INGET fungerar! Ungen lyssnar fan aldrig!

Jag hade en son som var som din fram till han var 6-7. Han var otroligt aktiv och kunde inte sitta stilla. När han sen började på en sport blev allt helt annorlunda. Han fick utlopp för sin energi. En annan sak som vi gjorde var att ta kontakt med en barnpsykolog som kom hem och tittade lite på vad vi gjorde. Han kunde snabbt och enkelt förklara för oss hur vårt barn fungerar och det stämde till 100%. 

I otydliga situationer har han svårt att hålla ihop sig. Han blir som ett "gasmoln" - över allt och fladdrig. Om man hjälper honom med den yttre strukturen dvs att göra situationer på samma sätt, följa rutiner, låta honom bestämma lite små saker, inte ställa för mycket frågor osv så funkar han.

När ex man pratar i telefonen - då tappar han tråden.
När man ska gå hemmifrån och allt är panik, vantar är borta osv - då tappar han tråden.
När maten snart är klar och man ska bara... - då tappar han tråden.

När situationen för honom var otydlig och utan struktur blev han bråkig och ville ha uppmärksamhet. Uppmärksamhet, skäll, bråk var bättre än ingen uppmärksamhet alls.

Och skrika. De förstår inte skrik. Det blir ännu mer ett tillfälle att tappa sin tråd och bli ett gasmoln.

Det här växte bort vid 7 års ålder.

trots är ju ökänt. Barnen blir inte likadana längre. Ge honom något som han FÅR bestämma över ex sina leksaker. Att få bestämma vad han ska ha på sig fast inte när det är bråttom.

"Vill du bestämma själv?" - ställa den frågan till honom. Svarar han ett rungande JA!!! Då behöver han lite mer att bestämma över. Ska inte vara saker som DU bestämmer över, utan små saker som han kan bestämma.

Prova. Det hjälpte oss.  

Ta hjälp! Det gjorde jag. Fick toppentips och jag var inte deprimerad utan i fullt stark vanlig vuxen och fick svårigheter att veta hur jag skulle hantera situationen. Förutsägbarhet och rutiner fick jag tips om. Inte bara bryta mitt i en aktivitet - det var då han blev arg. Jag började säga: - Om 10 min ska vi gå. osv. 

Det hade jag inte kommit på. Så nu jobbar jag så med alla barn och ibland också vuxna när jag undervisar. Det ger trygghet och kontroll.  

Ja, jag tyckte det var jättebra att få hjälp utifrån. En psykolog kom hem till oss och tittade på hur vi hade det hemma. Han kunde direkt säga att i vissa situationer skulle vi göra si eller så. Det som var svårtast för honom när han var runt 4 var att han behövde ha en yttre struktur dvs någon som alltid hade kontakt med honom. När jag pratade i telefon eller när vi vuxna pratade med varandra bröt han ihop och skrek. Det kunde vara likadant när jag ägnade tid åt den lilla, ex när jag ammade. Då gick han upp i atomer liksom. 

Psykologen förklarade det med att de har svårt att "hålla ihop sig" - de blir som gasmoln när man inte ser dem. Han tipsade om att föra ner alla situationer där det inte funkar och planera dem på ett annat sätt. Ex påklädning på morgonen med alla andra barn på dagis - han fick gå 5 min före alla andra och då klädde han sig som en raket och bråkade ingenting med de andra barnen.

Amningen - då läste jag en bok för honom.

Nu är grabben 17 år och är hur lugn som helst. Ser inga tendenser alls till att han överhuvudtaget skulle haft dessa problem när han var liten. Han hade 32 timmar extra resurs på dagis. Idag ler jag nästan åt det. Eftersom han är hur seg som helst. Gullig kärleksfull har flickvän osv. 

Lycka till alla ni! Tänk långsiktigt och försök att inte ha humör utan se det som att det växer bort. Jag tror inte för hans del att det handlade om att JAG skulle LÄRA honom något. När jag började anpassa mig mer och lyssna och göra planer med honom funkade det mycket bättre.

Problemet växte bort, lärdes inte bort.  Trotsåldern infaller 3-4 o ch 5-7 år. Plötsligt är ens barn ett monster. Och sen går det över.