sorg efter sambos död

Jag vill bara beklaga sorgen! Så ofattbart hemskt. Hoppas du kan finna människor som varit med om liknande, så att du kan få hjälp och stöd. Har du funderat på terapi? Om inte så kanske det vore en bra idé? Kram!

Mitt barns pappa dog inte, men han försvann ur vårt liv ändå. Jag var i samma situation som dig, har inga anhöriga som finns där. Nu har det gått några år och mitt barn är lite större. Jag kände i flera år att det nästan var som galler på fönstren, man var inspärrad i ett fängelse varje kväll efter kl 20 så jag känner så väl igen dina tankar. MEN nu när mitt barn börjat skolan så infinner sig en annan frihet för mig, kompisar ska lekas med och helt plötsligt har jag också någon att snacka med när vi åker och handlar och såna saker. Så även om jag förstår att det känns tröstlöst vill jag att du ska veta att det blir lättare vart eftersom. 

Kram till dig!!! Och jag beklagar sorgen.

Ja då jag har en samtalskontaktc men tror att det skulle vara bra att träffa någon som vet hur det kan vara. Ja exakt så känner jag mig. Inspärrad. . Tack kram!

Jag är så otroligt ledsen för din skull, att livet kan vara så orättvist. Min mammas man och min styvfar (har ingen annan fadersgestalt) gick bort i cancer endast 40 år gammal så jag har väl på ett sätt fått uppleva en nära anhörigs död ur ett annat perspektiv än dig. För mig var det första året som en dimma. När ett år hade gått tänkte jag bara "va! Vadå ett år, hans essens finns ju fortfarande kvar så tydligt hos oss. Han är ju fortfarande som om han ska komma tillbaka en vacker dag" och jag kunde inte fatta att andra människor hunnit med massor av saker på detta år som för mig kändes som en vecka. Efter två år ungefär, hade jag hunnit bearbeta det faktum att han inte kommer tillbaka, och någonstans hade jag förlikat mig med att han är död. Att livet ibland är så orättvist men att det på något sätt är något man får acceptera. Man måste. Men När människor kom och sa att "ja nu har det gått tre år sedan han dog, vad tiden går" kände jag fortfarande en enorm saknad.

Min mamma mådde självklart uruselt under denna tid, men även hon började sakta sakta bli bättre och piggare. Hon höll på att bli bitter, vilket jag tror är lätt att man blir. I början levde hon som om han levde. Hade sakerna i huset så som han hade ställt dom, det hon fått kompromissa för att de skulle bli nöjda båda två levde hon efter en lång tid. Men plötsligt började hon fixa och dona i huset precis så som HON ville ha det, hon började göra saker som hon ville - det var nog ett sätt för henne att gå vidare och bearbeta. Hon började få nya livsplaner och drömmar men det tog tid och tar fortfarande tid skulle jag vilja säga. Hon har först nu, fem år senare, kommit på att gården de köpte tillsammans är något hon inte längre måste kämpa för att behålla - för det var deras gemensamma dröm , men hans drömmar försvann liksom med honom. Hur hemskt det än låter, är det viktigt (tror jag) att låta hela personen få dö ifrån en, för att sedan kunna minnas personen med glädje och utan att bryta ihop. Men det tar tid och enormt mycket bearbetning.

En sådan sorg försvinner aldrig. Det tror inte jag. Och precis som du säger så förstår inte folk, och därav kan de flesta inte lyssna och vara ett bra stöd. De vet inte hur de ska vara eller bete sig, det är en sån främmande situation. Jag skulle råda dig att 1) ha en bra samtalskontakt 2) rannsaka dina egna drömmar 3) försöka börja på någon kurs för att träffa nya människor - på så sätt skapar man sig sitt egna nya liv.

Jag önskar dig all lycka och jag hoppas livet så småningom känns lättare. Jag får verkligen ont i hjärtat av att läsa din tråd men jag LOVAR DIG att det blir bättre. Du måste ta hand om digsjälv, ge digsjälv en klapp på axeln. Var stolt över digsjälv, ge digsjälv kärlek för det behöver du. Styrkekramar till dig!

Jag förlorade också min man för lite mer än ett år sedan och blev ensam med min dotter.

Det var också en hastig död, hittade honom i hemmet men kunde inte återuppliva honom.
Det var fruktansvärt traumatiskt för min dotter som såg allt.

