Generationsboende under samma tak - udda i Sverige

För ca 10 år sedan lanserades såna hus. Men det verkar blivit en flopp. Jag antar att de flesta inte vill eller kan bo tillsammans. Vi flyttar t ex mycket nu för tiden. Min föräldrar bor långt bort. Men de vill inte bo så nära nån av oss barn. För de vill inte vara till besvär.

Sverige har inte de traditionerna riktigt. Även i lantbrukarfamiljer där det är vanligt att ett barn tar över gården så har det länge varit tradition att föräldrarna flyttar ut till ett mindre hus när de yngre tar över. 

Sen ser jag en hel del praktiska problem.
För det första så måste man ha ett hus stort nog att minst 4 vuxna kan bo där utan att gå varandra på nerverna. Det måste nästan vara ett hus där någon förälder redan bor, eftersom folk tenderar att rota sig när de får barn och är svåra att flytta på efter det.
Sedan måste det finnas jobb inom vettigt pendelingsavstånd för minst 4 vuxna. De flesta som är i ålder för att bilda familj har - tro det eller ej - föräldrar som fortfarande arbetar. 
Och så är det den där lilla detaljen med svär-relationer... Förälder/vuxna barn-relationer också för den delen. 

Jag har bott så. Med min mamma och min mormor. Det hade sina fördelar och vi var väldigt måna om att alla givetvis skulle få ha sitt privatliv, men nej...jag njöt som fan av att flytta till en egen lägenhet, allt var bara mitt och ingen annan hade med något att göra.

I Sverige har vi länge haft lyxen att slippa såna saker (på gott och ont antagligen), men det vänder nog snart och man får börja tränga ihop sig i små lägenheter. Tror det kommer börja snart med att äldreomsorgen helt enkelt inte blir ett alternativ längre utan man får ta hem föräldrarna i kombination med att det blir omöjligt för unga att ha råd att flytta hemifrån.

En vän berättade varmhjärtat om hur han lever och bor därav tanken.
Hans föräldrar bor på bottenvåningen.
Äldste sonen bor ovanpå och yngste, min vän, bor överst.
De bor med sina fruar och barn.
Vart kvinnornas föräldrar bor har jag inte ens frågat om... Får göra det

Huset är fristående men fungerar mer som ett lägenhetshus med egna dörrar att stänga om sig även om bottenvåningen är den som har störst allmänyta och kök.
Barnen vill mest vara hos farföräldrarna och farföräldrarna vill inte ha det på något annat sätt, "vi är vana vid barn och det blir tomt utan dem" brukar de säga.
Det gemensamma intresset blir barnen och matlagning och relationer fungerar oftast bättre när man behöver lösa eventuella problem med en gång istället för att låta de gro.
De har en helt annan respekt för sig själva och varandra och det är något jag känner att många kan sakna här i Sverige.
Kanske detta hade kunnat lösa många problem, om än långsiktigt men någonting behöver verkligen göras för att få lite ordning på Sverige.
Det gnälls på skolan, det gnälls på uppfostran, det gnälls på stökiga ungdomar, det gnälls på äldreomsorgen, det gnälls på pensionspengar, det gnälls praktiskt taget på allt och det är alltid alla andras fel.
Kanske en sådan här sak hade fått människor att förstå att de faktiskt ingår i en grupp och själv har ett delansvar i människor som grupp.

Jag tror det hade kunnat bli bra, kanske hade kunnat skapa lite mer ödmjukhet och förståelse.
Och färre ensamma äldre, osedda barn, heltidsarbetande föräldrar som tappar bort sig själva under småbarnsåren.

Lite vågat av mig att på familjeliv yttra ödmjukhet och förståelse, talat av erfarenhet men kanske klimatet härinne har förändrats till det positiva.
Hoppas det

Jag och min man äger en villa på 407kvm och har gjort en lgh på 107kvm på undervåningen. Idag bor vår äldsta dotter i den med sin sambo och de väntar tillökning. Vi har en dörr mellan oss och dom men även separata ingångar med hall.

Nej, jag tror inte det är bra för flygfärdiga barn att bo så. De behöver något eget. Sedan kanske det skulle vara bra för pensionärer, men ack vad vissa lägger sig i saker de inte har med att göra, och så kanske de vill bo i skogen där det inte finns några jobb och man behöver varsin bil. Bodde så själv när jag var liten och det var ok, men mamma kände att hon inte hade någon egen sfär. Kräver mycket respekt för varandra som kanske sällan finns. De vuxna barnen behandlas som småbarn och det blir bråk. Hellre då att man bor nära varandra och att den som har utrymme bjuder in släkten. Så kan man få en bra sammanhållning. Dock ska inte vuxna döttrar slita ut sig genom att vårda sina gamla föräldrar när de behöver hjälp dagligen, för det kan gå ut över arbete och fritid. Risken finns att kommunen lutar sig tillbaka om de äldre bor med sitt barn.