Anonym (Sia) skrev 2013-11-05 09:00:09 följande:
Kan mycket väl vara så. Ibland när jag läser härinne får jag känslan av att det är otroligt ovanligt att göra abort och att alla som ändå gör det ångrar sig gruvligt efteråt. I själva verket görs ju mer än 30.000 aborter varje år och jag har mycket svårt att tro att majoriteten av dessa kvinnor mår dåligt flera år efteråt. Det är ju en sak att i efterhand tänka på aborten, fundera på hur det hade varit om man valt annorlunda etc, gentemot att gråta besinningslöst och inte kunna gå vidare med livet.
Så det är nog onekligen värt att tänka på att urvalet blir snedvridet, precis som du säger (sen tror jag dessutom att det flockas abortmotståndare i den här kategorin). Jag blir faktiskt lite beklämd över att det i så många trådar propageras för att mannen åsikter inte ens ska beaktas och inte heller de redan befintliga barnens livssituation. Självklart är det kvinnans val i slutänden och jag menar naturligtvis inte att en abort är rätt i alla lägen, alls inte, utan att en abort inte behöver vara en katastrof - inte ens i de fall då man tvivlar (annars är det vanligt här med åsikter som "Om du tvekar det minsta lilla, behåll! Du kommer att ångra aborten resten av ditt liv!").
Jag menar inte att förringa känslorna hos de som faktiskt mått väldigt dåligt efteråt och känner att det är svårt att släppa tankarna på aborten, men i en del fall tänker jag att det andra alternativet inte hade varit bättre (à la 15 år gammal tjej, gravid med en 30-årig missbrukare med misshandelsdomar i bagaget som säger sig ångra sin abort varje dag tio år senare. Kanske hade hon ångrat det motsatta beslutet betydligt mer).
Jag hoppas att ni kommer fram till det beslut som passar er bäst. Det är verkligen inte lätt när man har motstridiga känslor kring det och där partnern tycker annorlunda än man själv gör. Jag kan verkligen rekommendera att ni ser till att få komma till en kurator som har hand om sådana här ärenden, det tyckte både jag och maken var till stor hjälp.
Precis, det där med "Om du tvekar det minsta lilla, behåll! Du kommer ångra aborten hela livet", det stör jag mig på. För vissa blir det säkert ett trauma. Jag är ganska säker på att jag kommer att må dåligt en period efteråt (precis som du beskriver att du hade några tuffa veckor precis efteråt). Men tvekar lite grann, det tror jag väldigt väldigt många gör.
Abort är verkligen ingen lätt fråga. Jag tror att syskon ofta är en stor glädje, men man måste se till hela livssituationen. Vad är det för liv man vill leva på sikt och vad är det för liv man vill ge till de barn man redan har? För mig känns det hemskt att tänka att man tar bort deras blivande syskon, ja. Men alternativet då? Jag känner redan att jag är tröttare än vanligt, vilket jag brukar vara i början av graviditeter (vi har redan tre barn). Sen vet jag att det kommer en tid på slutet av graviditeten när jag inte orkar riktigt som vanligt. Sen kommer bebistiden när jag vet att det kan bli tufft att tycka att man räcker till för alla barnen. Vet hur det var när trean var bebis. Och sedan vet jag att det blir ännu mer flängande med lämningar, hämtningar, fritidsaktiviteter (följa med dit, engagera sig i allt från lotterier till tränarinsatser). Däremellan ska vi sköta våra jobb, känna att vi trivs med vårt hem (nej, vi är inga inrednings- och städfantaster), få lite andrum för oss själva, hinna ta det lugnt och koppla av för att orka med osv osv. Jag kan tänka ibland att jo visst orkar jag. Men sambon tror inte att han gör det. Klart att man på nåt sätt fixar det, men till vilket pris?
Ja, svåra frågor men även om abort verkligen inte är nåt jag tycker är särskilt trevligt egentligen tror jag att det, trots att det tar emot, kan vara den bästa lösningen på sikt i vissa fall
