Dom kommer att ifrågasätta hennes samarbetsförmåga och vilken grund hon har till det. Sen är det också Bra om du på egen hand kontaktar skolan och övriga ställen att få ta del av all info kring barnet. Men visst, mammans beteende ligger henne i fatet, men bemöt inte henne i det där utan ta tex kontakt med skolan direkt osv.
Jag anser att om du ska upp i rätten så ska du ha med dig så mycket som möjligt, även en sådan här grej, vilket kommer att ställas emot va mamman säger. Så du gör visst rätt i att ha med dig sånt här som med skolan. Sen är det upp till din advokat va hon/han tar upp och upp till rätten vad som är relevant. Har själv vart i tvist och grejer som jag själv tyckte va småpotatis va väldigt viktiga tydligen, och jag vann tvisten. Min advokat sa, berätta ALLT för mig, så löser jag resten.
Jag fattar inte vad den här mamman har för svårigheter med att meddela vad som gäller. Måste det finnas en lag på att hjälpas åt som förälder? Mamman behöver inte så då slipper hon... Det är åt helvete galet. Om jag som mamma får info om nåt så meddelar ju jag mig - för BARNETS skull. Pappan kan omöjligt veta om mamman beställt tid hos vårdcentralen tex, men av någon underlig anledning så ska TS magiskt nog va intresserad nog att räkna ut detta på förhand. Annars är han ingen engagerad pappa... Mamman behöver kanske inte meddela pappan, men det är INTE till hennes fördel att skita i det, då det KAN se ut som att hon aktivt går in och försvårar samarbetet. Jag anser att mamman är lat och lider av samarbetsproblem och ser det inte ur barnets perspektiv. Får hon reda på nåt, skicka ett sms, detsamma gäller pappan. Fungerar inte detta från nåt av hållen eller bådas så måste det regleras även om övriga instanser skickar dubbla utskick.
Min dotters pappa hade jag knappt någon aning om vart han befann sig, jag skickade mail eller sms som jag i min tur sparade. Om han sen tog upp att han inte fått infon så kunde jag bevisa att den gått ut till det angivna numret, adressen, mailen. För detta togs upp när jag va i rätten då jag klaga på hans oengagemang och han påstod att han aldrig fick något . Det va busenkelt att upprätthålla och ge relevant information och sen spara det inför framtiden.
Jag föredrog dessutom att sköta allt via mail och sms framför muntligt, just för att ha bevis på vad jag gjort för att vara samarbetsvillig. Vilket rätten såg (bland annat) och dömde till min fördel. Vill man samarbeta så är det inte helt svårt , man behöver ju inte ens prata med varandra eller ses för att få det att fungera bra ändå.
Men mamman kan ändå få frågan i rätten om hur mycket hon har gjort för att underlätta samarbetet, även om hon inte enligt lag måste, så färgar det hela storyn och riskerar att uppfattas som det TS kan komma att beskriva. Det ligger inte till hennes fördel.