Är så sjukt trött på bonuslivet! Min man har en 12 årig dotter och vi har ett gemensamt!!Jag går nästan hela tiden och önskar att det bara var vi själva utan bonusen. Hemska känslor och det tär på min sambons och min relation. Snälla kan nån erfaren ge lite tips! Orkar snart inte mer och jag vill att allt ska funka i vår familj!
Prata, prata och prata med din man och ringa in vart problemet ligger.
Vad är det som inte funkar? Att bara skriva att du önskar att hon inte fanns är ganska meningslöst för hon kommer inte försvinna bara för att Du vill det!
Men ja, nu kommer frågan styvföräldrar hatar - VARFÖR skaffade du barn med mannen om du tycker så illa om styvdottern? Vad trodde du skulle hända? Trodde du att mannen skulle strunta i sin förstfödda och bara bry sig om sin "nya familj" då eller?
Jo jag försöker prata med min man men det går sådär! Känsligt ämne minst sagt! Problemet är att familjen totalförändras helt beroende på vecka! Det märks så tydligt, det blir så stimmigt i familjen! Det är så konstig känsla!!!' Å ja det trodde jag verklige att min man skulle göra, strunta i sin förstfödde dotter!!! Självklart inte!!! Det tråkiga med detta forum att folk som vågar öppna sina hjärtan och beskriva känslor får alltid sågning!!! Väldigt tråkigt!! De som har nått vettigt att skriva och råd kan skriva, ni andra kan dra.....
Svårt att veta vad man ska svara när du knappt har berättat något om vad felet är.. Hur gammal är den gemensamma och hur ofta är dottern hemma?
Ja ok, hon är 11 och är två veckor i stöten! De veckor som vi är ensamma så flyter allt på! Sen är det som om någon konstig stämning infinner sig! Från att vi var en familj så splittas allt upp! Vårt gemensamma barn blir som igel på bonus och helt plötsligt känns det konstigt! Känns även att övrig släkt går i tycka synd syndromet å det märks så tydligt när vi ses. Frågor ställs till bonus om diverse men inte till vårt gemensamma! Tycket inte om att det ska göras skillnad och tyckas synd om grejen!!!
Ja det gör hon
Tack!!! Jag lämnar tråden nu! Ligger den kvar eller går den att ta bort
Jag förstår att det tär på ert förhållande om det är så att du önskar att flickan inte fanns i ert liv. Inte lätt för en förälder som älskar sitt barn att höra nåt sånt. Vad är det för konstig stämning som smyger sig på när flickan kommer? Känner din man också av den, eller är det bara du?