade och jag kände då ganska starkt att även om det vore fantastiskt med en syskonskara på 4 kände jag noll lust att börja om; vara bunden, skrik, blöjor, matintroduktion och alltid ha med sig barnanpassad mat innan de kan äta vanlig mat, föräldraledighet, hänga på lekplatser osv. Och med fyra barn blir det förstås ännu mindre egentid, ännu mindre möjligheter att göra saker på egen hand. Barnvakt ska vi bara inte tala om. Just precis nu känns det rätt OK, jag gråter inte. På jobbet idag gick det också väldigt bra. Jag älskar mitt jobb och har saknat det under mina föräldraledigheter. Men några gånger nu ikväll har jag brutit ihop totalt. Det som skrämmer mig mest är minnena från den fruktansvärda dagen. Precis som du grät och våndades jag när jag förde upp Cytotecen. Övervägde att spola ner dem i toaletten. Sen operationssalen och tanken på vad som försigick när jag sov. Jag grät rätt mycket där inne så jag fick lugnande. När jag vaknade mådde jag jättebra. Det låg en nysnittad mamma i båset bredvid mig på uppvaket. Bebisen var hos pappan. Det bekom mig inte. Jag reflekterade över att jag varit i precis samma situation, minns den där hisnande känslan när man fick åka ut till pappan och bebisen sen. Sen kom maken och barnen och hämtade mig och det kändes jättebra. Men på kvällen kom de jobbiga tankarna. Jag tror helt enkelt jag var lite hög av knarket jag fått på operation. Det var därför jag mådde så bra och det var därför jag dök ner i ett mörker när knarket gick ur kroppen. 

Ett av barnen ville att jag skulle sjunga "Tryggare kan ingen vara" nu när han skulle sova. Gick inte så bra. Tårarna kom för jag tänkte på den som inte fick vara trygg i min famn, som jag puttade bort därifrån och som jag förnekade livet.

Det som i mina mörka stunder skrämmer mig är de där hemska minnena och vetskapen om att jag måste leva med dem. Då får jag panik! Hur ska jag orka leva med dessa minnen? Vet inte om de kommer att blekna men jag hoppas hoppas hoppas att de inte kommer att vara så lättväckta när det gått mer tid.  

Tyvärr är makens och min relation inte bra. Den var inte på topp före jag kom på att jag var gravid och nu är det riktigt illa. Han orkade inte prata med mig nu på kvällen. Han behövde sova. Kan jag förstå, det har väl varit tufft för honom också med all min sorg. han sa att han skulle orka lyssna imorgon. Får hoppas det, känner mig så ensam. Vågar inte riktigt gå och lägga mig för då kommer väl tankarna igen.

En annan sak som är jobbig är att allt det där som jag ville göra; friheten, jobbet, färdig med bebistiden, det känns rätt oviktigt nu efter aborten. Skulle kunna vara föräldraledig i tio år för att slippa ha det som jag har det i mina mörka stunder. Men jag får försöka leva på att det inte varit nattsvart hela dan idag. 

Känner precis som du. Jag har också två barn sen tidigare. Gjort är gjort, men gjort så dumt (ca 2 månader sedan). Fortfarande mår jag dåligt när jag tänker på det. Tiden går och jag hoppas att det kommer att göra mindre ont i hjärtan med tiden. Tack till er andra som delar med sig sina historier. Det känns lite bättre när man får läsa att vi är i samma hemska situation. Man känner sig inte ensam för stunden.

En fråga till er som har en partner som var drivande i abortbeslutet medan ni själva i större eller mindre utsträckning ville behålla. Hur har känslor för och relation med partnern påverkats av aborten? Jag känner stundtals en djup avsky mot min man för att hans önskemål drev mig att göra det som nu får mig att må så dåligt. Blev ju inte tvingad men lyssnade på honom och vad han tyckte var bäst för familjen. Men han slipper ju minnena från graviditeten och aborten.Så orättvist. Hur ska vi nu kunna hitta tillbaka till varandra? Stundtals vill jag bara att han ska flytta. Känns jobbigt att behöva umgås hela helgen nu.

Jag har gjort 3 aborter.

