Generationsboende under samma tak - udda i Sverige

En vän berättade varmhjärtat om hur han lever och bor därav tanken.
Hans föräldrar bor på bottenvåningen.
Äldste sonen bor ovanpå och yngste, min vän, bor överst.
De bor med sina fruar och barn.
Vart kvinnornas föräldrar bor har jag inte ens frågat om... Får göra det

Huset är fristående men fungerar mer som ett lägenhetshus med egna dörrar att stänga om sig även om bottenvåningen är den som har störst allmänyta och kök.
Barnen vill mest vara hos farföräldrarna och farföräldrarna vill inte ha det på något annat sätt, "vi är vana vid barn och det blir tomt utan dem" brukar de säga.
Det gemensamma intresset blir barnen och matlagning och relationer fungerar oftast bättre när man behöver lösa eventuella problem med en gång istället för att låta de gro.
De har en helt annan respekt för sig själva och varandra och det är något jag känner att många kan sakna här i Sverige.
Kanske detta hade kunnat lösa många problem, om än långsiktigt men någonting behöver verkligen göras för att få lite ordning på Sverige.
Det gnälls på skolan, det gnälls på uppfostran, det gnälls på stökiga ungdomar, det gnälls på äldreomsorgen, det gnälls på pensionspengar, det gnälls praktiskt taget på allt och det är alltid alla andras fel.
Kanske en sådan här sak hade fått människor att förstå att de faktiskt ingår i en grupp och själv har ett delansvar i människor som grupp.

Jag tror det hade kunnat bli bra, kanske hade kunnat skapa lite mer ödmjukhet och förståelse.
Och färre ensamma äldre, osedda barn, heltidsarbetande föräldrar som tappar bort sig själva under småbarnsåren.

Lite vågat av mig att på familjeliv yttra ödmjukhet och förståelse, talat av erfarenhet men kanske klimatet härinne har förändrats till det positiva.
Hoppas det

...med den inställningen kommer man inte längre, helt klart.
Om man ser lite bredare däremot kanske man kommer någonvart är min tanke.

Reflektera över hur det låter när du skriver:
"...dock ska inte vuxna döttrar slita ut sig genom att vårda sina gamla föräldrar när de behöver hjälp dagligen, för det kan gå ut över arbete och fritid"

Om varje förälder tänkte så, hur hade det sett ut då?
"Nej, jag tänker inte ta hand om mina barn dagligen, det skulle gå ut över mitt arbete och min fritid."

Blir lite galet att tänka att man som barn inte har respekt och förståelse för hur mycket föräldrarna hjälpt en under sin uppväxt och känner viljan och självklarheten att göra vad man kan tillbaka när rollerna blir omvända.
Det där med att ge och ta.

Jag kommer finnas för mina föräldrar och jag kommer kortfattat uppfostra mina barn att man ska vara snäll mot de som är snälla och att behandla människor som man själv vill bli behandlad.

Jag tror nog du kommer tycka det är lite tråkigt ifall de individer du gett massor, läs dina eventuella barn, inte ger någon omsorg tillbaka och du sitter där ensam på hemmet med vårdare som får betalt för att ta i dig och hjälpa dig.

What goes around comes around

Vilken aggressiv ton du har.
Ett barn behöver sin förälder lite mer än två år, det är många timmar, dagar, år som läggs ner på barnet/barnen.

Nu målar ju jag inte fan på väggen och säger att alla föräldrar blir dementa i 10-15 år och man behöver bära runt dem 24 timmar om dygnet.
Som du skrev, "det finns ju liksom flera grader mellan..." att bli äldre och bli en dement ryggsäck i 15 år på någon.

Dina föräldrar har uppfostrat dig så de får väl vad de förtjänar hoppas jag, du är en produkt av dem.
Har de uppfostrat dig att bli egoist är det det de får tillbaka, har de uppfostrat dig till att ha ett gott hjärta kommer du finnas för dem även om det innebär vissa uppoffringar.

Ja det hade varit intressant att veta mer helt klart
Vilka erfarenheter har du av kvinnor i dessa boendeformer?

Har du läst detta eller har du träffat några som har egen erfarenhet?

Nu är du förlöjligande med.
Och nonchalant.
Du skulle kanske mått bra av att få vara del av en grupp som fungerade så du inte tror att allt behöver gå åt pipan och se allt svart.

Känns mer som att det var svärföräldrarnas sätt som fick det hela att bli jobbigt för din mamma, inte själva boendet i sig. Självklart är det jättejobbigt, och väldigt oönskat av alla att bo med människor man inte fungerar med.
Det jag försöker nå är tanken på att alla vill åt samma håll, att det ska vara bra för alla och att man respekterar varandra.
Något som ofta saknas här i Sverige och kanske är det just för att alla blir så isolerade och bästa kompisen är en som bara finns på TV:n, förstå mig rätt.
Det är så lätt att hålla distans här. En distans som kan bli mer destruktiv än givande.

Självständighet har gått lite överstyr här tycker jag, alla kan allt själv förutom just att samarbeta. I ett samhälle behöver man just kunna det, det är ohållbart den vägen Sverige bär hän nu.
"Jag vill" "Jag tycker" "Jag ska"...
Inget särskilt rungande "vi" någonstans.
Jag säger inte att generationsboende skulle lösa världens alla problem som en knäpp med fingrarna, men jag tror däremot att det hade låtit en större ödmjukhet inför varandras olikheter och tillgångar växa fram.