håller med om att det är förvaring och att det inte finns tid för att prata oftast. jag har inte heller fått gå ut nåt alls och inga promenader med personal erbjöds. tillbringade den mesta tiden i sängen, gick ut till de andra när det var matdags. de andra gjorde likadant.
litar man inte på sig själv, har man allvarliga självmordstankar osv är inläggning en bra idé. att bli inlåst har räddat mig flera gånger.
På större sjukhus har de flera olika avdelningar. En del avdelningar är dock uppdelade efter var man bor. När jag var inlagd på ett mindre lasarett fanns det bara en avdelning för alla. Kommer man in efter ett självmordsförsök är det svårt att veta vilken diagnos personen har och så finns det ju mer personal på en del avdelningar och de har olika möjlighet att ta hand om patienter. Gissar jag. Det är nog inte alltid så lätt att sätta en gräns och bestämma vilken avdelning patienten ska till - och så finns det säkert inte plats. Det behövs absolut mer resurser! Senast jag var inlagd fanns det t.ex. inte personal för att kunna gå ut med någon patient, att få frisk luft borde ju vara ganska bra för att må bättre.
Senast jag var inlagd fick jag flera nya mediciner, höjda doser på allt jag hade (dubbelt så mycket Stilnoct t.ex. från första natten) och lugnande utan problem. Kommer ihåg en person som hade tid att prata lite. Jag delade rum med en epileptiker som fick ett anfall mitt under natten. Det fanns en kvinna på avdelningen som var totalt förvirrad, hon tog all mat från matvagnen och trodde att det bara var hennes. Ingen personal fanns i närheten.
MEN - att vara inlagd har gjort att jag fortfarande lever.
Just detta fall skedde i Luleå om jag inte minns fel.