Ojvadduärbra

Äldre 10 Nov 12:32

90 svar

Styvförälderns roll?

Hallå!

Jag vill kanske skapa en debatt, kanske bara få ut mina tankar.
Men jag blir fullkomligt galen när jag ser hur bonusföräldrar (mest mammor här på FL) pratar och ser på sina bonusbarn.
Som något bihang som knappt är vatten värda.
Jag själv är bonusmamma. Och nej, det är inte lätt alla gånger.
Jag kom in i en familj, som hade sina rutiner och sina vanor.
Sina fredagsmys-upplägg och sina minnen.
Det var jobbigt stundtals. Man är inte mer än människa.
Men jag gjorde att val, mycket mycket tidigt i vårt förhållande.
Och det valet var att köpa allt med hull och hår, eller gå.
Jag valde det första.
Jag älskar min man. Och med honom kom två barn. Även en exfru. Men det är ju han! Det är ju det som jag då ska älska.
Jag tycker inte att man kan säga "jag älskar min killa MEN jag klarar inte av hans barn" osv osv.
Nej, då älskar du inte honom. Du älskar de delar som du väljer ut av honom, de delar som DU tycker passar in i ditt liv. Men han är inte bara dom delarna.
Han är även pappa, han är en kvinnas exman.
Jag uppmuntrar min mans kontakt med barnens mamma. För att jag älskar honom och vill underlätta i hans liv.
Jag uppmuntrar och gör allt för att förbättra vårt liv tillsammans med hans barn.
För att jag älskar honom.
Hans barn, inga barn, har bett om att få födas. Dom har inte bett om att deras mamma och pappa, deras trygghet och familj, ska splittras.
Dom har inte bett om att hoppa fram och tillbaka mellan två hem och två liv.
Det är våran skyldighet som vuxna att underlätta för dessa barn.
Vare sig du är bio eller bonusförälder.
Mina bonusar har motarbetat mig. Jättemycket!
"Du är inte min mamma, vi gillar inte dig, pappa, va med oss istället" är något som jag hört massor av. Vilket kan svida.
Men om jag där och då bara skulle se till mina känslor, så kan allt vändas till hat och bitterhet istället. Tänk istället efter, varför dom säger något sådant!
Jag har alltid bemött såna kommentarer med respekt och förståelse.
När jag har hört att jag varit ogillad av dom, har jag bara svarat att det är ok. Dom behöver inte gilla mig, men att jag gillar dom ändå. Väldigt väldigt mycket.
Små små steg framåt där dom har sett att, fine, jag är inte där för att förstöra. För att ta deras pappa.
Jag är där med kärlek och öppen famn. Jag pratar gott om deras mamma, och jag konkurrerar aldrig om något.
Det har lett till att vi idag, efter 9 år tillsammans har en kontakt med varandra som är få förunnat.
Dom kommer till mig med alla bekymmer man kan tänka sig, med tankar och med funderingar.
Vi står varandra väldigt nära och dom är trygga med mig.
Det tog ca 2 år, men det var värt varenda minut.
Snälla ni, lär er att förstå barnen.
Det är dom som är förlorarna på detta. Dom är bara barn.
Vi är dom vuxna.
Vi ska finnas där, och vi ska lära även andras barn vad respekt och kärlek betyder.
Jag tror att världen kan bli en smula vackrare då;)
Vad tycker ni?

Ojvadduärbra

Äldre 10 Nov 13:37

#4

Anonym (sofia) skrev 2013-11-10 12:48:44 följande:

jag tror att som i alla relationer ge och ta.Jag behandlar de som behandlar mig bra.

Jo visst. På ett sätt. Men jag behandlar ändå barn annorlunda än vuxna. Barn reagerar och får utlopp för sina känslor på ett betydligt mer okontrollerat sätt än vuxna.

Ojvadduärbra

Äldre 10 Nov 14:56

#10

The past is now skrev 2013-11-10 12:52:37 följande:

Jag är också bonusmamma och jag håller med i allt du skriver ts. Även min kille, han är ju bonuspappa och han precis som jag köper hela paketet! Vi älskar vårt liv.

