Mytomaner...

De mytomaner jag känner har ingen skam kvar i kroppen när det rör lögnerna. Som du nämner att när man konfronterar dem växlar de bara över spår och fortsätter. Jag tror att mytomani bygger på en osäkerhet hos personer och att denne vill verka mer intressant för omgivningen. Det finns ofta något tvångsmässigt med i bilden. Många är väldigt trevliga och då får man ha överseende med denna "defekt" även om den kan upplevas jobbig ibland. Man får inte haka upp sig på detta. Man kan få hjälp genom terapi med detta. Ofta hänger mytomani samman med något annat problem/diagnos.

Jag har stött på två mytomaner i mitt liv. Båda två på jobbet. En utav dem fick jag reda på hade bytt både för och efternamn 3 gånger i sitt liv. Förmodligen pga av att hen hade ljugit in sig i ett hörn. 

Båda ljög om tidigare arbeten och erfarenheter. De hade verkligen jobbat med allt från chefer till frisör och dessutom drivit alla möjliga sorters företag. Det roliga var att de båda egentligen var väldigt arbetsskygga och varit sjukskrivna i större delen av sina liv. 

Nu har jag inte råkat illa ut pga av deras lögner. Det var faktiskt rätt så roande att lyssna på allt tok. Men jag kan inte låta bli att undra hur man kan bli så beroende av att ljuga och varför de gör det. 

Det som kännetecknar mytomaner är nog att de inte ljuger särskilt medvetet. De tänker inte aktivt ut en lögn utan ljuger så naturligt att hjärnan knappt hänger med. Det är därför de inte ens gör några klassiska tecken på att ljuga (vackla med blicken t.ex.). Och sen lever de i lögnerna.
Jag har träffat några och de har iallafall verkat vara så. En ljög t.o.m. om vad han åt till frukost. Det var lögner om saker som var helt betydelselösa, men som tillsammans fick honom att framstå mer intressant än han var. Och han levde verkligen i den där fantasin om sig själv. Det var nog därför det var så enkelt och naturligt för honom att fortsätta. Sorgligt.
Det är nog människor med väldigt dålig självkänsla.

Dessa individer är ju så märkliga...

Den mest harmlösa ljuger inte om vad hen ätit till frukost eller så, däremot om sina husdjur (som alla tydligen kan karate), om sina psykologer (som alla tagit livet av sig eftersom hens liv är så tragiskt), och om alla de olika arbetsplatser hen haft (bl.a. om den där där hen stal en truck och körde in i sin gamla lärares hus)... Jag själv tycker det är lättare att hantera karatekatter-lögner än så vardagliga saker som lögner om ens frukost. Gällande karatekatter så förstår man direkt att det bara är trams och man sitter mest och nickar. Men när människor börjar ljuga om sånt som inte är lika självklart om det är lögn eller sanning är för mig rätt otäckt. Det låter jättehemskt att en person ska behöva byta namn och så p.g.a. sina lögner. Ursch. Önskar vissa människor kunde få något slags sanningspiller att ta till varje måltid. (Särskilt de som ljuger om att andra blir landsförvisade och mördade.)

Min granne är nog den ända jag känner till.
Jävlar va hon ljuger. Hon ljuger på ett sätt som är helt onödigt. Fattar inte hur hon orkar. Fattar inte hur man ska behöva ljuga om småsaker.. Hon är gift och har tre barn oxå. Hur kan ens hennes man orka fattar jag inte.. Han har många ggr fått stå ut med hennes lögner.

Mitt ex ljög om allt. Han vägrade erkänna en lögn och kunde formligen gå in i strid om man konfronterade honom.

Jag har märkt att om man konfronterar dem så står de fortfarande "in i döden" fast för att det är sant men att de modifierar versionen så att jag blir tveksam på om han verkligen ljuger eller talar sanning.
Jag tycker det är påfrestande med den här typen av människor speciellt de som målat in sig så kraftigt att det blivit till en hel livslögn... Det mesta är hopdiktat.

Jag vet inte hur du är men jag litar inte ett smack på vad hönor säger, man tar allt med en stor nypa salt.

Jag känner bara till en som jag tveklöst kan säga är mytoman, som jag träffat via jobbet. Personen i fråga sköter sitt jobb och familjeliv och fungerar socialt, men berättar de mest osannolika historier om sitt liv som är helt uppenbart för alla att hen inte varit med om. Rätt lustig och harmlös figur faktiskt. Jag kan tänka mig att hen kan vara påfrestande att leva närmare, men mig stör inte lögnerna. Det blir rätt underhållande historier.

En vanlig anledning till mytomani är att de har haft en dysfunktionell barndom (exempelvis alkoholism hos föräld/dern/rarna) Då lögner kommer ut lättare än sanning, det blir lättare att ljuga än att tala sanning.
lögnen känns mer naturligt. att tala sanningen kan kännas väldigt obehagligt som att ljuga känns för oss "normala".

Så enda hjälpen är väl att gå i terapi/hos psykolog för att komma underfund med varför det har behovet att slänga ur sig lögner och inse anledningen till sitt beteende. och självklart inse att sanningen är inte så hemsk som den känns.

depressiond.com/pathological-liar/  (jag litar inte till 100% på länken här bredvid men endel sanning finns det nog där ändå ;)

Ja, henor i ditt inlägg, inget konstigt i det, tro inte på ett skit en höna säger.

Det är väl klart man kan och folk gör, men okey, jag håller mig till strikt svenska då, jag tar inte ett smack på allvar om det kommer från brynsten, har helt enkelt inget förtroende för dessa.