Hur törs ni skaffa fler barn?

Jag tror också att det är väldigt vanligt att känna så. När jag väntade mitt andra barn kände jag precis samma sak och jag hade stundvis jätteångest över hur jag skulle få ett barn till och kärleken inte skulle räcka till det. När dottern föddes (verkligen i samma stund) älskade jag henne av hela mitt hjärta och som en käftsmäll kom ångesten på nytt fast i motsatt skepnad. Hur i hela friden kunde jag känna lika starkt för henne som för min son? Min älskade son som jag vårdat, lärt känna och älskat i 2,5 år! Efter sonen fick jag en mild förlossningsdepp och jag vill minnas att det tog ett par veckor/månad innan jag verkligen kände den ovillkorliga kärleken för honom. Detta gav mej jättedåligt samvete eftersom jag tokälskade dottern så fort jag såg henne. Nu är dottern 9 månader och jag har väl egentligen rätt nyligen accepterat att man faktiskt KAN älska två lika mycket och att kärleken räcker till båda... Men tanken på att kärleken skulle räcka till ytterligare ett barn känns svindlande och jag vet inte om jag skulle kunna hantera det utan att självantända ;)