Min man var inte bara min make, han var min bäste vän, den som jag anförtrodde min hemligheter och drömmar, min framtid.
Det känns som en del av mitt liv är borta och som min framtid liksom är i dimma, som om jag inte kan se den.
Jag förlorade även mitt arbete i samband med detta, hade ett kvalificerat arbete men har inte fått något nytt och har varit arbetslös i 7 månader nu, vilket förvärrar allt.
Det gör mig mer och mer isolerad

Samtidigt som jag känner mig väldigt instängd i detta känner jag mig redo att ge mig ut i livet igen, jag vill arbeta, jag vill skaffa mig nytt djupare förhållande, men kommer inte vidare, jag står och stampar

Ja jag står med och stampar. Förmodligen måste jag söga upp mig och börja tänka i nya banor men än så länge är jag helt blockerad. Hittar inte orken. Jag det att tiden går men känner mig väldigt avtrubbad.dödsboet har valt en enda soppa som ännu inte är avslutad och ingen hjälp har vi fått heller. Blivit väldigt motarbetad av överförmynderiet. Jag har nog gått in i väggen tror jag. För mig är det säkert att förhålla mig till andra människor med sin jag börjat anser är väldigt små problem. . Sen när vi är hos vänner o pappan i familjen kommer hem o man ser hur glada de är svider fruktansvärt. Jag försöker hålla det inom mig för att det är då svårt att förklara hur det blir för mig men sen att jag att mitt beteende blir undvikande. . Det måste varit fruktansvärt att se. Jösses . Tror du ska ta tillvara den känslan. Vi vet ju att livet är skört o att man ska ta tillvara på tiden man har. Önskar jag kunde komma dit i tanken iaf.. Jag har känt han sen jag var 16 år o han har varit med i alla mina tuffa perioder när mina föräldrar dog tex. En nyckel person jag inte kunnat vara utan. .

Usch o hos han så. Ledseu för ett skull. .

Det finns ingen som vet hur hårt jag tagit detta. Det finns inget som vet att jag fortfarande gråter varje dag. Visst blir det lättare med tiden men det går aldrig över. Men det finns aldrig någon som ser mig sörja och det finns ingen som jag släpper in, det skulle blir för privat.

Jag är en person som klarar allt, som klarar mig genom vilka hinder jag än står inför och jag tänker klara av detta också.
Och alla ser mig som just den personen, så det är det jag låter dom det blir enklast för alla.

Alla yttre hinder har jag  tagit mig igenom och löst snabbt och själv, dödsbo, försäkringar, begravning, bouppteckning, fördelning av tillhörigheter, kontakt med myndigheter
Allt gjordes inom loppet av några månader med mitt sinne för organisation.
Tyvärr har jag ingen som helst nytta för det nu, jag kan inte organisera mig igenom det här.
Jag kan inte organisera eller strukturera min sorg. Jag kan inte vara effektiv i mitt sorgearbete

Jag älskar min man fortfarande och hatar honom för att han lämnat oss

Finns mycket jag vill skriva men gör det imorgon. Sov så gott du kan.

Jag beklagar verkligen sorgen hos dig och er andra som skrivit om liknande upplevelser. Har du varit inne på denna sida?

www.vimil.se/Om-sorg/Lankar/

Tänker att du kanske kan komma i kontakt med människor i samma situation där. Så tapper du är som tar hand om din son ensam med sådan sorg.

Jag beklagar verkligen sorgen hos dig och er andra som skrivit om liknande upplevelser. Har du varit inne på denna sida?

www.vimil.se/Om-sorg/Lankar/

Tänker att du kanske kan komma i kontakt med människor i samma situation där. Så tapper du är som tar hand om din son ensam med sådan sorg.

Jag tror att de hela kommer efteråt. I början får man nån sorts kraft så man gör allt samtidigt och kan utföra mycket trots sömnbrist o förtvivlan. För mig blev allt de en slags flykt tror jag. Sen när tiden gått har jag mer eller mindre ingen energi till någonting, som att jag lånat energi från en lång tid framöver. Min sambo drev företag o hade fastighet med hyresgäster. Plötsligt drev jag allt de där mitt i flyttvo allt på en gång. Satte mig snabbt in i arbete som var tvunget att röja. Sen. .... kände jag mig allt. Kräktes o blev yr plötsligt o div andra kroppsliga symptom. Känner igen känslan att man älskar och hatar på samma gång. Min upplevelse av det är att människor runt omkring inte kan ta dessa känslor o i samband med de bör man mer instängd i sig själv. Jag ses som du som en person som reder sig själv vilket jag oftast gör men kan ärligt säga att jag skulle behöva för människor omkring som vågar prata om tabu ämnet döden. Tack snälla för tipset. Det behövde jag !

Vet inte om jag får hoppa in här? Beklagar TS, fruktansvärt att förlora någon så hastigt. Jag förlorade min sambo i cancer, vi hade dock inga barn som ni tack och lov. Livet utan henne har varit jobbig, för mig var hon den som gjorde mig lite bättre. Vi har förlorat våra respektive på lite olika sätt, jag fick ställa in mig på det, med facit i hand så har jag förträngt den perioden.