MA v 12 efter 1:a graviditeten- hur orkar man?
Skrapades i tisdags efter ett MA eller ofostrig graviditet i ca v 12. Ingreppet gick bra och man är ju på något sätt glad att det är "åtgärdat" nu så man slipper oron och väntan. Nu kvarstår ångest och enorm sorg. Besvikelsen över allt som inte kommer bli, alla planer man gjort upp. Hur hanterade ni andra det? När började ni må bättre? Jag är hemma från jobbet hela denna veckan - klarar inte av att "va som vanligt" utan vill bara vara hemma ensam och gråta. Min man är väl också ledsen men mest för att han ser hur nere jag är, men hans sorg verkar inte alls vara så stor som min. Det är väl kanske ofta annorlunda för kvinnan...jag har ju liksom "fäst mig" vid det lilla pyret och känt förändringarna i min kropp osv. Man funderar på när vi ska försöka igen...på ett sätt vill jag ju bli gravid så fort som möjligt och på ett sätt känner jag att det var ju det HÄR barnet jag ville ha! Det går väl inte bara att ersätta...