1 när jag var 14 och och min kille var 19 och han ville jag skulle göra abort. jag hade panik, var ledsen och ensam.
Men beslutet togs och jag gjorde det. Kände agg emot honom ett tag.. Jag ¨ångrade inte aborten. 

Sen fick jag ett barn.

2 barnet mitt var 1 år gammalt. och killen ville behålla, jag var i panik och ville inte behålla då allt med förlossning och spädbarnstid hade varit så jobbigt och var jobbigt och jag gjorde allt själv. så ville verkligen inte ha fler barn,
Den aborten ångrade jag inte alls. det kändes bra och det var lättnad.

Flera år senare en ny kille och fick  ett till barn (tidigare barnet har jag på heltid).

3 Sen var jag gravid med en 3e, maken ville  behålla men inte jag. Jag kände mig inte redo, trots att maken gör hälften av allt jobb med båda barnen, och är en fantastisk person att leva med. Vi gjorde aborten för att jag ville, förlossningar och spädbarnstid har varit så jobbigt så var rädd att börja om.
Denna aborten ångrar jag, och på nåt vis "anklagar" jag min make för att han inte stoppa mig, om han nu var så säker på vad han ville då borde han han ha stoppat mig. Men jag tror vi kommer över det med tiden.
Men ändå att ångra en abort är fruktansvärt.. 

I mitt fall var det jag som var så säker på att abort var det rätta för oss. Min partner var lite tveksam och sa tillochmed att ju mer tiden gick destå mer tyckte han vi skulle behålla. Men det var jag som övertalade honom att abort är det rätta för oss. Nu är jag så arg på mig själv, så besviken. Att jag inte lysdnade på en person som står mig närmast, såm står oss närmast i familjen. Jag är bara arg nu. Hatar mig själv nu. Idioten är jag

Jag satt på samma pottkant som dig i början på året. Helt oplanerat gravid, vilket jag fick reda på i vecka 13+0. Jag och pappan hade inte ens en relation, inte ens några såna känslor för varandra. Och jag ville inte ens ha barn - över huvud taget.
Men det var inte så jäkla enkelt beslut när man väl satt där.
Hjärnan visste var som var logiskt och praktiskt, men hjärtat sa något helt annat.
Det var den värsta tiden i mitt liv att försöka komma fram till ett beslut. Det var som att välja mellan pest eller kolera.
När allt kom till kritan så kunde jag inte ta risken att ångra en abort. Något jag skulle behöva leva med hela mitt liv, om jag nu skulle ångra den. Men det kunde jag ju inte veta i förväg hur det skulle bli. Så jag valde att behålla och jag har inte ångrat det beslutet för en sekund ens och idag har jag två små tvillingpojkar som jag älskar över allt annat.

Det är föga tröst för dig, men jag förstår varför du tog det beslutet du tog och hur svårt det måste ha varit.

Din vårdcentral bör ha en kurator du kan vända dig till. Om inte annat så kan du kontakta familjerätten och be att få hjälp. Mår inte du bra och har svårt att bearbeta detta, så kommer det att gå ut över familjen och dina barn. Så familjerätten finns där för att kunna ge stöd även i såna här situationer.

Jag tycker att du ska be din man sterilisera sig så att du inte ska behöva riskera att gå igenom något sånt här igen.

Jag gjorde en abort för fem år sen nu. Det är det värsta jag varit med om. 
Mannen jag blev gravid med hade precis flyttat till ett annat land, jag bodde i andra hand och hade inte ekonomin för att ensam försörja ett barn.

Jag grät nästan varje helg under ett års tid. Som tur var så har jag världens bästa vänner som orkade lyssna på mig helg efter helg efter helg utan att tycka att jag var fånig.

Efter ett år lyckades jag gå vidare.. Och nu har jag två små flickor. Och aldrig igen att jag kommer genomgå en abort igen.

Du kan pm:a mig TS om du behöver någon att prata med! Jag förstår precis hur du mår och vad du går igenom.
Kram!! 

Hemskt att du ska behöva känna så. jag har också gjort abort men känner inte att det var en big del. Barn föds, människor dör, jorden är överbefolkad. Jag tycker faktiskt inte det är en sån big deal, jag ser inte liv som något heligt.