Hjälp!
Jag och min man har varit tillsammans i 3½ år, varav gifta i 1½ år. Jag har tre barn som är 10 år, 8 år & 5½ år. Deras pappa finns inte i livet längre, så de bor hos oss på heltid. Min man har en son på snart 15 år. Till saken hör att jag & hans son har aldrig kommit överens, men jag har hela tiden trott att det ska bli bättre. Han är lat, skiter i skolan (jag har aldrig sett honom göra en enda läxa eller plugga till något prov, dessutom går han om 7:an nu pga detta), man får tjata upp honom på morgonen, man får tjata för att han ska duscha etc. Han gör ingenting hemma, hjälper inte till med något alls. Det enda han gör är att gå i skolan (om han kommer dit, vilket han faktiskt oftast gör när han bor hos oss) och sitta vid datorn. Eller vid min sons dator (som han har köpt för egna pengar) som han delar rum med. Till saken hör att han har ADHD. Detta har hans föräldrar, även min man, alltid använt som en ursäkt för hans beteende. Han kan i stort sett göra vad som helst, säga vad som helst, och komma undan med hans diagnos. Detta har han nu själv också börjat använda som ursäkt när vi diskuterar något eller bråkar. Min mellanson är 8 år och utreds även han för ADHD, men jag är stenhård med att han inte ska använda det som en ursäkt, i alla fall inte i alla lägen.
När han är hos oss är han väldigt negativ, han klagar på allt. Att han inte har eget rum, hur dålig mat vi köper och lagar, att vi har regler om läggtider, att han blir väckt på morgnarna av mina barn etc. Hos hans mamma har han inga syskon, och det verkar inte som att de har några exakta regler där heller. Han får med andra ord sitta hur länge han vill vid datorn, har inga exakta läggtider vilket gör att han sitter uppe hela nätterna och sen inte orkar gå till skolan. Vi har till och med fått börja stänga av internet när vi går och lägger oss för att lösa detta problem hemma hos oss.
Jag har flera gånger pratat med min man om detta, att det inte är acceptabelt etc. Men det verkar inte hända något. Han har ju en diagnos, får jag ofta höra. Jag vill inte att mina barn ska ta efter hans beteende, men det är svårt när man ofta får ha olika regler för mina barn och honom.
Det är ofta konflikter hemma och pga hans diagnos har han även svårt att kontrollera sin ilska. Den senaste situationen som uppstod var för någon vecka sen. Min son som är 8 år satt och blåste på sin mat (de sitter mittemot varandra vid matbordet) och råkade väl blåsa lite mat på min mans son och då reser han sig från bordet och går och slår till min son med knytnävarna i armen. Min son blir såklart jätteledsen eftersom det gjorde ont. Jag sa till min mans son och får till svar att ja vad tror ni, han har en diagnos och kan inte kontrollera sin ilska. Min son har haft blåmärken flera gånger efter hans slag. De delar även rum, så den natten vågade inte min son sova ihop med min mans son. Jag kan förstå att syskon bråkar, men en snart 15-årig kille ska väl ändå kunna kontrollera sig och inte slå en 8-åring!? Eller?! När jag blev arg då så var det helt plötsligt jag som är dum i huvudet för att jag enligt min mans son alltid tar mina barns parti. Det slutade med att han låg uppe på rummet resten av kvällen och dagen efter åkte han hem till sin mamma. Som alltid rymmer han vid konflikter. Min son sov inne hos mig den natten.
Detta var nog droppen som rann över tror jag. Jag trodde att kärleken alltid skulle övervinna allt, men jag vet inte längre. Jag vill inte må dåligt varannan vecka när han är här. Jag känner mig inte hemma och trivs inte. Jag har en skyldighet gentemot mina barn att må bra och att de ska känna sig trygga hemma. Så nu funderar jag på att flytta. Samtidigt vill jag egentligen inte, för jag älskar min man och han älskar mig också. Men att bo särbo och fortfarande vara tillsammans går inte min man med på. Om vi flyttar isär så är vårt förhållande över. Min dotter, som är 5½ år, ser min man som en pappa eftersom mina barns pappa dog när hon bara var 2 år. Så det är ju inte smärtfritt. Men jag orkar inte mer. Samtidigt kan jag inte begära av min man att han inte ska bo med sin son. I min mans sons huvud är det jag som är boven i dramat, allt var så bra när han bodde själv med sin pappa. Det har gått så långt att jag faktiskt börjar tro det.
Hur ska jag göra? Detta är ohållbart! Men jag vill inte flytta!
Min man har tre barn sedan tidigare och vi har ett snart två tillsammans. Mina tre bonus/styvbarn är underbara men det har en mamma med svåra problem och som hatar mig, min man och vårat barn. Tex får min mans barn inte kalla mitt barn/deras bror för hans namn när de är hemma hos henne istället skall han kallas "horungen" och jag är "horan". Barnens mamma har även problem med sitt humör, hon slår, skriker, hotar och gråter framför barnen. Genom att deras mamma är instabil blir barnen väldigt instabila när de kommer hem till oss, de slåss, svär, kallar varandra och andra för fula saker, slänger och gör sönder saker när de är arga. Min son har nu börjat fråga mig varför han är en horunge och jag hora för det är vad de skriker när de är arga. De slår även varandra och tyvärr hamnar min lilla pojke ofta i mitten och blir slagen även han. Jag är mycket strikt med att det inte får försekomma några svordomar, könsord eller andra fula saker i vårat hus, och man får inte heller ta till våld när man är arg. Tyvärr är min mans barn så uppskruvade varje gång de kommer till oss att halva tiden går åt att försöka få dem att vara lugna och uppföra sig väl mot varandra och andra. Min son har nu börjar att bete sig som sina syskon och det gör ont i min själ när jag ser hur uppstressad även han blir när de kommer. Jag älskar min man, jag älskar hans barn men jag älskar min son över allt annat, därför går det perioder där jag känner jag måste ta bort honom från det dårhus vårat hus blir när hans syskon kommer. Både min mans och mina föräldrar är väldigt aktiva i sina barnbarns uppväxt och det vi har börjat göra är att någon gång i bland, under de första dagarna när barnen kommer, åker jag och min son och sover över hos antingen far- eller morföräldrarna. Det är såklart ingen långsiktig lösning på problemet men det gör att jag har fått lite mer energi och min son blir lite mer harmonisk så när vi väl kommer hem klarar jag av situationen bättre. Min man var jätte missnöjd med att jag ibland åker iväg i början och sa att jag inte kunde göra detta mot våran familj. I höstas blev det dock så kritiskt efter att ett av syskon alvarligt skadade våran son (han gjorde en spark som hans mamma brukar göra på sin man när de bråkar) så jag bröt ihop och sa att om vi inte försöker göra något åt situationen måste jag lämna honom och de tre barnen och flytta med våran son till eget boende, för våran hemmiljö gör att jag och sonen mår dåligt. Har du och din man bra kontakt med styvsonens mamma? Om ni har det kanske ni kan prata med henne om eran situation, om inte kan ni kanske gå till Familjerätten och prata där.