Generationsboende under samma tak - udda i Sverige

Vilken aggressiv ton du har.
Ett barn behöver sin förälder lite mer än två år, det är många timmar, dagar, år som läggs ner på barnet/barnen.

Nu målar ju jag inte fan på väggen och säger att alla föräldrar blir dementa i 10-15 år och man behöver bära runt dem 24 timmar om dygnet.
Som du skrev, "det finns ju liksom flera grader mellan..." att bli äldre och bli en dement ryggsäck i 15 år på någon.

Dina föräldrar har uppfostrat dig så de får väl vad de förtjänar hoppas jag, du är en produkt av dem.
Har de uppfostrat dig att bli egoist är det det de får tillbaka, har de uppfostrat dig till att ha ett gott hjärta kommer du finnas för dem även om det innebär vissa uppoffringar.

Lätt OT, men det är också märkligt att 40-åriga kvinnor enligt FL-logik är på tok för gamla för småbarn och i princip döende, men 50-60-åringar ska orka med att jobba, vara superaktiva mor-/farföräldrar OCH ta hand om sina åldrande föräldrar. 

Nu är inte jag så insatt i demens, funktionshindrade unga vuxna eller hur varje specifik individ upplever saker.
"Vill inte ha den relationen" kan enkelt förklaras med att de inte är uppvuxna med den grundsynen.
Säger inte att det alltid behöver vara så men självklart kan så vara fallet.
Vi är ändå en produkt av vår uppfostran och hur samhället ser ut runt omkring oss.
Om vi leker med tanken att det sker en förändring ifrån grunden är det inte särskilt svårt att se att allt skulle kunna vara annorlunda.
Jag menar inte att det självklart skulle bli bättre, bara annorlunda.
Det vi "vill" (eller blivit lärda att tro att vi vill, eller vill för att det passar bra in i det mönster vi är satta i) kanske blir något helt annat.
Vi kanske rent av VILL ha släkten nära då,, märkliga tanke

Förstår du hur jag menar?
Jag tänker inte kortsiktigt och ytligt utan betydligt längre och djupare än så och är öppen för möjligheter och lägger mindre fokus på vad som eventuellt kanske kan gå fel.
Utan att för den delen vara naiv.

Vi behöver en grundläggande förändring i hur Sverige ser ut, detta är min tanke.
Kanske finns fler som har bra förslag på hur vi kan skapa fler ödmjuka individer som inte tänker i affekt och sedan bara lallar vidare inte ett dugg klokare.

Nu är inte jag så insatt i demens, funktionshindrade unga vuxna eller hur varje specifik individ upplever saker.
"Vill inte ha den relationen" kan enkelt förklaras med att de inte är uppvuxna med den grundsynen.
Säger inte att det alltid behöver vara så men självklart kan så vara fallet.
Vi är ändå en produkt av vår uppfostran och hur samhället ser ut runt omkring oss.
Om vi leker med tanken att det sker en förändring ifrån grunden är det inte särskilt svårt att se att allt skulle kunna vara annorlunda.
Jag menar inte att det självklart skulle bli bättre, bara annorlunda.
Det vi "vill" (eller blivit lärda att tro att vi vill, eller vill för att det passar bra in i det mönster vi är satta i) kanske blir något helt annat.
Vi kanske rent av VILL ha släkten nära då,, märkliga tanke

Förstår du hur jag menar?
Jag tänker inte kortsiktigt och ytligt utan betydligt längre och djupare än så och är öppen för möjligheter och lägger mindre fokus på vad som eventuellt kanske kan gå fel.
Utan att för den delen vara naiv.

Vi behöver en grundläggande förändring i hur Sverige ser ut, detta är min tanke.
Kanske finns fler som har bra förslag på hur vi kan skapa fler ödmjuka individer som inte tänker i affekt och sedan bara lallar vidare inte ett dugg klokare.

Var har jag påstått att kvinnor ska bära den stora bördan?


Nu läser du väl ändå lite som du vill mellan raderna.
Ingenstans tycker jag att någon ska bära mer ansvar än någon annan.
Jag vill att alla ska ansvara för sig själva och alla ansvara hur relationerna ser ut sinsemellan.

Ingen har diskuterat tvång, jag har undrat vad det är som tar emot så in i helsicke att tänka tanken att finnas för sina åldrande föräldrar.
Men det är ju fantastiskt ifall möjligheten finns att få hjälp i hemmet om det skulle behövas. Kanon ju

Fast om vi släpper "då" och koncentreras oss på "nu" och "framtid" så tror jag nog att vi kommer längre i diskussionen.
Fortfarande ÄR det kvinnan...
Dags för förändring då, eller hur?
Det startar med uppfostran, det är faktiskt inte svårare än så.
Egentligen. Människor GÖR det svårt däremot genom att stånga sig blodig genom att konstatera gång på gång att det ÄR på ett visst sätt istället för att helt enkelt bara dra sitt strå till stacken för att skapa en förändring.

