lennartsdotter skrev 2013-10-26 22:13:18 följande:
Man kommer överens om vem katten ska bo hos. Man är vuxen om det helt enkelt, även om det vuxna innebär att kliva tillbaks och låta den andra parten få katten.
Varför hänfalla till barnsligheter som att ingen skulle få ha katten?
Den som blir utan katt kan skaffa en annan katt. Nej, det är inte samma katt men vill man ha en katt är ju det ett alternativ.
Vill ni dessutom vara utan varandra gör ni bäst i att klippa alla band. Har ni en katt gemensamt måste ni träffas vid överlämnadet av katten. Ni måste vara överens om kostnader. Vad händer om katten blir sjuk eller skadas och måste behandlas och ni inte kan komma överens för att ni båda är blinda och inte kan se till kattens bästa? Eller för att den ena parten har råd med veterinärvården men inte den andra?
Nej, vill ni bli av med varandra ska ni inte ha djur tillsammans. Det har ställt till det för många och det är djuren som kommer i kläm.
Jag tänker mer att det är okej att ha delad vårdnad om en hund, varför skulle det inte gå bra med en katt?
Känner många kompisar som har skaffat en gemensam hund, separerat och sedan har hunden varannan vecka eller varannan månad.
Jag ska ju själv att det känns lite väl drastiskt att sälja/avliva.
Vi är bra vänner och kommer inte klippa banden helt, vi kan helt enkelt inte bo med varandra. Komma överens om kostnader kan vi absolut göra, det är ju bara skriva ett avtal där vi åtar oss att stå för halva kostnaderna var. Nu är katten dessutom försäkrad så det kommer aldrig vara några jättesummor det kommer handla om.
Skulle det vara annorlunda ifall vi hade barn tillsammans? Om kattens favorit dessutom är ett av barnen?
Hade det varit mer okej då att ge katten till "favoritbarnet" och ha med katten när barnbytet är? Då blir väl barnen en fast punkt i kattens liv?