Dålig relation till pappan

Hur får hon reda på att er relation är dålig?

Varför väljer han att inte svara på tex dina sms?

 

Det var mycket bråk i samband med separationen, han hade psykiska problem och alkoholproblem och allt var kaos, detta sitter givetvis i hos henne. Jag försöker hålla en så neutral roll som möjligt när vi pratar om pappa men jag vet inte hur jag framställs hemma hos honom, men visst märker hon att det inte är bra mellan oss,

Troligen svarar han inte på mina sms eftersom han då måste ordna upp saker praktiskt och ta ställning till vilken dag hon ska hämtas lämnas osv. Han vill nog gärna att alla andra ska ta sådana beslut och att han sen kan kristisera i efterhand, det är enklara att vara offret tyvärr.

Han vill inte ha samarbetssamtal?

Måste hon träffa pappan överhuvudtaget då? Det kanske kan räcka med att hon sover över hos farmor en natt i månaden och pappan får besöka sitt barn där? Om skolläkaren till och med överväger en socanmälan så borde du kunna få stöd för att få till stånd ett sånt schema.

Kanske att han ställa upp på det, men tyvärr så känner han sig väldigt hotad och intar försvarsställning så det har inte lett till något bra. Snarare har han liksom motarbetat mer när vi har varit på samarbetssamtal innan. Han känner det nog som att jag vill sätta åt honom. Han är ganska mycket missbrukarpersonlighet.

Jag vill ju att deras relation ska fungera och att hon ska få vara med pappan också.

Det har gjorts socanmälan tidigare via dagis och det var början till ett mindre helvete tyckte jag då. Nu har det varit lugnare och jag tror att han har fått bättre ordning på sitt liv men kommunikationen mellan oss fungerar inte eftersom han är så bitter. Ska jag bara ligga lågt och acceptera att det är så här eller hur gör man när den ena parten inte vill samarbeta?

Är barnets farmor vettig? Kan du prata med henne? Kanske du kan kontakta henne om läkartider, lucia-firande och andra saker och hon tar det med pappan och så är farmor så att säga mellanhand?

Ja, det skulle kanske funka hyffsat, det var skolläkarens förslag också. Hon är okej.

Jag tror inte det är bra att dottern träffar pappan mer än pappan orkar med. Ska de lyckas bygga relation måste pappan orka. Det gör han uppenbarligen inte i dagsläget.

Så är det säkert, men det skulle han aldrig erkänna, min advokat var ganska förvånad att inte hans ombud drev frågan hårdare när det gällde umgänge osv. men det är väl anledningen.

Det är väl därför han blir arg på mig, han tycker bara att jag är jobbig och krävande. Han lovar en massa saker, att ta med henne på  fotboll och simskola men ingenting blir av. Så behandlade han mig också, när vi var tillsammans, ingenting blev gjort och han lovade aldrig vad han höll och sen vände han det mot mig att det var jag som var dum och elak, och det känns ju inte så kul att dottern ska få vara med om samma sak.

Vad kan det vara som gör att en människa reagerar så? Har han någon slags depression? När jag blev gravid blev han väldigt rädd (trots att det var planerat) och det var då drickandet eskalerade har jag fått veta i efterhand, har alltid varit ensam med dottern och det är inget problem för mig men när man hela tiden har någon som motarbetar, hugger på en,  är arg och letar hela tiden fel hos mig så blir det tungt.

Låt mig gissa lite...

Antagligen känner han att han borde kämpa för sitt umgänge med dottern eftersom det är "rätt" sak att göra. Han vill väl hålla upp en fasad att han är en engagerad pappa inför sin omgivning.

Men egentligen orkar han inte. Det verkar inte som han har tillräckligt roligt under sitt umgänge för att det ska ge positiv inverkan på relationen. Utan det blir en negativ spiral där han är otillräcklig och allt blir tråkigt både för honom och dottern.

Vad detta beteende har för rubrik / diagnos vet jag inte. Skadad anknytning? Depression? Missbrukare? Sjukligt omogen? Han kanske är sån som behöver omedelbar positiv feedback i allt han gör. Och barnuppfostran funkar ju inte så, man får inte sin belöning förrän långt långt senare.

Tack för dina svar Myling, jag tror att du har rätt i det du skriver. Frågan är bara hur jag ska kunna hjälpa dottern i den här situationen? Pappan vill ju inte ge upp eller ta hjälp, då tappar han ju fasaden utåt.
Dottern säger att hon tycker det är jobbigt att bo på tre ställen (mamma, pappa och farmor) nu har pappan träffat en tjej så sist hon var hos pappa bodde hon även där en natt.

Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa henne eller nå pappan, har som sagt tidigare haft kontakt med socialen och familjerätten men dom hade svårt att hjälpa mig, det är mest mitt ansvar att se till att hon inte mår dåligt och familjerätten var rätt upprörda över hans beteende, dom hade upplevt att han hade ringt till dom och varit onykter osv. men dom hänvisar bara till advokat.
 

Kan du inte kontakta soc/familjerätten och föreslå att flickan har umgänget hos farmor? Då blir det ju bara två ställen för henne att bo på. Pappan kan ju besöka henne hos sin mamma och säkert kan han sova över där själv också om han vill. Du kan ju föreslå att ni kan testa detta i några månader för att se om flickan mår bättre av det.

Håller med Anonym (abc). Säg att du inte vill släppa dottern till pappan pga hennes dåliga mående. Men att hon kan få bo hos farmorn då och då.

Om pappan börjar bråka om det så tycker jag du ska låta honom ta steget att driva det till domstol. Jag tycker det låter som att du har både soc, vården och familjerätten bakom dig.

Vi har en psyksjuka mamma som är riktigt illa ute, hon kör fulspel genom barnen! Hon ska veta allt och då menar ja allt, tom bestämma vad barnen ska ge sin pappa i julklapp😡från oss här! Men hon biter sig själv i svansen för nu har barnen börjat vilja vara mer tid här👏👏👏👏👏👏👏👏👏👏och de får dom enligt tingsrätten! Så god jul