Döden.

Jag räknar med att man är mentalt död, som efter en dag på familjeliv typ

Haha! Ok. Mentalt död men inte fysiskt?

Jag tror att när man är död så är det slut, finito, över, hur svårt man än har att kunna ta in tanken att ens medvetenhet upphör att existera.

Jag vet inte vad jag ska tro efter att flera jag känner berättat om sk övernaturliga saker. Egentligen tror jag att när man dör så är man borta helt och hållet men samtidigt så vet jag inte. Finns ingen naturlig förklaring på vissa saker som folk varit med om så därför är jag inte helt säker. Tycker inte om att tänka på döden, kan få lite panik över insikten om att en dag kommer mina föräldrar försvinna osv och att tänka på att en själv kommer ligga på dödsbädden en dag... nä fy fan. Undrar ibland hur det kommer kännas att vara säg 75 och veta att man statistiskt sett inte har många år kvar. Känns så långt borta, overkligt, men tiden går så förbaskat fort så inser att det trots allt inte är en evighet dit. Fy vilket deprimerande ämne :|

Håller med, läskigt att tänka på och tiden går fort.
Å tanken på att man inte slipper undan, att man en dag ska möta döden, att komma till en punkt när livet är slut.

huh

Ok. Hur känner du inför att ha den tron? Känns det som något du kan acceptera?

Du tänker precis som jag. Tiden går verkligen otroligt snabbt. Dessa övernaturliga saker får en ju verkligen att fundera.

För mig har det varit helt olika. Har förlorat många senaste tio åren och alla har jag hanterat helt olika. Eller menar, tankarna kring döden.

När pappa gick bort gick jag in i något konstigt tillstånd, nästintill psykotiskt skulle jag kalla det. Trodde att Allt som hände mig två år efter hans död hade en övernaturlig förklaring. Inte helt normalt tänker jag i efterhand.

Nu när min mamma gick bort blev det helt plötsligt totalt annorlunda. Började se det mer som att när man är död så är det slut. Och det blandat med som du skriver, vissa små övernaturliga fenomen gör min inställning till döden väldigt olika från dag till dag kan man säga.

Men det är helt klart till nytta att höra vad andra tänker om den, och att själv ventilera sina tankar kring den.

Tänker du Mycket på döden?

Frågan är hur man förbereder sig och om man kan förbereda sig och om man bör förbereda sig

Gällande detta. Ni som är intresserade, sök på forskning dom görs kring döden och hur den kommer längre och längre med att inom en snar framtid kunna höja medellivslängden drastiskt.

Det är väldigt spännande! Inget jag räknar med att få uppleva, men tror helt klart vi kommer leva längre och längre! Och då vars friskare i förhållande till hur en tex 85 årings fysiska skick är idag.

Jo. Det beror ju helt på om man har tid att förbereda sig. I vilket stadie i livet man är osv.

Jag lever varje dag som att den är en gåva och inte självklar. Inte så att jag går runt och är rädd för allt. Men att jag helt klart ser varje dag man somnar och vaknar som något att vara tacksam för och inget man kan ta för givet.

Ja fy, det känns nästan orealistiskt att tänka på samtidigt som man VET att det inte ligger särskilt långt borta. Jag kan bli lite småsur när folk säger " du är ju ung, har hela livet framför dig", når jag beklagar mig över att inte veta vad jag vill göra av livet men har man hela livet på sig? Nej, det har man faktiskt inte och personligen tycker jag att de senaste 30 åren gått förbannat snabbt. Jag var ju 20 nyss. Livet tar slut en dag och gör man inget vettigt av det under den tid som finns så får man ju ingen andra chans och DET stressar mig som fan. Och hämmar också kanske, vilket ju är dumt. Men går inte att undvika att tänka på det riktigt.