5 års barnlöshet

Det du skriver hade precis lika gärna kunnat vara mitt inlägg...

Vi har försökt i sex år. Först på det vanliga sättet. När det inte fungerade bestämde vi oss för att adoptera. Men när vi väl kom fram i kön (och vi ff inte lyckats på egen hand), så fick jag en kronisk sjukdom som givarländer inte känner till och accepterar.

Då sökte vi hjälp och efter två år till fick vi äntligen tid på Sahlgrenska för insemination med donerade spermier. Pga min sjukdom har varje försök varit hemskt. Har mått så oerhört dåligt av alla tabletter och sprutor.

Vi hann göra tre försök under våren 2013, men inget plus. Min kropp var helt slut, men efter sommarvila bestämde vi oss ändå för att försöka en gång till.

Det resulterade i att de inte ens kunde hitta min ena äggstock och därför inte visste om det fanns några ägg att befrukta. Avbrutet mao.

Då blev jag förbannad och bestämde att nu jävlar! Ett försök till!

Samma sak igen. Hittar inte ena äggstocken... Detta försök använde jag ändå äl-stickor och två dagar efter de avbrutit försöket fick jag en glad gubbe. Vi blev väldigt förvirrade men ringde in och pratade med dem. De tyckte vi skulle ta 'slut-sprutan' på kvällen och komma in dagen efter för insemination.

Jag tyckte att det var konstigt, för de tidigare försöken hade skett flera dagar tidigare i cykeln, men jag var för trött, arg och besviken för att argumentera. Ville bara ha försöket överstökat.

Det var den 3 oktober 2013, och just nu, idag, ligger jag faktiskt och skriver detta med växande tvillingar i magen!

Vi har precis kommit in i v 13 och hoppas nu så mycket att de ska stanna kvar. Detta var vårt sista försök. Vi hade egentligen redan gett upp. Men... Ja, om det går vägen ska jag bli tvillingmamma i juni!

Ursäkta att det blev så långt. Det jag vill ha sagt är att jag vet precis hur det är och hur ont det gör varenda gång det föds en ny bebis i familjen/bekantskapskretsen.

Men man vet aldrig. Kunde det lyckas för otursfåglar som oss, så kan det lyckas för vem som helst!

Kram

Ps. Om det överhuvudtaget finns en möjlighet att ni skulle vilja adoptera, ställ er i kö!!!

De flesta länder har många års väntetid och när man har kämpat som vi alla gjort, vill man inte behöva vänta i fem år till på att få starta utredningen och skicka papper!

Att stå i kö hos de olika organisationerna kostar pengar, men det finns inga krav på er. Ni får bara ett könummer. Så vänta inte med detta!

Jag önskar så att jag kunde vifta med ett trollspö och ge alla som kämpar sitt barn. Det är så tröstlös när det inte finns något säkert att ta på. Jag tänkte jämt att om jag bara visste att det nån gång skulle bli ett barn, så hade jag kunnat vänta i tio år. Men varje misslyckat försök var ju inte bara Ett försök, det var ju alla år av väntan, all besvikelse, all oro och all ledsenhet, gång på gång...

Kommer aldrig att glömma!

Vi är beräknade till den 25/6, men tvillingar har ju en tendens att komma tidigare.

Under alla dessa år såg jag aldrig förbi plusset. Nån gång kunde jag tänka på barnvagnar, men bebisar var för tungt att fundera på.

Jag såg plusset som slutmål, men det är ju bara början. Och jag är glad att jag inte visste vad som väntade, för min graviditet har verkligen inte varit en barnlek... Idag (v 13+1) är första dagen sedan v 5, som jag vaknat utan att må uruselt.

Jag klagar absolut inte! Men det hade nog varit bra att vara lite mer förberedd, för oron tar knäcken på en (eller iaf mig)!

Jag skickar ut en God Jul-hälsning och hoppas att ni kan njuta av julen utan att ständigt bli påminda!

Själv ska jag njuta av julen i närheten av toaletten