familjha

Äldre 13 Dec 09:21

14 svar

5 års barnlöshet

Hej alla ni som läser!

Tänkte att jag skulle lätta mitt hjärta lite genom att skriva här.

För att göra en lång och mörk historia kort, så har vi helt enkelt försökt få barn i över 5 år nu.
Vi försökte själva i 2 år och blev gravid men slutade tyvärr i MS efter ca 12 veckor och glädjen dog.
Jag hade aldrig tänkt på att man kunde få ms, eller rättare sagt aldrig tänkt mig att vi skulle få de.

Så efter de så blev det en massa komplikationer som ledde till att jag mådde pyton. Min kusin som var en vecka före mig i graviditeten fick sitt barn och allt var frid och fröjd enligt henne i alla fall. De hade också försökt få barn i 2 år men hon glömde snabbt bort känslan av att alltid misslyckas, så avståndet mellan oss blev stort. Eftersom det enda mina tankar fanns på att vi också skulle kunna haft ett barn nu mm.
Nu har det gått 3 år till efter de och hon har fått ett barn till samt att mina andra 5 kusiner också fått barn och en till på väg så känns det orättvist och otroligt jobbigt.
Mina närmaste vänner har också fått ett eller flera barn under den här tiden.

Efter vårt ms när min kropp återhämtat sig så fick vi starta en utredning och försöka med IVF.
Det resulterade i att vi inte fick något pluss och mensen kom som vanligt.
Vårt andra IVF hade vi fel sorts behandling för min kropp så det resulterade i att jag inte fick mer än 2 ägg och inte ens fick sätta in nått. Vi fick åka hem innan insättning och då va det försöket rökt.
Det tredje IVF försöket gjorde vi förra månaden och de resulterade i att själva behandlingen var perfekt och vi fick 13 jämnstora och fina ägg, men då bedömde läkaren fel och det resulterade i att vi fick åka hem utan insättning.. Alltså 3:e försöket bortkastat. Samt att jag efter tredje försöket fick komplikationer och hade jätte ont för överstimulering.
Fick ett telefonsamtal från den läkaren där han ursäktade sig för sin missbedömning men hoppades på att vi skulle orka gå igenom ett försök till och att det försöket inte kommer att räknas. Känns inte som om ja bryr mig om det räknades eller inte utan de e själva försöken som tar p min kropp och själ av att ALLTID misslyckas.

Nu står vi här. Tom, nerbryten, olycklig och sorgsna.
Men jag har min man och vår hund och de är de som gör mig lycklig.
Så trotts allt, så måste jag säga att jag är lycklig lottad för att jag har dem i mitt liv. Oavsett vad, så står min man alltid på min sida, och jag vet och känner och ser allt han gör för mig. Allt som han gör för att få mig att fortsätta vara lycklig. Och vår hund som alltid blir så glad när han ser en.
En som aldrig är ledsen och som alltid torkar bort mina tårar när jag gråter.

Det är kärlek i min värld!
Om du hela tiden tänker på det du inte har, blir du olycklig och fattig.
Men om du tänker på det du har, kan du bara bli lyckligare och rikare.

Mvh/En olycklig, nerbruten, sorgsen men ändå konstigt nog lycklig människa. ${#emotions_dlg.flower}$

Löparnörden

Äldre 13 Dec 09:57

#1

Vet precis vad du går igenom. Efter 4 års väntan och 2 misslyckade äggdonationer fick vi äntligen vid tredje äggdonationen ett + som nu är vår dotter som snart är 4 månader. Det är en emotionell berg och dalbana. Hoppas ni orkar fortsätta kämpa. Med grundinställningen att man på ett eller annat sätt kommer få sitt efterlängtade barn kommer man långt. Som du skriver är det viktigt att inte glömma bort varandra och uppskatta det man har i sitt liv.

