Se hit alla män! Skulle ni kunna göra en "juridisk abort"?

Nej, jag skulle nog ha svårt med det. Jag har problem med att man släcker ut ett påbörjat människoliv. Jag dömer ingen annan som gör det, fast visst känns det lite som att man dödar en människa. 

 

Jag röstade på Ja, om jag inte vill ha barn med mamman. Under vissa omständigheter så skulle jag kunna tänka mig att göra en juridisk abort. Jag anser att eftersom det krävs två människor för att skapa ett foster/barn så har också båda dessa människor rätt till åsikter som måste respekteras. Jag skulle aldrig drömma om att tvinga en kvinna att vare sig göra abort eller föda ett barn mot sin vilja. Det är en självklar rättighet. Män bör också ha en rättighet att välja huruvida de vill bli föräldrar eller inte.

Sen ska såklart mannen inte hur som helst kunna avsäga sig faderskapet. Det ska ju inte vara det första, självklara alternativet. Men det är ändå ett alternativ som bör finnas.  

Intressant omröstning, med hänsyn till den andra tråden.

Jag är själv för "juridisk abort", men hade lite svårt att svara, då inget alternativ kändes riktigt rätt. Jag svarade nu, "Ja, om jag inte känner för att bli pappa nu". Men det svaret känns inte riktigt rätt. Med min fru skulle jag välkomna ett barn, som hon vill ha, även om jag känner mig färdig med barn. Jag personligen skulle nog ha ganska svårt för att avsäga mig kontakt och ansvar för ett eventuellt barn överhuvudtaget. Dock vet jag att det förekommer kvinnor, som anser att barn är deras, och förhindrar kontakt och umgänge mellan barn och pappa. Svårt i de lägena, men framförallt ser jag denna fråga som mest intressant för ungdomar mellan 15-20 år.

För mig som man skulle det vara nästan omöjligt att avsäga mig kontakt och vårdnad om ett barn, önskat som oönskat. En juridisk abort skulle troligen ge mig många funderingar och kanske ångest, dock fanns valet. Även om det till viss del kunde ses som "pest eller kolera".  

   

Jag tror (röstar ej då jag är kvinna) att

Många män är villiga i teorin att göra en juridisk abort, men att det i praktiken inte skulle funka känslomässigt för de flesta. Den stora "grejen" med att bli pappa mot sin vilja handlar ju knappast om underhållet el att barnet 50 år framåt i tiden kommer att ärva en. Allt annat omkring barnet kan du ju faktiskt redan idag avsäga dig, så som umgänge eller kontakr överhuvudtaget. Du behöver aldrig ens kasta en blick på ett barn du själv varit med och avla fram som man. Många skulle nog hellre pröjsa 2000 i månaden resten av livet för att kunna gå tillbaks i tiden och förhindra den oönskade graviditeten. Det som blir problemet för de flesta är ju ATT barnet faktisk föds och existerar, även om

Man juridiskt aborterar det. Det faktiska barnet kommer att finnas, tillskillnad från när en kvinna gör en fysisk abort. Och när det barnet i verkligheten existerae så tror jag det nästan blir omöjligt för den normalfungerande mannen att tänka bort det och att gå vidare som om inget hänt. Barnet finns där ute, frågor kommer att väckas, funderingar att finnas och den oönskade känslan av att man är ansvarig och allt man borde göra kommer sannolikt att infinna sig förr eller senare, om inte annat den dagen man sedan bestämmer sig för att aktivt skaffa barn.

Jag är man och helt emot idén om juridisk abort (även en eventuell jämställd idé som tillåter både män och kvinnor den möjligheten snarare än det till synes rådande ojämlika förslaget som innebär att det är en exklusivt manlig rättighet). OM det vore en legal möjlighet tror jag ändå inte jag skulle utnyttja den även om det är svårt att sia om.

Nej! Min son var oplanerad och jag har aldrig gillat eller ens kommit överens med hans mamma. Första åren var det jobbigt, jag visste inte hur jag skulle se på mig själv som pappa och jag var bara glad att hon hellre såg att jag inte var särskilt närvarande i hans liv. Jag mognade dock och började bete mig någorlunda faderligt redan när han gick på dagis.
Men aldrig någonsin önskade jag att jag inte skulle vara hans far eller att jag helt och hållet skulle "slippa" träffa honom. Normalt sett älskar man sitt barn, oavsett hur jobbiga omständigheterna är, och jag förstod självklart redan från första början att jag också hade ett stort ansvar för hans tillkomst och därmed även hans framtid.