Åh, vad skönt att det finns fler som känner som jag. Jag är helt förstörd, gråter hysteriskt hela tiden och vet inte vad jag ska ta mig till. Min 11-årige livskamrat och bäste vän togs bort från mig i lördags och jag är helt knäckt.
Han blev riktigt dålig dagen före nyårsafton. Han fick hjärtflimmer i somras och har långsamt blivit allt mer flämtig och trött under hösten. Han hade dessutom artros, var höftledsopererad och hade en nerv i kläm i ryggen så att han var rätt vinglig. Sedan i somras har vi räknat andetag, kollat pulsen och levt i ständig oro. Jag var till och med upp på nätterna och kollade honom.
Han blev succesivt sämre men jag har inte velat erkänna att han var på väg att försvinna. Vissa dagar var han så pigg, försökte springa och leka, pratade massor och ville gå långa promenader. Jag fick hopp och kunde inte tänka mig att ta bort honom då! Men andra dagar orkade han inte sitta längre utan la sig ner så fort vi stannade eller han kom in. Blev allt sämre på att äta och sov mest hela tiden. Under december åt han mest ett par dl torrfoder om dagen mot de 12 dl han borde äta.
Så dagen före nyårsafton var vi ute i skogen, han var jättepigg och lekte med sin plastleksak, jag kastade den flera gånger och han lyckades t.o.m. springa rätt bra efter den. Men så på kvällen började han flämta väldigt mycket och ville inte alls äta eller gå ut. Åkte in till djursjukhuset akut dagen efter och han röntgades. Veterinären sa att han antingen hade lunginflammation eller tumörer i lungorna. Det ser tydligen likadant ut och med samma symptom. Hon tyckte att vi skulle ta bort honom direkt men vi ville prova att medicinera honom. Det var ju en chock. Vi var inte alls beredda.
Så fick han antibiotika och kortison och blev mycket bättre. Han åt som vanligt och var ganska pigg och vi trodde att det hade vänt. Den tredje dagen hade han kissat på sig när jag kom upp och han låg kvar i kisset. Det var så hemskt, han har alltid varit så noga med hygienen. Sedan hände det två gånger till under dagen, på natten var jag upp och gick ut med honom flera gånger. På morgonen de fjärde dagen kom det tillbaka med full kraft. Han kunde knappt få luft och låg med höjt huvud hela tiden och vädjade till mig med blicken om att hjälpa honom. Han orkade inte gå ut utan jag fick dra honom för att få ut honom utanför huset, han ville inte äta eller dricka. Till slut insåg jag att han faktiskt var döende och höll på att kvävas framför mig. Vi fick komma till djursjukhuset direkt där veterinären konstaterade att det mest troligt var tumörer i lungorna och att det inte fanns mer att göra utan att avsluta hans lidande.
Vid 9-tiden fick han somna in i mina armar. Han var lugn och stilla, han verkade ge upp helt när vi åkte iväg med honom och när vi var i sjukrummet låg han bara utan någon reaktion. Han lyfte bara på huvudet om jag reste mig, som för att kolla att jag inte skulle gå ifrån honom. Han försvann på ett par sekunder men det kändes som att han dröjde sig kvar i rummet ett bra tag.
Nu vet jag inte hur jag ska klara den här fruktansvärda sorgen. Jag gråter oavbrutet, förtvivlat som ett barn, kan inte ta mig för med något. Jag ser honom överallt, både inne och ute. Allt påminner om honom och det vi gjorde tillsammans. Det är så tomt och så tyst och jag känner mig så otroligt ensam. Samtidigt har jag världens ångest för att jag inte kunde hjälpa honom. Känner att jag kanske borde gjort mer... men vad? Anklagar mig själv för att jag inte låtit undersöka honom tidigare, då kanske jag kunde ha hjälpt honom? Känns som att jag går sönder inuti.
Hoppas du orkade läsa allt det här? Kanske kan vi hjälpa varandra? Kanske någon annan?
Kramar!