Lycka till från en som varit där du är men numera är lycklig mamma till en underbar liten tjej

familjha

Äldre 13 Dec 12:21

#2

Löparnörden skrev 2013-12-13 09:57:53 följande:

Vet precis vad du går igenom. Efter 4 års väntan och 2 misslyckade äggdonationer fick vi äntligen vid tredje äggdonationen ett + som nu är vår dotter som snart är 4 månader. Det är en emotionell berg och dalbana. Hoppas ni orkar fortsätta kämpa. Med grundinställningen att man på ett eller annat sätt kommer få sitt efterlängtade barn kommer man långt. Som du skriver är det viktigt att inte glömma bort varandra och uppskatta det man har i sitt liv.

Lycka till från en som varit där du är men numera är lycklig mamma till en underbar liten tjej

Tack för ditt stöd. Känns lättare att veta att fler iallafall varit i samma situation som oss men ändå lyckats åstakomma det vi alla drömmer om.

Vi ska nog orka fortsätta, men måste vila min arma kropp först efter alla komplikationer som blev vid det sista försöket.

Men som sagt. Någon gång ska vi också lyckas. Man måste iallafall ha något att kämpa för.

Tack än en gång. Och jag gillar verkligen lyckliga slut!! ${#emotions_dlg.flower}$

sommarbarn88

Äldre 14 Dec 22:00

#3

hej. får man vara med här? jag känner igen mej så mycket i era situationer. vi har försökt i fem år att få barn. fyra misslyckade ivf-försök senare så känner jag mej helt förstörd och nedbruten. jag orkar inte mer. vi har fått sämsta möjliga vård/stöd i vårat landsting och jag orkar inte bråka med dem längre. jag skulle kunna tänka mej att adoptera men vill så gärna ha egna barn- få känna känslan av att bära ett barn. jag har räknat att totalt sen vi började försöka få barn så har det fötts över 40 barn i min omgivning med de folk jag umgås med=oerhört påfrestande. och alla frågor om vi ska ha barn.. jag hatar dem!! tänk om de visste! saknar likasinnade att prata med. vart bor ni tjejer? själv bor jag i Umeå.
kram till er

Löparnörden

Äldre 15 Dec 08:26

#4

sommarbarn88 skrev 2013-12-14 22:00:35 följande:

hej. får man vara med här? jag känner igen mej så mycket i era situationer. vi har försökt i fem år att få barn. fyra misslyckade ivf-försök senare så känner jag mej helt förstörd och nedbruten. jag orkar inte mer. vi har fått sämsta möjliga vård/stöd i vårat landsting och jag orkar inte bråka med dem längre. jag skulle kunna tänka mej att adoptera men vill så gärna ha egna barn- få känna känslan av att bära ett barn. jag har räknat att totalt sen vi började försöka få barn så har det fötts över 40 barn i min omgivning med de folk jag umgås med=oerhört påfrestande. och alla frågor om vi ska ha barn.. jag hatar dem!! tänk om de visste! saknar likasinnade att prata med. vart bor ni tjejer? själv bor jag i Umeå.
kram till er

Åh en norrlänning:) Kommer själv från Ö-vik, har pluggat i Umeå men bor numera i Stockholm.

Känner igen mig i det ni skriver om att folk i ens omgivning som dessutom är mycket yngre får både sitt första och andra barn och själv står man och stampar i samma ruta med en ovisshet när det själv ska bli ens tur och om det överhuvudtaget kommer bli ens tur.

Hoppas jag kan ge er lite pep och styrka på vägen. Tyckte själv att det kändes lättare få prata med och höra om andra i samma situation som det lyckats för.

Cassidy

Äldre 15 Dec 08:51

#5

Det du skriver hade precis lika gärna kunnat vara mitt inlägg...

Vi har försökt i sex år. Först på det vanliga sättet. När det inte fungerade bestämde vi oss för att adoptera. Men när vi väl kom fram i kön (och vi ff inte lyckats på egen hand), så fick jag en kronisk sjukdom som givarländer inte känner till och accepterar.

