3 månaders spädbarn - skiljsmässa, vem får vårdnaden?

Fast det tycker jag är en jäkla massa moraliserande, att folk ger upp för lätt. För eg, vem vet när "för lätt" är det, var går gränsen och hur mycket lidande anses vara tillräckligt för att vara moraliskt försvarbart att gå skilda vägar?

Det må vara hänt, men det är så jag upplever det om man ser till bekantskapskretsen. Vi talar naturligtvis inte om missförhållanden såsom misshandel och droger etc utan om att människor kommer ifrån varandra lite och ger upp istället för att försöka leta sig tillbaka till varandra.

Ja det är skamligt en del behöver växa upp och förstå att livet är inte som på film

Nej, det gör inte jag heller utan jag pratar också om "vanliga" välfungerande vuxna. Vi har då olika erfarenheter, jag har svårt att se hur andra ska kunna avgöra när ett par har kämpat tillräckligt men det är en vanlig föreställning, att man påstår att folk skiljer sig för lätt. Konstigt nog är det aldrig någon som kan berätta var den där magiska gränsen går som gör att det är moraliskt försvarbart att skiljas.

Helt förkastligt då barnet används som en rättvisepryl som slängs fram och tillbaka baserat på föräldradagar och föräldrarnas behov av rättvisa.
Bara för att det funkat för din dotter (om det nu gjort det) så betyder inte det att det funkar för alla barn att sluta ammas och att tas ifrån den förälder den knutit an till.
Det finns ju en anledning till att det inte rekommenderas övernattning hos UF förrän vid ett års ålder. Det är ju inte direkt ett påhitt för att vara elak mot UF.

Tragiskt om barnet enbart får knyta an till en förälder om de bor ihop. Bebisar kan knyta an till fler än en person även om vissa inte tror det och har barnet bott med båda och båda tagit ansvar och knutit an ska man inte rucka bort den ene till förmån för den som har bröst.

Det omvända gäller också, vilket många "glömmer", att det fungerar utmärkt för många. Barnen bollas naturligtvis inte fram och tillbaka, det är bara ett fånigt icke-argument, uttalat av de som eg inte vet vad det handlar om!

På det hela taget är min erfarenhet att de föräldrar som har delat boende är de som är mest inställda på barnens bästa och agerar mindre efter principer och måsten.

Eh, jo - barnen bollas fram och tillbaka. Det var ju just det som diskuterades. Att en person anser att det går utmärkt att bolla barnet fram och tillbaka redan från början.
Min bror skulle kunna ha sin baby ensam om hans sambo reste iväg på semester i en vecka. Efter ett antal timmar skulle den lilla sluta skrika hysteriskt efter mamma och resignera. Precis samma sak med barn som bollas fram och tillbaka. De lär sig att det inte är lönt att protestera - de får ändå inte som de vill. Hur kommer detta påverka dessa barn i framtiden? De har redan från början lärt sig att deras vilja och önskningar inte räknas.
Mina grannar lämnade sina 10-månaders dotter i drygt en vecka och åkte på semester. När de kom hem var flickan sur i flera dagar och ville inte se åt dem. Dagen efter hon slutat gymnasiet flyttade hon hemifrån. Kan inte annat än att tänka att det kan ha ett samband.

Då har de förvaltat de 18 åren däremellan jävligt kasst, om det faktum att hon skrek litegrann när hon var tio månader har påverkat hela hennes uppväxt...

Min son skrek i ett dygn först gången vi lämnade bort honom. Han var så hes när vi hämtade honom så han knappt kunde jollra (6 månader). Vi har en fantastisk relation idag.

Jag lämnades ensam på sjukhus en vecka när jag var liten (vi bodde utomlands och det snaåg bäst för barnen att mamma/pappa inte kom och störde). Har knappast påverkat min relation till mina föräldrar.

Snacka om att försöka leta samband på de mest absurda ställen *skrattar*