Anonym (orkar inte mer) skrev 2013-11-02 13:25:39 följande:
Först satte jag gränsen att vid 4 månader minskar risken, då kanske jag kan börja lugna mig....men då googlar man ju (dum som man är) och läser om en mamma som förlorade sin 6 månaders dotter och en annan som förlorade sin 2 åring
Jag vet inte hur jag kommer reagera den dagen som vi måste ta bort larmet för snart kommer hon ju dra i allt i och runt sin säng och själva sladden till larmet är rena strypsnaran....så larmet måste ju bort då...
Min sambo är så ledsen för att jag inte tillåter honom att ta våran dotter själv utan att jag får panik och börjar gråta och gapa här hemma..
Det känns som att mitt psyke bestämmer över mig, att döden slår till så fort jag inte är i närheten, att bara jag är i närheten och övervakar så...ja...
Nej just nu ser jag inget slut på detta.
Min dotter har börjat vända på sig i sängen och inatt låg hon så gott som på magen och sov när jag kom in.
Jag vände på henne och försökte få henne att sova på rygg. Då vaknar hon till lite och jag står och gråter och förbannar mig själv för att min hjärna håller på och skrämmer upp mig hela tiden...
Efter vår änglason fick vi en annan son och med honom höll jag inte på såhär, inte heller med vår förstfödda son. (har 3 barn och 1 i himmelen).
Rädslan begränsar mig och jag VET om det, men hjärnan säger något annat.
Jag har blivit deprimerad, fått kort stubin av allt.,....
Men du?
Är det något som hindrar dig från att söka hjälp?
Ja hon kommer börja röra sig runt så larmet måste ju bort. Så tänker alla föräldrar som har ett andningslarm så där är du rationell :)
Se nu till att möta rädslan och se till att få ditt söta.. ur nu och be om hjälp!