Jag är öppen för förändring och ett nytt sätt att tänka.
Frågan är hur många som är det och hur många som kommer fortsätta motarbeta en positiv förändring genom en självuppfyllande, destruktiv profetia.

Understryker återigen att jag inte tror att generationsboende skulle lösa hela världens problem men det är i alla fall en kreativ och positiv tanke och kanske väcker intresse hos andra att hitta andra lösningar om det nu är så fruktansvärt att ta hand om sina föräldrar (i gengäld med att de avlastar i hemmet under deras kanske 20 friska år, tryggheten för deras barnbarn, stödet för de arbetande föräldrarna och allt annat positiv som ett sådant boende HADE kunnat ge. Det behöver inte BARA vara negativt och att bära runt på en dement, helt hjälplös, elak säck dagarna i ända)

Mycket imponerande levnadssätt!

Till TS!

Tyvärr är Sverige tydligt präglat av socialism och feminism vilka ser familjen som en fiende. Trots att all tillgänglig foskning visar på människors välmående i traditionella familjära relationer så motarbetas detta levnadssätt av ledande politiker samt media. Vi lever kort sagt i ett land med dysfunktionella värderingar.

Eller om jorden går under?
Tja vad händer då?
Tyvärr har jag inte svar på allt.
Däremot är jag villig att se möjligheter istället för hinder och det är väldigt lätt att bli motarbetad i Sverige med det tankesättet.
Det ska gärna målas fan på väggen och negativa självuppfyllande profetior skapas allt för ofta.
Varför köpa en bil, den kan gå sönder.
Varför skaffa jobb, du kan bli arbetslös.
Varför gå upp på morgonen, du kan bli påkörd väl ute med hunden.
Ja, varför liksom försöka göra något bra när det faktiskt kan gå fullständigt åt helvete?

Motarbetad kanske är fel ord.
Ifrågasatt, serverad fiktiva eventuella kanske kommande problem är väl en mer rättvis förklaring.

Vem ifrågasätter en som flyttar hemifrån, får ett nytt jobb, köper en bil, åker på en resa med "tänk om planet störtar, så ensam du kommer bli i en lägenhet, nya ställen och människor kan innebära fara och bör undvikas så håll du dig kvar på ditt gamla jobb då vet du i alla fall vilka som är där och hur allt ser ut...
Bara att titta i den här tråden så ser man mönstret, det är otäcka bilder som målas upp, allt ifrån kvinnofötryck till individstrypande, tvång och obehag.
Få inlägg har varit positiva men de två-tre positiva inlägg som varit har varit ifrån människor som provat.
De som målar fan på väggen har ofta inte mer erfarehet än att i ord yttra "nä jag skulle fan aldrig stå ut" eller jämför det med ett studiekollektiv med andra i samma ålder.

Men jag kan ta bort ordet motarbetad och ersätta det med "matad av negativa kanske"-historier.

Jag tror jag förstår hur du menar och känner.
Jag tänker mer på barn som växer upp och ser det som självklart att både föräldrar och mor och farföräldrar finns i närheten.
Jag har svårt att tänka mig att de skulle känna det som otänkbart att ha dem i närheten eftersom det kommer vara det de växt upp med. Är du med på hur jag menar?
Och längs med deras uppväxt hade sett hur vuxna hjälper varandra, hur konflikter skapas och hur de löser sig, de har fått hjälp och de har lärt sig att hjälpa till. De har tagit del av hur det var för länge sedan när mor och farföräldrarna var små, lärt sig att se tårar och skratt, frustration och kärlek.
De har fått lära sig känslor och samarbete på ett sätt som barn generellt sett idag inte får möjlighet till.
Att bo i närheten av varandra hade kanske varit en bra "kombinationslösning" istället för ett generationsboende, egna hus fast i samma by.
Numera verkar det vara standard att ha 50 mil till morfar, 25 mil till mormor, 12 mil till farmor och farfar har barnen bara hört talas om för pappan och han kom ihop sig om något för ett par år sedan men ingen minns om vad.

Är du med lite på hur jag tänker?
Det är relationer som skapar närhet, omtanke, kärlek, frustration, förlåtelse och tillgivenhet.
Blodsband betyder ingenting egentligen, det är bara genetik.

Många barn av idag är fullfjättrade egoister som tycker att skyldigheter tillhör andra och rättigheter är det enda de besitter.
Eftersom inget annat verkar fungera när det kommer till att utveckla omtanke, hänsyn och respekt så tänkte jag att utökat umgänge med fler personer man verkligen behöver lösa saker med och itne bara kan "lösa problemet" med att sluta hälsa på eller ringa.