sorg efter sambos död

Jag förlorade också min man för lite mer än ett år sedan och blev ensam med min dotter.

Det var också en hastig död, hittade honom i hemmet men kunde inte återuppliva honom.
Det var fruktansvärt traumatiskt för min dotter som såg allt.

Min man var inte bara min make, han var min bäste vän, den som jag anförtrodde min hemligheter och drömmar, min framtid.
Det känns som en del av mitt liv är borta och som min framtid liksom är i dimma, som om jag inte kan se den.
Jag förlorade även mitt arbete i samband med detta, hade ett kvalificerat arbete men har inte fått något nytt och har varit arbetslös i 7 månader nu, vilket förvärrar allt.
Det gör mig mer och mer isolerad

Samtidigt som jag känner mig väldigt instängd i detta känner jag mig redo att ge mig ut i livet igen, jag vill arbeta, jag vill skaffa mig nytt djupare förhållande, men kommer inte vidare, jag står och stampar

Det finns ingen som vet hur hårt jag tagit detta. Det finns inget som vet att jag fortfarande gråter varje dag. Visst blir det lättare med tiden men det går aldrig över. Men det finns aldrig någon som ser mig sörja och det finns ingen som jag släpper in, det skulle blir för privat.

Jag är en person som klarar allt, som klarar mig genom vilka hinder jag än står inför och jag tänker klara av detta också.
Och alla ser mig som just den personen, så det är det jag låter dom det blir enklast för alla.

Alla yttre hinder har jag  tagit mig igenom och löst snabbt och själv, dödsbo, försäkringar, begravning, bouppteckning, fördelning av tillhörigheter, kontakt med myndigheter
Allt gjordes inom loppet av några månader med mitt sinne för organisation.
Tyvärr har jag ingen som helst nytta för det nu, jag kan inte organisera mig igenom det här.
Jag kan inte organisera eller strukturera min sorg. Jag kan inte vara effektiv i mitt sorgearbete

Jag älskar min man fortfarande och hatar honom för att han lämnat oss