${#emotions_dlg.flower}$

Vad glad jag blir! Så mycket mer harmoniskt och skönt liv ni alla då måste ha, än om bitterhet och svartsjuka skulle blandas in.

Tummen upp:)))

Ojvadduärbra

Äldre 10 Nov 14:57

#11

Anonym (s) skrev 2013-11-10 14:23:36 följande:

Nej. Man bemöter även äldre barn med respekt för att det är svårt för dem att tvingas leva med en människa som de inte själva har valt. Gör man inte det så är det svårt att få en vettig relation. Mycket ansvar för relationen hänger på den vuxna.

Exakt!

Ojvadduärbra

Äldre 10 Nov 15:03

#12

Anonym (Nej) skrev 2013-11-10 13:56:32 följande:

Jag älskar inte alla delar av min kille och det anser jag inte heller att jag behöver.

Jag älskar varken hans övervikt eller slarv med städningen. Jag älskar inte hans barn och de är ingen del av min familj.

Men de är en del av min killes familj och han älskar dem. Jag är trevlig mot dem men jag tar inte hand om dem. Barnen har redan två föräldrar och jag är ingen av dem.

Det är din åsikt, min åsikt är att man visst "behöver" älska alla sidor hos sin partner.

Att älska alla sidor betyder ju inte att man tycker dom är bra. Inte för mig iaf.

Min man slarvar också med städning. Han kan vara en besserwisser i vissa situationer och han är otroligt långsint.

Jag gillar det inte, men jag älskar det. Jag älskar dom sidorna, för att dom gör honom till just den han är.

Om han hade varit pedantisk, inte långsint osv, då hade han inte varit han!

Jag älskar att han har ett dåligt morgonhumör och att han alltid kokar pastan för länge.

Sånt som jag retar mig på för stunden, visst. Men som gör honom till den där underbara mannen som jag älskar. Med just, hull och hår.

Så även hans barn.

Ojvadduärbra

Äldre 10 Nov 15:19

#14

Anonym (s) skrev 2013-11-10 15:06:30 följande:

Du är en ovanligt klok person! Jag tycker att du har helt rätt i det du skriver.

${#emotions_dlg.flower}$
Ja, tyvärr är det väl så.. Att de som tycker som jag, eller vi då rättare sagt, är ovanliga. Sen om det är ovanligt klokt eller inte vet jag inte.
Men jag tycker att det är ett sunt sätt att tänka på.

Slappna av lite mer i livet. Ta fram det fina hos personer, och var lite mer ödmjuk.

Idag tänker de flesta bara på sig själva.

JAG gillar inte detta.
JAG gillar inte hans barn.
JAG vill inte.
JAG vill att det ska vara si och så.

Men det finns kanske andra där runt omkring, som faktiskt påverkas av sådant tänkande!?
Du väljer hela tiden hur du ska må, och vad du ska tycka. Du väljer hur du ska vara och hur du ska bete dig.
Du väljer själv hur du ska leva ditt liv.

Ojvadduärbra

Äldre 10 Nov 15:29

#16

Anonym (s) skrev 2013-11-10 15:23:25 följande:

Jag tycker att det är klokt att tänka ur barnens perspektiv och försöka vara förstående för hur det är för dem att en ny person ska bo med dem.

Många är egoistiska, och nog är det en idé att försöka kliva utanför sina egna önskningar och behov och försöka se hela bilden.

Exakt. Så bra sagt.

Ojvadduärbra

Äldre 10 Nov 16:47

#21

sextiotalist skrev 2013-11-10 15:48:20 följande:

Tja, jag köpte inte hela paketet och ingen som förväntade det av mig heller. Vi köpte inte heller alla sambons förra familjs traditioner, vi skapade nya som vi ville ha det.

Så nej, jag köper inte ditt synsätt, dvs det är inte applicerbart överallt. Säkert för dig, men för mig hade det var ohållbart.
Men det har fungerat utmärkt ändå. Periodvis har det varit tufft, men vi har rätt ut det tillsammans.

