Klippning vs barnpassning??
Ok, det här må vara ett fjantigt relationsproblem men ni får gärna ha synpunkter för jag vet inte om jag gör rätt. Jag och min man har separat ekonomi, vi trivs med det och tråden handlar inte om det. Jag är föräldraledig och vi delar på den procenten jag gått ned ekonomiskt helt lika. Han reser bort i jobbet ofta och jag har sagt att jag inte längre vill vara ensam med alla barnen då det blir förmycket av massa orsaker! Jag har inte gått in som ny mamma till dem utan jag har ett barn, en bebis. Det låter kanske hårt då det finns ett barn som är mitt eget numera, men det är så här att min relation till mina bonusar är lång, jag har bott med dem i 7 år och mamman och pappan till dem ville ha det så dvs att de enbart är föräldrar. Men jag har ändå fått dragit ett stort lass, större än dem faktiskt, jag har haft dem själv mycket genom åren, men nu är det förmycket, men min man är ändå tvungen att ibland jobba borta när de är här och jag får ta dem så jag ställer upp såklart för mamman vill inte ha dem mer än nödvändigt. Jag har inte råd att klippa mej och färga håret nu till jul pga av julutgifter som jag prioriterar, men vill gärna bli fin, jag har inte klippt mej på länge så mitt hår är väldigt väldigt långt å råttfärgat, min man tjänar bra och jag hävde ur mej i lite frustration över min situation och känslan över att jag alltid ställer upp men tycker inte att det ges tillbaka jag sa att då tycker jag att du kan sponsra mej att få klippaå färga mitt hår så jag slipper se ut som skit! Han muttrar något om att man inte ska behöva betala sin fru att passa barnen vilket jag åller med om, men samtidigt så borde det väl gälla båda? Dvs att jag inte ska behöva gå med råttfärgat hår långt ned till svanken när min man har pengar?? Vad tycker ni? Om just det där med klippning, är kag fel ute?