Då sökte vi hjälp och efter två år till fick vi äntligen tid på Sahlgrenska för insemination med donerade spermier. Pga min sjukdom har varje försök varit hemskt. Har mått så oerhört dåligt av alla tabletter och sprutor.

Vi hann göra tre försök under våren 2013, men inget plus. Min kropp var helt slut, men efter sommarvila bestämde vi oss ändå för att försöka en gång till.

Det resulterade i att de inte ens kunde hitta min ena äggstock och därför inte visste om det fanns några ägg att befrukta. Avbrutet mao.

Då blev jag förbannad och bestämde att nu jävlar! Ett försök till!

Samma sak igen. Hittar inte ena äggstocken... Detta försök använde jag ändå äl-stickor och två dagar efter de avbrutit försöket fick jag en glad gubbe. Vi blev väldigt förvirrade men ringde in och pratade med dem. De tyckte vi skulle ta 'slut-sprutan' på kvällen och komma in dagen efter för insemination.

Jag tyckte att det var konstigt, för de tidigare försöken hade skett flera dagar tidigare i cykeln, men jag var för trött, arg och besviken för att argumentera. Ville bara ha försöket överstökat.

Det var den 3 oktober 2013, och just nu, idag, ligger jag faktiskt och skriver detta med växande tvillingar i magen!

Vi har precis kommit in i v 13 och hoppas nu så mycket att de ska stanna kvar. Detta var vårt sista försök. Vi hade egentligen redan gett upp. Men... Ja, om det går vägen ska jag bli tvillingmamma i juni!

Ursäkta att det blev så långt. Det jag vill ha sagt är att jag vet precis hur det är och hur ont det gör varenda gång det föds en ny bebis i familjen/bekantskapskretsen.

Men man vet aldrig. Kunde det lyckas för otursfåglar som oss, så kan det lyckas för vem som helst!

Kram

Cassidy

Äldre 15 Dec 08:56

#6

Ps. Om det överhuvudtaget finns en möjlighet att ni skulle vilja adoptera, ställ er i kö!!!

De flesta länder har många års väntetid och när man har kämpat som vi alla gjort, vill man inte behöva vänta i fem år till på att få starta utredningen och skicka papper!

Att stå i kö hos de olika organisationerna kostar pengar, men det finns inga krav på er. Ni får bara ett könummer. Så vänta inte med detta!

Löparnörden

Äldre 15 Dec 09:25

#7

Cassidy skrev 2013-12-15 08:51:12 följande:

Det du skriver hade precis lika gärna kunnat vara mitt inlägg...

Vi har försökt i sex år. Först på det vanliga sättet. När det inte fungerade bestämde vi oss för att adoptera. Men när vi väl kom fram i kön (och vi ff inte lyckats på egen hand), så fick jag en kronisk sjukdom som givarländer inte känner till och accepterar.
Då sökte vi hjälp och efter två år till fick vi äntligen tid på Sahlgrenska för insemination med donerade spermier. Pga min sjukdom har varje försök varit hemskt. Har mått så oerhört dåligt av alla tabletter och sprutor.
Vi hann göra tre försök under våren 2013, men inget plus. Min kropp var helt slut, men efter sommarvila bestämde vi oss ändå för att försöka en gång till.
Det resulterade i att de inte ens kunde hitta min ena äggstock och därför inte visste om det fanns några ägg att befrukta. Avbrutet mao.
Då blev jag förbannad och bestämde att nu jävlar! Ett försök till!
Samma sak igen. Hittar inte ena äggstocken... Detta försök använde jag ändå äl-stickor och två dagar efter de avbrutit försöket fick jag en glad gubbe. Vi blev väldigt förvirrade men ringde in och pratade med dem. De tyckte vi skulle ta 'slut-sprutan' på kvällen och komma in dagen efter för insemination.

Jag tyckte att det var konstigt, för de tidigare försöken hade skett flera dagar tidigare i cykeln, men jag var för trött, arg och besviken för att argumentera. Ville bara ha försöket överstökat.

