Styvförälderns roll?
Hallå!
Jag vill kanske skapa en debatt, kanske bara få ut mina tankar.
Men jag blir fullkomligt galen när jag ser hur bonusföräldrar (mest mammor här på FL) pratar och ser på sina bonusbarn.
Som något bihang som knappt är vatten värda.
Jag själv är bonusmamma. Och nej, det är inte lätt alla gånger.
Jag kom in i en familj, som hade sina rutiner och sina vanor.
Sina fredagsmys-upplägg och sina minnen.
Det var jobbigt stundtals. Man är inte mer än människa.
Men jag gjorde att val, mycket mycket tidigt i vårt förhållande.
Och det valet var att köpa allt med hull och hår, eller gå.
Jag valde det första.
Jag älskar min man. Och med honom kom två barn. Även en exfru. Men det är ju han! Det är ju det som jag då ska älska.
Jag tycker inte att man kan säga "jag älskar min killa MEN jag klarar inte av hans barn" osv osv.
Nej, då älskar du inte honom. Du älskar de delar som du väljer ut av honom, de delar som DU tycker passar in i ditt liv. Men han är inte bara dom delarna.
Han är även pappa, han är en kvinnas exman.
Jag uppmuntrar min mans kontakt med barnens mamma. För att jag älskar honom och vill underlätta i hans liv.
Jag uppmuntrar och gör allt för att förbättra vårt liv tillsammans med hans barn.
För att jag älskar honom.
Hans barn, inga barn, har bett om att få födas. Dom har inte bett om att deras mamma och pappa, deras trygghet och familj, ska splittras.
Dom har inte bett om att hoppa fram och tillbaka mellan två hem och två liv.
Det är våran skyldighet som vuxna att underlätta för dessa barn.
Vare sig du är bio eller bonusförälder.
Mina bonusar har motarbetat mig. Jättemycket!
"Du är inte min mamma, vi gillar inte dig, pappa, va med oss istället" är något som jag hört massor av. Vilket kan svida.
Men om jag där och då bara skulle se till mina känslor, så kan allt vändas till hat och bitterhet istället. Tänk istället efter, varför dom säger något sådant!
Jag har alltid bemött såna kommentarer med respekt och förståelse.
När jag har hört att jag varit ogillad av dom, har jag bara svarat att det är ok. Dom behöver inte gilla mig, men att jag gillar dom ändå. Väldigt väldigt mycket.
Små små steg framåt där dom har sett att, fine, jag är inte där för att förstöra. För att ta deras pappa.
Jag är där med kärlek och öppen famn. Jag pratar gott om deras mamma, och jag konkurrerar aldrig om något.
Det har lett till att vi idag, efter 9 år tillsammans har en kontakt med varandra som är få förunnat.
Dom kommer till mig med alla bekymmer man kan tänka sig, med tankar och med funderingar.
Vi står varandra väldigt nära och dom är trygga med mig.
Det tog ca 2 år, men det var värt varenda minut.
Snälla ni, lär er att förstå barnen.
Det är dom som är förlorarna på detta. Dom är bara barn.
Vi är dom vuxna.
Vi ska finnas där, och vi ska lära även andras barn vad respekt och kärlek betyder.
Jag tror att världen kan bli en smula vackrare då;)
Vad tycker ni?