abort imorgon, och nu tvivlar jag igen!!!

Hej. Imorgon har jag en tid för en abort. Jag ska göra en kirurgisk. Jag är i vecka 11.
Har velat fram och tillbaka i flera veckor nu. Bestämde mej tillslut att göra en abort. fast jag inte vill.
Har känts ok ända fram till idag, då jag började må dåligt igen pga det beslutet.
har suttit och tittat på abortnejs sida, där man får se hur de lilla fostret slits isär.
Det var helt fruktansvärt!

Jag har redan tre barn i åldrarna 8, 6 och 3. Jag och barnens pappa är separerade, men är riktigt goda vänner idag, och träffas med barnen flera ggr i veckan. Ibland stannar pappan över här o sover på soffan, vi har filmkvällar när barnen sover o såna saker ibland. Vi båda tycker att det känns jättebra att kunna ha denna kontakten.

Sen nu i somras träffade jag en ny kille. Vi blev störtförälskade o allt var super, tills jag blev gravid.
Han skulle flytta hit, vi bor inte i samma stad. O vi planerade ett helt liv tillsammans.
Men när jag blev gravid så tog han avstånd, för han ville så att jag skulle göra abort, att vi kunde skaffa ett barn längre fram när han bodde här osv. Helt logiskt o jag höll med.
Men sen sa jag att jag inte klarade av de, o då blev han konstig men sa att han skulle vara närvarande i barnets liv så mycket han kunde. Idag är vi inte tillsammans. Vi pratar då o då. Han skriver ungefär varannan vecka på sms och frågar hur de e med mej. Vi pratar mest lite kallt sådär. Men jag vet att han mår lika dåligt som mej just nu, och han vet hur jag mår. Det tog slut mellan oss för att han inte visste vad han ville längre när ja blev gravid, han blev jätteförvirrad o har inte varit sej själv sedan dess. 
När vi träffades så sa han att det viktigaste i hans liv kommer att vara våra kommande barn, och även mina barn. för han tycker att barnen är allt här i livet. han har själv växt upp med en pappa som inte alltid varit närvarande, och han har mått så dåligt över det. 
Så jag tror att när han får smälta allt detta, o när barnet väl kommer så kommer han smält för barnet också, och vilja vara med. men givetvis kan jag inte garantera ngt.

hjärtat mitt brister, det gör så ont i mej. Jag vill verkligen inte ta död på mitt egna barn.
Jag vill inte, men samtidigt vill jag inte gå igenom detta ensam.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag har aldrig i hela mitt liv mått såhär dåligt :( 

Jag har när jag varit i affärer, småsneglat på bebiskläder, tittat på barnvagn på blocket o såna saker.
Jag gjorde det till o med när jag va inställd på abort, så innerst inne vet jag vad jag vill.

Jag bara vet inte om jag klarar det själv? Mitt ex har stöttat mej så fruktansvärt mycket, o han sa till mej att vad som än händer så stöttar han mej o finns där för mej.
Men samtidigt känns de fel, han är ju inte pappan. men skulle såklart vara tacksam för hans hjälp o ta emot den. men känns som att jag kan inte lita på att ngn annan kommer finnas där om jag behöver det.
utan det är ju mitt ansvar.

sen har jag min familj med mamma o pappa, sen fyra syskon, som bor bara 10 min från mej. jag vet att dom ställer upp också när dom kan, men alla jobbar så det blir ju ngn  gång ibland.
pengar är det inga problem med, nu bor jag i en trea med tre barn så lite trångt är det.
jag har min säng i vard.rummet som är stort, pojkarna mina har det största rummet o min flicka har ett lite mindre rum. så jag har ingen plats ngnstans för en babysäng, men visst kan bebisen sova hos mej.
jag kommer givetvis att titta på större boende redan nu om det blir så att ja behåller.
men skulle jag inte hinna få ngt innan så är det ingen katastrof.
det löser sej med tiden ändå.

jag är så rädd. så rädd för båda alternativen som finns.
snälla vad ska jag göra??? :/