Det var den 3 oktober 2013, och just nu, idag, ligger jag faktiskt och skriver detta med växande tvillingar i magen!
Vi har precis kommit in i v 13 och hoppas nu så mycket att de ska stanna kvar. Detta var vårt sista försök. Vi hade egentligen redan gett upp. Men... Ja, om det går vägen ska jag bli tvillingmamma i juni!

Ursäkta att det blev så långt. Det jag vill ha sagt är att jag vet precis hur det är och hur ont det gör varenda gång det föds en ny bebis i familjen/bekantskapskretsen.
Men man vet aldrig. Kunde det lyckas för otursfåglar som oss, så kan det lyckas för vem som helst!

Kram

Vilken historia Cassidy och vilken tur, så spännande med tvillingar. Vi har en riktig solskenshistoria vi också. Vid vår första äggdonation i Huddinge (har en diagnos som gör att jag inte har fungerande ägg) sattes 1 ägg in och vi fick bara ett ägg till frysen. Även frysförsöket med det andra ägget misslyckades månaden efteråt och man får bara ett landstingsfinansierat försök i Sverige så vi hade tagit kontakt med en klinik utomlands. Det var många tårar då frysförsöket misslyckades och vi inte hade något ägg kvar i Sverige. Men då fick de ett återbud i Huddinge så vi fick ett till försök som vi inte skulle ha fått egentligen. Denna gång fick vi inget ägg till frysen för äggen utvecklades inte riktigt som de skulle och jag hade inte allt för höga förhoppningar att det skulle funka men läkaren lyckades välja ut guldägget som idag är vår underbara dotter, vårt lilla underverk.

Kontentan av det hela till er som kämpar är att ge inte upp, det behövs bara ett guldägg och nästa gång kan det vara er tur. Precis som Cassidy hade vi också ställt oss i kö för adoption för att vara säker på att få vårat efterlängtade barn på ett eller annat sätt. Så ser ni adoption som ett alternativ ställ er i kö så fort som möjligt för att minimera väntetid om ni en dag bestämmer er för att ert barn inte kommer komma till er via magen.

familjha

Äldre 15 Dec 17:44

#8

sommarbarn88 skrev 2013-12-14 22:00:35 följande:

hej. får man vara med här? jag känner igen mej så mycket i era situationer. vi har försökt i fem år att få barn. fyra misslyckade ivf-försök senare så känner jag mej helt förstörd och nedbruten. jag orkar inte mer. vi har fått sämsta möjliga vård/stöd i vårat landsting och jag orkar inte bråka med dem längre. jag skulle kunna tänka mej att adoptera men vill så gärna ha egna barn- få känna känslan av att bära ett barn. jag har räknat att totalt sen vi började försöka få barn så har det fötts över 40 barn i min omgivning med de folk jag umgås med=oerhört påfrestande. och alla frågor om vi ska ha barn.. jag hatar dem!! tänk om de visste! saknar likasinnade att prata med. vart bor ni tjejer? själv bor jag i Umeå.
kram till er

Hej och välkommen till tråden!

Det är väldigt oroväckande hur många som är i samma situation och tragiskt, men samtidigt skönt att veta att man inte är helt själv.

Jag har många några vänner och släktingar som också har försökt ett tag innan de fick sina barn, men de har glömt känslan att behöva vara svartsjuk av längtan. De förstår inte smärtan när deras julkort med kort på deras barn gör mig ledsen och mer som ett sandpapper i ansiktet eftersom det för mig bara river upp hur värdelös jag känner mig som människa. Fel känsla men de e tyvärr dit jag har kommit just nu. De kommer säkert gå över men just nu måste ja få vara lite ledsen.

Adoptera beundrar jag människor som gör. Tyvärr är det inte av intresse för mig och min man eftersom jag själv är adopterad och har alltid saknat den delen av att vara lik någon. Så mycket i att vi vill ha egna barn är för att jag där ska kunna se någon likhet i mig.

