Gravidtråd för oss som är över 35

Sessan, vilken dramatik! Hoppas det lugnar sig! Irmeline, håller ff tummarna för dig! Eget: puuuuhhhh, var hos läkaren imorse o hjärtat slog så fint! Tydligen berodde blödningen dels på mkp och dels på att jag fick bära minstingen för mycket då han var sjuk - 17 kg och 3 trappor upp är ingen bra kombination Iaf så blir det återbesök om en mån för att se om moderkakan ff täcker för öppningen nedåt. Lättad och glad

Jag är inlagd. Sammandragningar sen i natt, vattenavgång i morse. Fått nåt som ska stoppa värkarna, antibiotika... Oddsen väldigt dåliga men bebis lever än iallafall. Vi hoppas att värkarna kan ge sig och att det bara är en reva eller nåt. Kanske det läker av sig själv då. Håll alla tummar ni har!

Sambon hemma och hämtar tandborste mm. Värkarna har dom fått stopp på. Vattnet sipprar på. Det enda som finns att göra nu är att vänta. Troligen blir jag kvar här ett par dagar. Dom verkar hoppfulla, jag vet inte riktigt vad jag känner. Mest vakuum tror jag.

Plopp: skönt att det går åt rätt håll. Fortsätter hålla tummarna! Berättade idag. Ingen vågade kommentera magen (är inte uppenbart bebisformad utan skulle kunna vara för mycket mat). Fick massa grattis! En kollega passade på att komma ut samtidigt :) vi är lika långt gångna.

Det är över nu. Fick blödning i natt och dom gjorde undersökning. Det stod klart att det inte gick att rädda graviditeten. Dom satte igång mig vid elva och jag fick ont vid tio i tolv. Tio i ett var det klart. Otäckt och jobbigt så klart... Men ändå så känns det som om det gick bra, eller vad man säger. Nu är det "bara" vägen tillbaka kvar. Antibiotikan jag fått har inte bitit så bra så jag ska ta nya prover imorgon bitti igen. Blir kvar tills dom sett att det biter och att infektionsproverna går år rätt håll.

Idag har jag varit på sjukhuset för kontroll av urin, blodtryck, levervärden och tillväxt-ul samt lite samtal om diabetes. Jag har ju redan fått högt blodtryck som jag medicineras mot och graviddiabetes, men idag så hade jag plötsligt protein i urinen och mina toxprover visar att levervärderna är något förhöjda. Jag fick ingen diagnos än men det ser ju ut som lätt havandeskapsförgiftning i nuläget.  Jag visste att jag antagligen skulle få det men trodde inte att det skulle bli så här tidigt utan senare än förra gången (då debuterade det i v 32) men tack vare att jag redan var så beredd på det så är jag inte så chockad eller rädd som jag hade varit annars.  Så nu vill dom att jag går 2 ggr i veckan och kollar allting och flöden. Det gör jag ju så klart, så kan dom hålla koll på toxproverna och så kan vi se hur snabbt det utvecklas. Jag är bara 29+4 än men hoppas verkligen att jag når minst v 32+0 innan något måste ske! Har jag tur utvecklas det långsamt och det är lättare att hålla koll. Vi pratade att om det fortsätter i den här stilen att jag skulle bli inlagd senare, men som sagt så hoppas jag att det dröjer innan det behövs.  Lillan verkar må bra än så länge iaf! Det är viktigast. Förra gången för två veckor sedan så fick dom mätningen till att hon låg 12 % över snittet och idag fick dom det till att hon låg 10 % UNDER snittet... Det fick komma en annan sonograf och kolla till slut. Den första som mätte var den som mätte 12+ och hon var så himla virrig och sa fel saker som att barnet inte låg med huvudet neråt och att man inte alls behövde ta några prover osv. Det är verkligen ett case av ju fler kockar ju sämre soppa på vår spec-mvc här i örebro.  Nu vet vi alltså inte om bebis är stor eller liten och vi ska mäta det igen om två veckor, först då kan man veta mer säkert. Det känns som om det börjar bli dags att packa en bb-väska bara utifall om att något händer plötsligt...  Jag hoppas att det här slipper bli en aprilbebis och att hon kan få bli majbebis åtminstone! Otäckt.

Skönt Insanejane att det verkar gå åt rätt håll just nu iallafall! Sen vill jag säga tack till alla för era fina kommentarer och er omtanke, nu lämnar jag er och hoppas på att komma tillbaka så småning om. Kram och ta hand om er alla!

I dag är en jobbig dag. Började bra, var och lämnade prover och sedan har jag både provat mammabyxor (och behöver nog ännu en storlek mindre än jag trodde, är inte riktigt van vid detta) och massor av söta baby kläder, finns så mycket jag hade velat ha! :D   Men sedan. I dag är det 10 år sedan min yngsta dotter begravdes och det gör bara ont, ont, ont. 

Åh, dom där datumen är sååå vidunderligt jobbiga! Jag brukar bara ha en minnesdag, dagen då hon förlöstes (fast hon hade dött flera dagar innan men vi vet inte exakt när). Det är jobbigt nog med EN dag, eller hur, så jordfästelsedagen har jag på något märkligt vis bara förträngt... Minns inte datumet alls. Alla dagar är egentligen jobbiga men vissa årsdagar är outhärdliga. Och sorgen blir inte mindre men man lär sig att hantera den. Så upplever jag det iaf. Jag brukar försöka se till att hålla mig så sysselsatt som jag bara kan på min dotters dag men man måste få ha sin gråtstund och besöka graven eller minneslunden eller vad man nu har. Det är alltid jobbigt inför det besöket just men när man fått gråta klart brukar det kännas rätt förlösande och fridfullt inombords efteråt. Iaf funkar det så för mig för dagarna innan årsdagen så byggs pressen upp och man kan knappt tänka på annat.  10 år, ofattbart hur tiden går... För oss är det bara 2 år och det känns som i förrigår typ. Märklig känsla...  Låt det göra ont, ha din gråtfest och om du har några minnessaker så ta fram dom och titta. STOR kram från en som också saknar sin dotter så hjärtat brister 

Vill bara dela med mig av min glädje. Vi var på RUL idag och allt ser sååå bra ut! Hon, det blir en flicka fick vi se, växer o leker som hon ska! Går in i vecka 20 nu. Sol på er alla!