Min säng(vår säng) min plats!! Hjälp!!

Jag ska försöka svara på allt nu. Jag har pratat med min man flera ggr om detta. Han har haft de tufft med barnen och har fått kämpa för dom å inte haft dom så ofta. Nu är de dock en speciell situation då barnen är här mer och kan vara lite extra fundersamma och ha tankar som gör att dom inte kan somna själv iaf den äldsta. Jag kan förstå att dom sover hos oss nu om de inte vore att dom inte ens försöker sova hos sig själva och att dom började redan innan de här. Å jag har de oxå jobbigt i den här situationen och behöver min man för mig själv och min säng även när jag inte är hemma... Skulle han lägga sig hos dom och sova skulle de bli trångt och han skulle snarka så dom inte skulle kunna sova, kanske de är en bra metod för att barnen bara skulle komma i absoluta nödfall men samtidigt blir ja ju orolig att dom skulle tveka att komma om dom faktiskt inte kan somna?

Jag förstår att de kan sticka i ögonen på föräldrar, jag önskar att jag gladeligen hade velat haft dom i min säng. Men nu tycker jag de är jobbigt. Jag har aldrig nekat dom förut men nu har vi bestämt att kommer dom å inte kan somna eller nån annan anledning så får pappan lägga sig på deras rum. Inget barns behov ignoreras bara de att behovet tillgodoses i ett annat rum.. Varför är de då stackars barn?

Jag och min man har inga gemensamma barn, vi har hans barn varannan vecka och mitt barn är hos sin pappa och bonusmamma varannan helg.

Mitt barn är minst, men han är 7 år så han är rätt stor.

Jag har inte läst ovanstående och skummade igenom TS.

Jag är så himla kluven här.

Här är mitt barn "jobbigast" han är jätte mörkrädd och drömmer mkt mardrömmar och han storgråter och får riktig panik med hjärtklappning (Har inte varit såhär tidigare men det är väl något han går igenom, han har alltid kommit in på natten, men i alla fall somnat i sin egen säng, vilket är svårt nu.)

Min man är dock väldigt snäll, även om han tycker det är jobbigt. Jag tycker det är skitmysigt, men har nu börjat säga ifrån för hans egen skull, han är stor nu och måste komma över det. Nu somnar han i sin säng om jag ligger bredvid honom, men han kommer in på natten, och så får det väl vara tills han känner sig tryggare.

Ibland har alla tre barnen kommit upp, och ja ibland funkar det, men den största som är 9 år, då har jag faktiskt sagt snälla gubben, du kan väl lägga dig i soffan? Det blir så trångt? Och det gör han och även den mindre (min mans barn) går tillbaka till sitt rum/lägger sig i soffan om jag bara ber dem snällt, kanske du ska pröva?

Dock får mitt barn inte sova bredvid sin pappa när han är hos dem, för hans bonusmamma, även om hans pappa vill det så vägrar hon (vi har bra kontakt) så mitt ex brukar lägga sig vid vårat barn en stund men han får INTE komma ner till dem om han blir rädd. Detta gör så oerhört ont i mig, min son berättar att han ligger och gråter hela natten, hans hjärta slår hårt och han vid flera tillfällen har nypt sig själv hårt, dragit sig i håret osv för att han varit så rädd.

Han vill inte längre vara hos sin pappa pga detta, nu har jag pratat med mitt ex och han skall prata med sin sambo.

Jag har ingen rätt att lägga mig i deras liv, men det är mitt barn, det är jättesvårt och jag tycker det är hemskt att hon inte kan låta pojken få ligga bredvid sin pappa de få dagar han är där.

Hon är aldrig med på kalas, på barnets matcher, träningar osv aldrig!

Min son säger "När pappa ska somna bredvid mig, blir ******** arg och gråter och låser in sig på toaletten" min son är livrädd att jag skall berätta detta, ta upp detta, vilket jag nu redan har gjort, men har bett mitt ex att sköta det på snyggt sätt och inte säga till bonusmamman att han berättar detta för mig.

Fy sånt här är så svårt.

Ja det tycker jag med, hade det varit varje dag så fine, men det handlar om varannan helg... Nej han får inte komma ner, det har hänt att han fått det men då får han lägga sig på soffan i vardagsrummet, vilket inte hjälper just mitt barn så mkt. Pappan får inte lämna henne liksom... Jag blev ganska arg kan jag säga.

Håller med. Jag och mitt ex håller också med, säger han till mig i alla fall. Men min son blir ju orolig, eftersom de börjar bråka, och hon grinar och låser in sig på toa. Han känner ju skuld.
Jag tycker hon ska skärpa sig.

Jag var bra nära att ringa upp henne själv, men jag såg rädslan i min sons ögon, så jag sansade mig.

Mitt barn är väldigt tillgivet, och säger till min man (hans bonuspappa alltså), att han älskar honom när han lämnar och hämtar på skolan och kramar honom god natt, att han älskar hans barn osv. så jag vet inte vad det är som gör att hon är sån mot honom.

Jag tror hon skulle behöva en pappa istället för mitt ex, eller gå i terapi. Det kan ju inte vara normalt i alla fall.

Jag har gjort det... Det tror jag inte hon känner, för hon är aldrig med någonstans när det gäller mitt barn, det är jag pappan och min nuvarande man och ev far/morföräldrar och alla kommer överens superbra.

Så hon väljer ju att inte vara med.

Jag har henne på min fb och hon är alltid ute med kompisar de helgerna min son är där eller i alla fall väldigt ofta (vilket kanske är lika bra).

I början var hon så himla bra och pysslade och grejade med honom.  Men jag jämför ju med mig själv också vilket kanske är fel, jag älskar mina bonusar och hämtar och lämnar, är med på alla deras aktiviteter, för det är sånt jag tycker man gör som familj.

Hon jobbar ju med barn, på förskola, så jag trodde verkligen hon hade större förståelse...

Var inte meningen att sno TS tråd!!

Jag har sagt till mitt ex att han får stanna här hellre än att jag lämnar honom för den helgen på skolan så gråter han för han vill inte lämna oss... Tycker så synd om honom.

Han är inte otrygg i övrigt, tvärtom. Mkt framåt och väldigt busig. Det är bara i mörkret.