Jag lät dem döda mitt barn.....

För en vecka sen gjorde jag en kirurgisk abort i v 10.0. Vi har fått de barn vi vill ha och vi, framför allt min man, skulle verkligen inte orka med ett barn till. Jag tror att jag skulle klara det även om det hade inneburit en tuff period och att jag fått avstå från mycket; jag har ganska nyligen börjat jobba efter sista barnet och jag tycker verkligen det är skoj med jobb, inte vara så bunden av en bebis, kunna komma iväg, kunna göra saker med familjen som inte måste anpassas till en bebis. Så det fanns väl ingen annan utväg. Jag tänker också på de barn vi har, att de ska få tid med oss föräldrar och lugn och ro även om de förstås i längden hade haft stor glädje av ännu ett syskon.

Men trots det rationella känner jag mig så hemsk. Jag har dödat mitt eget barn. Jag påbörjade ju dödandet när jag tog Cytotecen och sen lät jag dem fortsätta när jag la mig på operationsbordet och fläkte upp mig och lät dem suga ut/trasa sönder mitt barn. Det är fruktansvärda upplevelser som jag får bära med mig hela livet. Och det är väl mitt rättmätiga straff. Min man tycker att det var ju inget barn. Det var ett några cm stort foster. Men när vi väntade de andra omhuldade vi dem i den åldern. Jag aktade mig för brieost, vin och allt vad det var för att inte skada. Det här barnet dödade vi. Med de andra barnen när jag kände hur livmodern växte i den åldern kände jag hur jag började ta barnet till mig och var livrädd att något skulle hända det. Jag kände ju samma kroppsliga förändringar den här gången, men då dödade jag det. Och det är så hemskt att min man och de två mycket nära vänner jag pratat med om detta nästan verkar tycka jag är fånig. Undrar om jag typ borde gå med i Livets ord. Båda dessa två vänner har själva gått igenom aborter och förutom det kroppsliga, att man kanske skulle ha ont, att man skulle blöda, verkar de inte bry sig alls på samma sätt. De gick så gott som omedelbart vidare med sina liv.

Hur känner ni andra som vet att aborten var rätt för att det verkligen inte fanns praktiska möjligheter med (ännu) ett barn? Känner ni er lugna och trygga eller har ni som jag dessa jobbiga känslor av skuld och skam? Jag känner mig så äcklig och hemska. Hatar min kropp. Ska aldrig aldrig aldrig ha sex mer.