Han vägrar samarbeta! Var slutar det?
Jag har delad vårdnad med pappan. Han har knappt träffat sitt barn det senaste halvåret. Han föreslog familjerätten, men när det blev aktuellt så totalvägrade han. Han säger att han vill träffa sitt barn och ta en hel helg med en gång. Jag säger att barnet måste bli tryggt med pappan innan det är aktuellt (barnet är 16 månader gammalt). Han anklagar mig för att gå emot svensk lagstiftning och alla samtal innehåller ett par elaka ord från hans sida. Han kallar mig hjärntvättad när jag refererar till BVC rekommendationer och barnpsykologi.
Jag vill så gärna slippa dessa samtal som aldrig leder nån vart. Jag har aldrig nekat honom att träffasitt barn och majoriteten av deras umgänge sedan separationen har varit i hans hemstad för att jag åkt dit - ändå anklagar han mig för att ta hans barn ifrån honom. Han har aldrig råd att hälsa på sitt barn (tågbiljett som kostar 100 kr enkelväg, en resa på dryga två timmar) De TVÅ gångerna han åkt för att träffa barnet så har vi mötts halvvägs dessutom.
Jag är less på att lyssna på hans snedvridna verklighet. Jag vill ha umgänget skriftligt och jag vill göra det med en tredje part.
Då han har för vana att stänga av sin telefon, avsiktligen jävlats med mig (erkänt detta), och jag vill minimera kontakten så mycket som möjligt med honom så tänker jag ansöka om egen vårdnad. Jag vet att detta inte påverkar hans umgängesrätt men jag tänker att det blir några samtal mindre om praktiska saker som förskola, pass osv.
Utifrån den här informationen har jag några frågor till er:
-Räcker hans ovilja till samarbetssamtal och ständiga kränkningar för att jag ska få egen vårdnad?
-Om jag ansöker om egen vårdnad, blir det då ett umgängesavtal på köpet? (Oavsett om jag får vårdnaden eller ej)
-Om inte, kan jag stämma honom för att Jag vill ha ett avtal?
Som ni förstår är jag mån om barnets rätt till båda föräldrarna. Det jag inte tänker göra är att ta ansvar ÅT honom. Han har en missbruksmentalitet och jag skulle helst se att han inte var en del av barnets liv, å andra sidan ger det mig mer kraft att vara en supermamma åt mitt barn så att pappans värderingar och livsstil inte smittar av sig. Med detta ville jag bara få ur mig att TROTS att jag anser att han är en "dålig" pappa så har barnet rätt att lära känna honom, så jag är helt övertygad om att jag ser på det hela utifrån barnets behov och inte utifrån mitt missnöje med pappan.
Är så tacksam om ni har erfarenheter att dela med er av, kanske liknande situationer. Eller kanske tips, både kring samarbetsfrågan och mitt förhållningsätt. Medhåll och mothugg, en riktig familjelivstråd helt enkelt!