När blir "pappas kompis" flickvän?

Barnen är 5,6 & 9. Min kille och fru nummer två flyttade isär i april.  
Dem har frågat väldigt ofta på sistone varför dem träffar mig så ofta, eller om vi setts två dagar i rad. Men min kille svarar väldigt undvikan. Jag tycker det är schysstast och ärligast att köra raka rör med barnen.
Vi ser båda en framtid tillsammans där vi på sikt vill flytta ihop. Min kille säger att han vill vänta med att berätta för dem eftersom han är rädd att "misslyckas" igen, efter två skilsmässor.

Min kille har väldigt olika relationer till sina två ex. Relationen till den första frun handlar verkligen bara om barnen, hur saker skall fixas och sånt. Relationen till nuvarande frun (ja, dem är faktiskt fortfarande gifta) är en hel annan. han går nästan alltid ut ur rummet när hon ringer och dem träffas för fika vid överlämningar.. hon har inga problem med att jag träffar barnen men hade väldigt stora problem med att det nu står på min killes FB att vi har ett förhållande. deras betänketid på skilsmässan har gått ut, men ingen av dem har skickat in nästa papper. Min kille säger att det bara är en formalitet som bara inte har blivit av.

bara jag eller har allt sammantaget med att inte berätta för barnen vem jag är och inte genomfört skilsmässan en os av  att han inte vill släppa taget om sin fru?

Man har ett halvår eller till och med ett år på sig innan ansökan ogillas..

Jag är väl lite otålig på att berätta för barnen vem jag är. Betyder ju inte att jag tänker flytta in i morgon. men jag tror att det skulle ge barnen mindre tankar om varför dem träffar mig oftare än några av hans andra kompisar. Känns dessutom att ju längre jag är "pappas kompis" så blir det en sorts omställning igen den dagen vi berättar att vi är ihop.. kanske jag som tänker fel?

Jag har sedan jag skrev denna tråd startade sovit över ett par gånger när ett av barnen var hemma, sov då i ett av de andra barnens rum.

Igår berättade min kille att det ena barnet skall vara hos honom en kväll i helgen, och att jag var välkommen att stanna och sova över igen, fortfarande då i en av de andra barnens sängar. Han vill fortfarande inte berätta för barnen vem jag är för "vill inte stressa med barnen". Jag har även ett par gånger passat dem ensam när han har haft en kvällsaktivitet, och då ensam nattat dem. HJÄLP MIG!!! Vet varken ut eller in! Ska jag stanna?? ska jag gå? ska jag leka med i detta hyckleri?? går snart sönder i tusen bitar!!

Jag är ju fortfarande "pappas kompis", att pappas kompis sover i samma säng som honom skulle ju bara bli ännu konstigare. En anledningn till att vi inte delar säng är att han inte vill att barnen skall känna att jag tar deras plats. Den yngsta sover ofta hos pappa. barnen har i princip ett rullande schema om vem som skall sova hos pappa.
Jag vill att vi berättar vem jag är, om jag någon gång skall sova över tycker jag att det skall vara i hans säng, sen är barnen jätte välkomna att sova hos oss om dem vaknar på nätterna.
En del av mig säger att jag skall gå, samtidigt är han verkligen mitt livs kärlek, har aldrig känt så här för någon. Bara tanken på att förlora honom gör att jag mår fysiskt illa.

Det har börjat rör lite på sig ang, skilsmässan. Han menar att allt mellan dem är slut, och att det bara är en ren formalitet. när han förstod hur jag kände beställde han genast hem personbevis å sånt som skall med, förhoppningsvis har pappret blivit inskickat i dagarna.
Känns ju som att svika barnen att plötsligt dra mig undan dem nu, jag vet att dem frågar efter mig när jag inte är där och dem säger att dem vill att jag och min hund skall komma hem till dem. känns som att jag tar hänsyn till alla (pojkvän, fruar och mammor) men ingen tar hänsyn till mig.. att barnen kommer först är jag helt på det klara med, men det känns inte som att detta egentligen handlar om barnen...

Hade ett långt samtal med min kille i helgen, gjorde klart för honom att jag inte tänker sova över fler gånger innan jag kan sova i hans säng med honom (och eventuella bonusar), men inget mer sova i gästrummet.
Det förstod han, men han säger hela tiden att han inte vill stressa fram med barnen. Det har jag all förståelse för! Jag är helt på det klara med att det kan ta några månader innan jag kan sova över, men varför inte låta barnen känna mig som den jag är - pappas flickvän?!
Han säger att han vill bespara barnen från funderingar som ; "är hon vår nya mamma?" "ska ni flytta ihop?" "ska ni skaffa barn?". I mina tankar kommer vi att få dem frågorna oavsett när vi berättar, så varför hålla på och ljuga för dem?? är det inte bättre att bespara dem från de tankar och funderingar som finns nu, där dem inte får några svar och istället ta dem andra frågorna i en dialog till barnen, och besvara dem så bra som vi kan.

Jag vet att jag inte har egna barn, är dock utbildad att arbeta med barn inom KBT, och ljust då att prata tankar och känslor. är jag helt ute å cyklar??

Jag hade lagt benen på ryggen för längesedan om det inte var för att jag älskar denna man nåt så fruktansvärt mycket! (jo, ibland är det faktiskt fruktansvärt att älska någon så mycket)...

tro mig, jag har försökt. men det är som att han har låst sig, han lyssnar på vad jag säger men inget får honom att tänka om för ens en sekund.
har själv varit inne på ex spåret. hans fru flyttade ihop med sin nya för några månader sedan, jag vet att han tyckte att det var alldeles för snabbt, nu verkar det som att dem kanske skall dela på sig. jag förstår på sätt å vis att han kanske vill göra "mer rätt" än henne, men det går ju ut över tre små barn som inte riktigt förstår varför pappa umgås med sin "kompis" så mycket!?

ja, det är faktiskt barnen jag tänker på! varje gång vi ses bubblar dem av frågor gällande mig och deras pappa. "varför träffar vi dig så ofta?" "du var ju här igår, kommer du idag också?" jag vet att det inte är som att dem inte vill ha mig där, för dem pratar ofta om mig och frågar sin pappa om inte jag kan komma över å sånt.
jag tycker faktiskt att det är synd om dem att behöva gå i denna ovissheten och att vi faktiskt ljuger dem rätt upp i ansiktet. Vi skall på semester ihop, pappan och jag, men vad vi säger till barnen är att pappa ska åka på semester.
jag menar inte att stressa på, mitt umgänge med dem skulle inte förändras, bara att vi är raka och ärliga mot dem. tror att det kan föda agg och ledsamheter om dem kommer på att vi ljugit för dem och det hjälper inte någons relation på sikt... men det är ju bara vad jag tänker..