Men jag har aldrig hört från min sambos barn "du är inte min mamma" "du ska inte bestämma över mig", för jag har aldrig varit deras mamma och jag har aldrig bestämt över dom, självklart har jag sagt ifrån när det gått överstyr, men aldrig tagit någon föräldraroll.
Men vet du, de har alltid gillat mig (tja, visst har de varit irriterade på mig ibland och jag på dom), men eftersom jag inte gick in med hull och hår i en sk bonusförälders roll, så har vi inte haft den typen av konflikter.

De är min sambos två första barn, självklart älskar han dom, men han har inte velat ha något med sitt ex att göra (det slutade med att jag tog det mesta av det praktiska samtalen, för de rök bara ihop)

Ok. Ja, fast nu har jag nog varit otydlig.
Jag har inte köpt något helt paket, vad gäller alla traditioner osv. Nej, gud nej.
Vi har skapat våra egna, och vi är en stark och sammansvetsad familj. På vårt sätt.

Vad jag ville poängtera, var inte att man på något sätt skulle underkuva sig den "gamla familjens" synsätt rakt av.
Inte heller att det som dom har kommit fram till gemensamt ska vara det enda rätta i "ny" familj.

Jag ville bara belysa det faktum att det kan vara svårt och jobbigt att dimpa ner i en redan inarbetad familj, om man säger så.

Vi har idag två gemensamma barn, och vi har vårt liv. Våra synsätt och våra traditioner.

Men jag förstår att det är sådant som många bonusföräldrar kan ha det kämpigt med.

Jag är inte en förälder till min mans barn.

Jag är en vuxen i deras liv, och när det gäller "Du är inte min mamma"-snack, så har jag hört det i alla möjliga situationer. I situationer då jag inte ens har bestämt något.

Jag kan ha frågat dom vad dom önskar sig i födelsedagspresent. "Ingenting av dig, du är inte vår mamma" har varit ett svar många gånger.

Om jag har bett dom sänka volymen på TV:n, har det också låtit likadant.

Med min trådstart har jag inte på något sätt velat säga att en bonusfamilj ska vara på mitt sätt, eller på något annat bestämt sätt heller för den delen.

Alla familjer ser olika ut, alla vill olika.

Jag ville helt enkelt få fram min åsikt om hur det är barnen som är förlorare vid alla separationer.

Det är barnen som får finna sig i, och bara bli tvingade att acceptera och lära sig att leva i det livet som deras föräldrar ger dom.

Det gäller ju alla barn. Vare sig du växer upp i en välbärgad familj, en familj med alkoholiserade föräldrar eller en skilsmässofamilj.

Men nu handlar det just om skilsmässobarn.

Och i.o.m detta, så kanske vi vuxna kan ha förståelse över att våra bonusbarn beter sig på vissa, ibland mindre attraktiva, sätt.

Att det finns så många kvinnor, och män, som träffar en partner.
Efter ett tag går det upp för dom att det finns barn inblandade, och dessa ska sen behöva stå ut med diverse ogillande och konkurrens från sin bonusförälder.

Jag uppfattar i allra högsta grad att du visst köpt allt med hull och hår? Alltså just accepterat det faktum att din man har barn sen innan.

Du verkar ha enormt förnuftiga åsikter, och just det att ni löser allt tillsammans, är i mina ögon ett praktexempel på en välfungerande "nybyggd" familj

Jag syftar mer på trådar som finns här inne, och även det man hör i dagliga livet, om hur folk verkligen avskyr sina bonusbarn och allt som har med dom att göra.
DET tycker jag är sorgligt.

Jag har inte tagit någon föräldraroll, jag är mamma till mina 2 döttrar.

Men jag finns där alltid för min mans barn. På mitt egna lilla sätt ;)

Ojvadduärbra

Äldre 10 Nov 16:52

#22

Utan Barn skrev 2013-11-10 16:20:18 följande:

Jag älskar inte heller allt med min sambo. Jag älskar inte hans ibland lata sätt, hans långsinthet, hans ointresse för trädgården, jag älskar inte att han har barn. Men jag accepterar alla dessa saker för det positiva väger upp.
Barnen (som var ganska stora när vi blev ett par) har två utmärkta föräldrar och klarar sig bra med det.