Och sen är det ju även de en lång process innan man får adoptera. Tiden går och man blir inte precis yngre med tiden.

familjha

Äldre 15 Dec 17:50

#9

Cassidy skrev 2013-12-15 08:51:12 följande:

Det du skriver hade precis lika gärna kunnat vara mitt inlägg...

Vi har försökt i sex år. Först på det vanliga sättet. När det inte fungerade bestämde vi oss för att adoptera. Men när vi väl kom fram i kön (och vi ff inte lyckats på egen hand), så fick jag en kronisk sjukdom som givarländer inte känner till och accepterar.
Då sökte vi hjälp och efter två år till fick vi äntligen tid på Sahlgrenska för insemination med donerade spermier. Pga min sjukdom har varje försök varit hemskt. Har mått så oerhört dåligt av alla tabletter och sprutor.
Vi hann göra tre försök under våren 2013, men inget plus. Min kropp var helt slut, men efter sommarvila bestämde vi oss ändå för att försöka en gång till.
Det resulterade i att de inte ens kunde hitta min ena äggstock och därför inte visste om det fanns några ägg att befrukta. Avbrutet mao.
Då blev jag förbannad och bestämde att nu jävlar! Ett försök till!
Samma sak igen. Hittar inte ena äggstocken... Detta försök använde jag ändå äl-stickor och två dagar efter de avbrutit försöket fick jag en glad gubbe. Vi blev väldigt förvirrade men ringde in och pratade med dem. De tyckte vi skulle ta 'slut-sprutan' på kvällen och komma in dagen efter för insemination.

Jag tyckte att det var konstigt, för de tidigare försöken hade skett flera dagar tidigare i cykeln, men jag var för trött, arg och besviken för att argumentera. Ville bara ha försöket överstökat.

Det var den 3 oktober 2013, och just nu, idag, ligger jag faktiskt och skriver detta med växande tvillingar i magen!
Vi har precis kommit in i v 13 och hoppas nu så mycket att de ska stanna kvar. Detta var vårt sista försök. Vi hade egentligen redan gett upp. Men... Ja, om det går vägen ska jag bli tvillingmamma i juni!

Ursäkta att det blev så långt. Det jag vill ha sagt är att jag vet precis hur det är och hur ont det gör varenda gång det föds en ny bebis i familjen/bekantskapskretsen.
Men man vet aldrig. Kunde det lyckas för otursfåglar som oss, så kan det lyckas för vem som helst!

Kram

Åh vilken fantastisk härligt och tragisk berättelse. Sitter här och gråter av lycka för er skull!
Sjäv är jag i hormonstadiet så jag vet inte riktigt varför jag gråter många av gångerna men den här gången är de glädjetårar för er skull. Va otroligt roligt för er att ni väntar tvillingar, jag är avundsjuk långt upp över öronen men glad ändå för er.

Så tack för din inspiration, jag hoppas vi kommer få lika tur som er för just nu är den långt under minus.
Stort lycka till och berätta gärna hur det går/när ni ska få. ${#emotions_dlg.flower}$

sommarbarn88

Äldre 17 Dec 21:31

#10

Löparnörden skrev 2013-12-15 08:26:48 följande:

Åh en norrlänning:) Kommer själv från Ö-vik, har pluggat i Umeå men bor numera i Stockholm.

Känner igen mig i det ni skriver om att folk i ens omgivning som dessutom är mycket yngre får både sitt första och andra barn och själv står man och stampar i samma ruta med en ovisshet när det själv ska bli ens tur och om det överhuvudtaget kommer bli ens tur.

Hoppas jag kan ge er lite pep och styrka på vägen. Tyckte själv att det kändes lättare få prata med och höra om andra i samma situation som det lyckats för.

