Min säng(vår säng) min plats!! Hjälp!!

Hmm.. Jag gillar inte heller den känslan jag får i magen. Tycker inte de är okej, men de är så jag känner. Hur ska jag jämföra de då? Känslan är ungefär som att någon rotar runt bland mina personligaste saker, läser min dagbok (om jag haft en) De finns liksom ingenting i mitt liv, mitt hem, min kropp, mina känslor och tankar som är bara mitt. Jag delar precis allt med någon annan. Behöver inte alla nånstans eller nått som är bara mitt? Andrum, egen plats för tankar å avslappning?

Det här har noll och inget att göra med mig eller "mitt sätt". Det är helt naturligt för barn att vilja vara fysiskt nära sina föräldrar. Och har ett barn behovet att samsova anser jag att det bör gå föra vuxnas eventuella behov av en "privat sfär". Att inte kunna visa empati inför ett barns behov av närhet anser jag är mycket märkligt.

Det får vi väl ta för givet, för annars sätter hon ju inte barnets behov av att ligga nära med sin pappa före sina egna behov. Så det tror jag nog hon tror.

Jag vet det med... Jag vet det även med egna barn som inte kan ligga still. Men om man inte kan sätta sitt eget behov av en god sömn åt sidan i de fallen så är man tydligen empatilös. Man lär sig nåt nytt varje dag ;)

Fast till vilket pris ska man samsova? 

Vad är det för glädje för barnen när mamma blir sjukskriven för att hon är utbränd pga sömnbrist? När pappa inte får sin projektanställning förlängd för han presterar inte på topp eftersom han sitter och gäspar hela dagarna?
När mamma är så trött så hon glömmer kastrullen med kokande mat på spisen? När pappa råkar somna och inte är vaksam när barnet klättrar upp i bokhyllan och ramlar ned?
När mamma somnar i bilen på väg hem i från affären och kör i diket...

När barnet självt inte sover bra utan är trött och gnälligt hela dagen? För självklart blir ju även barnen störda när de vuxna rör på sig, men skillnaden är att barnet förstår inte sambandet mellan det och tröttheten. 

Och hur länge "måste" man samsova?