Hur törs ni skaffa fler barn?

Jag tror det där är rätt vanliga känslor hos ettbarnsföräldrar. Hur ska man räcka till, det går inte att älska en till lika mycket osv. Sedan blir en gravid, och precis innan förlossningen brukar tankarna eskalera som sjutton och en fylls av ångest. Vad har jag gjort, jag vill inte osv.

Och så föds lillasyskonet och så faller allt på plats. Självklart kan en älska ett barn till lika mycket, räcka till två osv.

Vanliga känslor och JA kärleken räcker till 1,2,3 eller tom 4 barn. Tro mig jag vet. Har 4 barn själv.

Jag ser det som att syskon är den finaste gåva man kan ge sina barn! Det är fullständigt underbart med flera barn och kärleken inom mig bara växte av att ha två. Och så tror jag att barn blir bättre människor just av att tvingas dela uppmärksamheten och allting med ett syskon, det är alltså inget negativt...

Mina barn är nu 3 och 5 år.

Det är en helt naturlig känsla. Innan man har barn alls så kan man ju inte heller förstå hur man kan älska sitt/sina barn. Jag har en 6-åring, en 4,5-åring och en liten knodd på ett halvår. Tveklöst älskar jag dem alla precis lika gränslöst och villkorslöst, men när jag bara hade mitt första barn så kunde jag inte tro att det var möjligt. De delar inte på min kärlek utan det finns en ny bottenlös "pott" för varje barn . Sedan finns det verkligen inget vackrare än att se sina barn visa varandra omsorg och kärlek. Min 4,5-åring var med mig när jag vaccinerade min yngsta för en månad sedan exempelvis. Minstingen blev otröstlig, bröstet hjälpte inte, jag hjälpte inte......min 4-åring klättrade spontant upp på skötbordet obemärkt, hämtade en skallra och började glatt skramla med den framför sin lillebror som slutade gråta, sken upp och började "prata" med storebror. Det är sådant man får uppleva dagligen på olika sätt.....och det finns verkligen inget som slår syskonkärlek . Bråkar gör de också .

Jag tror också att det är väldigt vanligt att känna så. När jag väntade mitt andra barn kände jag precis samma sak och jag hade stundvis jätteångest över hur jag skulle få ett barn till och kärleken inte skulle räcka till det. När dottern föddes (verkligen i samma stund) älskade jag henne av hela mitt hjärta och som en käftsmäll kom ångesten på nytt fast i motsatt skepnad. Hur i hela friden kunde jag känna lika starkt för henne som för min son? Min älskade son som jag vårdat, lärt känna och älskat i 2,5 år! Efter sonen fick jag en mild förlossningsdepp och jag vill minnas att det tog ett par veckor/månad innan jag verkligen kände den ovillkorliga kärleken för honom. Detta gav mej jättedåligt samvete eftersom jag tokälskade dottern så fort jag såg henne. Nu är dottern 9 månader och jag har väl egentligen rätt nyligen accepterat att man faktiskt KAN älska två lika mycket och att kärleken räcker till båda... Men tanken på att kärleken skulle räcka till ytterligare ett barn känns svindlande och jag vet inte om jag skulle kunna hantera det utan att självantända ;)

Jag ser hur jag kan älska min mamma, min sambon, ett par vänner etc. Då lär kärleken räcka till mer än en unge....

Som jag brukar säga: Man TAR inte kärlek från första barnet för att ge till det andra, man får ett större hjärta och kärleken blir ännu större ju fler barn man får

Jag förstår vad ni menar, önskar verkligen att det kunde få min rädsla att släppa men tankarna gror där inne i huvudet än. Jag antar att det inte kommer släppa förrens jag har fått ett till barn.