Hej du. Jag tror vi flyttat om varandra. Jag bodde i uppsala förut men bor numera i Umeå. eller egentligen lite utanför men vill inte röja min identitet då alla i våran omgivning inte vet om vad vi gått/går igenom. har ni berättat för släkt och vänner? i princip alla mina vänner är yngre än mej och i princip alla har också barn. jag orkar snart inte umgås med folk längre tyvärr. å hatar alla frågor man får. tänk om de verkligen visste hur vi (mest jag) har mått av allt som varit. jag är inte inne här på familjeliv så mycket. lust att fortsätta hålla kontakten på mejlen? har saknat att prata med folk i samma situation. kram

sommarbarn88

Äldre 17 Dec 21:38

#11

familjha skrev 2013-12-15 17:44:16 följande:

Hej och välkommen till tråden!

Det är väldigt oroväckande hur många som är i samma situation och tragiskt, men samtidigt skönt att veta att man inte är helt själv.

Jag har många några vänner och släktingar som också har försökt ett tag innan de fick sina barn, men de har glömt känslan att behöva vara svartsjuk av längtan. De förstår inte smärtan när deras julkort med kort på deras barn gör mig ledsen och mer som ett sandpapper i ansiktet eftersom det för mig bara river upp hur värdelös jag känner mig som människa. Fel känsla men de e tyvärr dit jag har kommit just nu. De kommer säkert gå över men just nu måste ja få vara lite ledsen.

Adoptera beundrar jag människor som gör. Tyvärr är det inte av intresse för mig och min man eftersom jag själv är adopterad och har alltid saknat den delen av att vara lik någon. Så mycket i att vi vill ha egna barn är för att jag där ska kunna se någon likhet i mig.

Och sen är det ju även de en lång process innan man får adoptera. Tiden går och man blir inte precis yngre med tiden.

hej. tackar :) ingen som jag umgås med har en aning om vad det innebär att vara barnlös. här ploppar det ut barn titt som tätt. å har ingen lust snart att umgås utan känner jag kan börja isolera mej snart. låter säkert som jag är arg på allt och alla.. ibland är det säkert så men absolut inte jag att vara så. men e så psykiskt och fysikst trött av allt som varit senaste åren så snart kan de lägga mej på psyket... okey kanske inte riktigt även om det känns så ibland. men skulle behöva vara hemma en lång stund och bara vara.

jag vet inte om jag just nu skulle orka gå igenom en adoptionsprocess men jag skulle gärna vilja adoptera även om jag skulle få biologiska barn. sen är det ju som du säger... det tar tid och man blir inte yngre. vilket land där du ifrån? hur gammal är du? själv är jag 25 å många säger "du är ung, du har många år på dej" men det har redan gått 5 år liksom. men vad ska man begära.. alla vet inte om våran situation. jag är inte inne på familjeliv så ofta och saknar folk att prata med som vet vad man går igenom. men om du vill kan vi fortsätta på mejlen? vart i vårt avlånga land bor du?

Löparnörden

Äldre 18 Dec 19:31

#12

sommarbarn88 skrev 2013-12-17 21:31:54 följande:

Hej du. Jag tror vi flyttat om varandra. Jag bodde i uppsala förut men bor numera i Umeå. eller egentligen lite utanför men vill inte röja min identitet då alla i våran omgivning inte vet om vad vi gått/går igenom. har ni berättat för släkt och vänner? i princip alla mina vänner är yngre än mej och i princip alla har också barn. jag orkar snart inte umgås med folk längre tyvärr. å hatar alla frågor man får. tänk om de verkligen visste hur vi (mest jag) har mått av allt som varit. jag är inte inne här på familjeliv så mycket. lust att fortsätta hålla kontakten på mejlen? har saknat att prata med folk i samma situation. kram

Ja det låter som att vi flyttat om varandra.