Ja, JAG väljer hela tiden hur jag ska må, och vad jag ska tycka. JAG väljer hur jag ska vara och hur jag ska bete mig. Jag väljer själv hur jag ska leva mitt liv.

– Jag tycker faktiskt jag mest har ansvar för att MITT liv. Att JAG är en lycklig människa. Alla har det egna ansvaret. Jag tycker inte det har med dålig egosim att göra. Sen innebär det ändå att man ska ta hänsyn till andra och förhoppningvis också kunna göra att andra blir lyckligare också.

Så klart har du ansvar för ditt eget liv. Det har vi alla.

Men som vuxen har du också ansvar för hur du får barn att må. Speciellt barn , vars pappa (i detta fallet), man faktiskt inlett ett förhållande med.

Jag ansvarar för mig, och mitt liv. Jag ser till att vara lycklig.

Jag ansvarar också för hur mina bonusbarn mår med mig. Jag ansvarar för att jag inte får dom att må dåligt, för dom väljer inte mig.

Jag väljer dock dom. Genom att välja att leva med deras far, så väljer jag även dom. För dom kommer att påverkas av mig, mina val och mitt sätt att vara.

Det kommer man inte ifrån.

Ojvadduärbra

Äldre 10 Nov 19:34

#43

BioBonus skrev 2013-11-10 17:12:35 följande:

Fast jag reagerar på dessa meningar:
Jag är en vuxen i deras liv, och när det gäller "Du är inte min mamma"-snack, så har jag hört det i alla möjliga situationer. I situationer då jag inte ens har bestämt något.

Jag kan ha frågat dom vad dom önskar sig i födelsedagspresent. "Ingenting av dig, du är inte vår mamma" har varit ett svar många gånger.

Om jag har bett dom sänka volymen på TV:n, har det också låtit likadant.

Min bonus skulle aldrig komma på tanken att inte vilja göra som jag ber henne om mig för "jag är inte hennes mamma". Att vara så ohyfsad som att inte vilja ha mina gåvor för att jag inte är hennes mamma - ja jösses, hon hade inte fått en pinal på flera år om hon svarade så nedlåtande... Hon vet att mina regler gäller i vår familj lika mycket som pappas oavsett vems mamma jag är. Det är inget av våra barn som skulle spela ut oss för att vi inte är deras biologiska föräldrar, inte mina tonårssöner gentemot min man, deras bonuspappa, heller. De har mer respekt för oss än så.

Dåligt uppförande är inget som ska bortförklaras med att barnen är skilsmässobarn. Det är inte per se synd om skilsmässobarn. Man gör dem en otjänst genom att ha den inställningen, anser jag.

Det känns inte som om ni är en stor harmonisk familj, om jag tolkar vad du skriver. Utan som om i allafall barnen känner att ni är en delad familj. Jag tycker snarare det känns som om ni har ganska lång väg kvar att gå till att hitta harmoniska och väl fungerande roller gentemot varandra. Men jag hoppas ni hittar dem, på det sätt som passar er familj.

Ja, dessa meningar har jag fått höra. Under de två år som jag skrev i början av min trådstart att det tog innan vi fann våra roller.

Idag pratar dom inte så. Inte alls.

Vi har en fin relation idag, väldigt nära.

Men under de två första åren var det så som det mycket väl kunde ha låtit från mina bonusar.

Men i det, vände jag ändå aldrig dom ryggen.

Jag förstod att det måste vara jobbigt att ha mig där, att behöva lära känna mig.

Och barns sätt att reagera och få fram känslor kan vara väldigt ogenomtänkta.

Självklart var det aldrig "okej" att dom svarade mig så, men vi pratade om det. Där och då.

Och jag kände aldrig något agg för att dom bemötte mig med ilska eller avoghet.

Jag kände snarare med dom.

Och det är nog, vill jag gärna tro, därför vi har den relation vi har idag.

Så att vi har lång väg att gå, nja. Det vill jag gärna inte tro.

Vi har gått en lång väg. Och kommit dit vi är idag, och har varit de senaste 6 åren.

Styvförälderns roll?

INNEHÅLL