Om man ABSOLUT INTE vill ha barnet i vuxensängen, så måste man ju se till att det inte vaknar på natten. Jag har svårt att tänka mig att ett litet barn går med på att ligga vaken ensam om natten, så om det inte får komma till vuxensängen, så får man ju lov att vara vaken själv då också. Så varför vaknar barnet då? Behöver kissa, mardrömmar, för varmt, för kallt, osv osv.
Jag läste en artikel en gång om att man under natten gör flera korta “stenålderscheckar”: Är allt ok? Har det hänt något sen jag somnade? Ifall inte, så somnar man om genast igen, men om man märker en förändring vaknar man till helt. Det kan ju vara fara å färde... Det här märker man själv t.ex. om man går och lägger sig medan festen pågår, men sedan vaknar efter att festen har tagit slut. Man bli klarvaken och jättemedveten om att det är tyst och mörkt. På grund av det här ska man se till att omgivningen är likadan när barnet somnar som den kommer att vara på natten när barnet gör “stenålderschecken”. Fast det här visste du ju redan.
När jag läser om att din dotter sparkar med benen, kommer jag ihåg att mitt barn som liten bebis ofta låg och fäktade vilt med armarna när han skulle somna på kvällen. Om man då höll fast honom så att han inte kunde röra armarna, så somnade han mycket fortare. Jag fick en känsla av att hans armar liksom viftade av sig själv, och att det var det som höll honom vaken. När hans armar slutade fäkta, för att jag höll fast dem, så kunde han somna. Kan det vara något liknande med din dotter? “Går” hon i sömnen? Vad gör man åt det då? Tvångströja eller muskelavslappnande medel går ju inte att ta till... Kanske det till och med är bra att du klämmer till henne lite? Sover hon bättre bredvid dig än för sig själv?
Kan hon få börja få gröt (eller välling) i stället för ersättning på kvällen? Kan hjälpa, har jag hört. Och var det någon som sade att det gärna får gå lite tid mellan sista målet och läggningen, eller...? Minns dock inte varför det skulle vara bra. Fast själv vet man ju att det blir obehagligt i magen om man går och lägger sig strax efter ett bastant mål mat.
Jag har själv gått till min mammas säng på natten tills jag var 10 år minst, så jag har erfarenhet av båda sidorna, så att säga 
Därför har jag väl inga starka åsikter vare sig för eller emot samsovning. Om man faktiskt INTE VILL ha sitt barn i sängen längre, så tror jag att vanan går att bryta. Man ska bara vara tillräckligt envis och vara förberedd på att det tar tid. Så resonerar jag i alla fall... Ett lite större barn kan man ju diskutera med också. Om man bara halvhjärtat gör ett försök för att andra tycker att det olämpligt, så kan man lika gärna låta det vara. Egen erfarenhet av att bryta vanan har jag inte, så det återstår att se hur det går sen när det blir aktuellt.
Om man vet att man inte kommer att vilja ha barnet i vuxensängen tills det har blivit en finnig tonåring, så tror jag det är viktigt att barnet åtminstone i något skede av natten sover i sin egen säng. Enklast är det ju att börja med det när de är små bebisar. En 1-2-åring som aldrig har sovit ensam, kan ju ha betydligt svårare att bli vän med sin säng. Så det jag kör STENHÅRT med är att mitt barn ska somna i sin egen säng.
Jag slutade med att amma till sömns ganska tidigt, eftersom han alltid kräktes ner sin pyjamas efteråt. Man fick ändå byta på honom förrän han kunde läggas till sängs. Då började jag med projektet att få honom att somna på egen hand. Det kom en period vid 10-12 månader då det var lite besvärligt, men både före och efter har det fungerat bra.
Det var då perioden med täta uppvaknanden kom (minns inte när, under 1 år var det visst) som jag gav upp och lät honom komma i vår säng. Där är vi än. Han kommer till vår säng nångång mellan 1 på natten och 7 på morgonen, så för det mesta får vi vara i fred en god stund. Oftast sover jag gott med barnet bredvid mig, och tycker det är ganska mysigt också. Pappan blir mera störd än jag.
Jag tycker det låter som om du i princip tycker att samsovning är ok, men att du lyssnar mycket på andras “varningar”. Kanske lösningen för dig just nu är att försöka ordna sängen så att ni alla ryms och kan sova bra. Bredare säng? Sängen intill väggen? Dotterns säng strax intill? Då blir ni av med ert nuvarande problem (att inte få sova) och så tar ni problemet med att få henne att stanna i sin egen säng nångång i framtiden.