Har ett kromosomfel som gör att jag inte har fungerande ägg så jag har varit medveten om att jag inte kan få barn naturligt sedan jag var 10 år ungefär så min familj//släkt vet vad vi gått igenom och några nära vänner. Däremot berättade vi inget för min mans familj förrän vi plussade, då berättade vi på en gång att vi gjort äggdonation,

Om du vill får du gärna inboxa mig så kan vi prata på mailen istället, vill inte lämna ut min mail här. Glad om jag kan vara till stöd och erbjuda lite pep för jag vet precis hur jobbigt det är.

familjha

Äldre 19 Dec 07:50

#13

sommarbarn88 skrev 2013-12-17 21:38:24 följande:

hej. tackar :) ingen som jag umgås med har en aning om vad det innebär att vara barnlös. här ploppar det ut barn titt som tätt. å har ingen lust snart att umgås utan känner jag kan börja isolera mej snart. låter säkert som jag är arg på allt och alla.. ibland är det säkert så men absolut inte jag att vara så. men e så psykiskt och fysikst trött av allt som varit senaste åren så snart kan de lägga mej på psyket... okey kanske inte riktigt även om det känns så ibland. men skulle behöva vara hemma en lång stund och bara vara.

jag vet inte om jag just nu skulle orka gå igenom en adoptionsprocess men jag skulle gärna vilja adoptera även om jag skulle få biologiska barn. sen är det ju som du säger... det tar tid och man blir inte yngre. vilket land där du ifrån? hur gammal är du? själv är jag 25 å många säger "du är ung, du har många år på dej" men det har redan gått 5 år liksom. men vad ska man begära.. alla vet inte om våran situation. jag är inte inne på familjeliv så ofta och saknar folk att prata med som vet vad man går igenom. men om du vill kan vi fortsätta på mejlen? vart i vårt avlånga land bor du?

Hej sommarbarn!

Jag förstår precis hur du känner för allt. Själv känner jag också att jag är arg på allt och alla och avundsjuk och allt annat. Vi eller jag har tagit avstånd från många av mina närmaste vänner/släkt eftersom jag faktiskt helt ärligt inte orkar med dem och deras barn och alla frågor just nu. Inte för att jag har speciellt många vänner men de man har då om jag säger så.

Jag vill helst inte heller avslöja mitt namn och så eftersom jag inte heller har avslöjat vårt fortsatta misslyckanden för omgivningen och är inte heller inne här på familjeliv så ofta, men om du skickar ett mail här på familjeliv med en mailadress så svarar jag gärna. Känner också att det skulle vara skönt att kunna prata med någon.

Och jag säger som andra säger till dig, du är ung! men samtidigt förstår jag frustationen oavsett hur ung man är. Själv är jag 30 men fyller 31 snart även om 30 årskrisen kom redan när jag fyllde 22.

Cassidy

Äldre 20 Dec 09:02

#14

familjha skrev 2013-12-15 17:50:24 följande:

Så tack för din inspiration, jag hoppas vi kommer få lika tur som er för just nu är den långt under minus.

Stort lycka till och berätta gärna hur det går/när ni ska få.

Jag önskar så att jag kunde vifta med ett trollspö och ge alla som kämpar sitt barn. Det är så tröstlös när det inte finns något säkert att ta på. Jag tänkte jämt att om jag bara visste att det nån gång skulle bli ett barn, så hade jag kunnat vänta i tio år. Men varje misslyckat försök var ju inte bara Ett försök, det var ju alla år av väntan, all besvikelse, all oro och all ledsenhet, gång på gång...

Kommer aldrig att glömma!

Vi är beräknade till den 25/6, men tvillingar har ju en tendens att komma tidigare.

Under alla dessa år såg jag aldrig förbi plusset. Nån gång kunde jag tänka på barnvagnar, men bebisar var för tungt att fundera på.

Jag såg plusset som slutmål, men det är ju bara början. Och jag är glad att jag inte visste vad som väntade, för min graviditet har verkligen inte varit en barnlek... Idag (v 13+1) är första dagen sedan v 5, som jag vaknat utan att må uruselt.

Jag klagar absolut inte! Men det hade nog varit bra att vara lite mer förberedd, för oron tar knäcken på en (eller iaf mig)!

Jag skickar ut en God Jul-hälsning och hoppas att ni kan njuta av julen utan att ständigt bli påminda!

Själv ska jag njuta av julen i närheten av toaletten

5 års barnlöshet

INNEHÅLL