Anonym (Säker men ledsen)

Äldre 16 Jan 10:39

21 svar

Abort i morgon

Jag är idag i vecka 6+3 och har vetat om min graviditet i fem dagar. Den bekräftades av läkare igår och i morgon har jag tid för abort. Jag är gift och har två barn sedan innan, ett på sex år och ett på tre, och jag och maken vill vänta med ett tredje. Min lille har alltid varit ganska krävande, med kolik, reflux och sedan också en norm vilja och envishet. Trotsåldern börjar just lägga sig och för första gången på många år känner jag mig som min egen igen, men möjligheter och ambitioner utanför mammaskapet. Samtidigt är jag vansinnigt kär i mina barn, älskar dem till döds.

Jag är 30 år och maken 41, så vi har ju tiden på vår sida och båda är överens om att det vore mysigt med en bebis om 2-3 år. Då får jag mer andrum och möjlighet att längta efter en bebis igen, maken hinner avsluta ett enormt jobbprojekt som slukar all hans tid och energi. Lillen hinner precis börja skolan och kommer att vara i en helt annan fas som kräver mindre av mig. Det är bättre såhär på alla sätt.

Jag bor utomlands och här gör man bara kirurgiska aborter, man anser tydligen att det alltför ofta blir komplikationer med medicinska. Det känns faktiskt skönt. Man sövs ner lite lätt och märker ingenting, sen vaknar man och åker hem.

Ändå är jag så ledsen. Inte ledsen för att jag vill ha barnet egentligen, utan så grymt ledsen för att det blev såhär. Detta lilla liv som finns där inne, som mår bra och växer för varje sekund, timme och minut, som om några månader kommer att bli en ny megakärlek i mitt liv om jag gör ingenting... Detta ska jag döda. Det känns lite som att jag säljer min själ. Jag är inte ett dugg emot aborter, men när det har drabbat mig själv så känns det plötsligt som en vedervärdig grej att göra.

Jag är säker på att det är detta jag vill, men synvinklarna är alla praktiska. Känslomässigt är det enormt tufft. Jag vill bara inte utsätta min familj för slitningarna en bebis skulle medföra just nu - när jag inte känner mig stark nog, när lillen fortfarande vaknar på nätterna och allt som oftast kräver full uppmärksamhet, när maken knappt aldrig är hemma och när han väl är det bär på konstant stress...

Vet inte vad jag vill ha sagt, ville nog mest bara få skriva av mig. Hoppas allt känns lättare och bättre när hela denna historia är över.

Anonym (Stark)

Äldre 16 Jan 11:52

#1

Det är ditt val! Lycka till, allt kommer gå bra :)

Anonym (Säker men ledsen) Trådstartaren

Äldre 16 Jan 12:08

#2

Tack!

Anonym (m)

Äldre 16 Jan 12:11

#3

Anonym (Säker men ledsen) skrev 2014-01-16 10:39:48 följande:

Jag är idag i vecka 6+3 och har vetat om min graviditet i fem dagar. Den bekräftades av läkare igår och i morgon har jag tid för abort. Jag är gift och har två barn sedan innan, ett på sex år och ett på tre, och jag och maken vill vänta med ett tredje. Min lille har alltid varit ganska krävande, med kolik, reflux och sedan också en norm vilja och envishet. Trotsåldern börjar just lägga sig och för första gången på många år känner jag mig som min egen igen, men möjligheter och ambitioner utanför mammaskapet. Samtidigt är jag vansinnigt kär i mina barn, älskar dem till döds.

Jag är 30 år och maken 41, så vi har ju tiden på vår sida och båda är överens om att det vore mysigt med en bebis om 2-3 år. Då får jag mer andrum och möjlighet att längta efter en bebis igen, maken hinner avsluta ett enormt jobbprojekt som slukar all hans tid och energi. Lillen hinner precis börja skolan och kommer att vara i en helt annan fas som kräver mindre av mig. Det är bättre såhär på alla sätt.

Jag bor utomlands och här gör man bara kirurgiska aborter, man anser tydligen att det alltför ofta blir komplikationer med medicinska. Det känns faktiskt skönt. Man sövs ner lite lätt och märker ingenting, sen vaknar man och åker hem.

Ändå är jag så ledsen. Inte ledsen för att jag vill ha barnet egentligen, utan så grymt ledsen för att det blev såhär. Detta lilla liv som finns där inne, som mår bra och växer för varje sekund, timme och minut, som om några månader kommer att bli en ny megakärlek i mitt liv om jag gör ingenting... Detta ska jag döda. Det känns lite som att jag säljer min själ. Jag är inte ett dugg emot aborter, men när det har drabbat mig själv så känns det plötsligt som en vedervärdig grej att göra.

Jag är säker på att det är detta jag vill, men synvinklarna är alla praktiska. Känslomässigt är det enormt tufft. Jag vill bara inte utsätta min familj för slitningarna en bebis skulle medföra just nu - när jag inte känner mig stark nog, när lillen fortfarande vaknar på nätterna och allt som oftast kräver full uppmärksamhet, när maken knappt aldrig är hemma och när han väl är det bär på konstant stress...

Vet inte vad jag vill ha sagt, ville nog mest bara få skriva av mig. Hoppas allt känns lättare och bättre när hela denna historia är över.

Trist och skrämmande faktiskt. Hoppas du ändrar dig.

Anonym (Säker men ledsen) Trådstartaren

Äldre 16 Jan 19:37

#4

Varför? Motivera gärna.

Anonym (Samma)

Äldre 16 Jan 19:47

#5

Detta är så likt mitt fall. Jag är i 6+1 och kommer också att göra en abort imorgon. Jag har velat fram och tillbaka i nästan tre veckor. Jag vet att jag inte psykiskt orkar ett till barn just nu och att mitt nuvarande barn och mitt förhållande till min man kommer bli lidande om jag behåller. Samtidigt gör det så ont, tårarna rinner längst kinderna och jag undrar hur jag kunde försätta mig i den här situationen. Det är ju ett liv jag har inuti mig som kan utvecklas till ett barn jag älskar.

Anonym (Fr)

Äldre 16 Jan 19:50

#6

Bara för att ni anser att abort är det bästa för er, så betyder det inte att det är lätt! Såklart att du sörjer ändå! Vill ändå råda dig/er att ta ett sista snack med varandra ikväll så att ni är 100% säkra! Lycka till

Anonym (Säker men ledsen) Trådstartaren

Äldre 16 Jan 19:54

#7

Anonym (Samma) skrev 2014-01-16 19:47:42 följande:

Detta är så likt mitt fall. Jag är i 6+1 och kommer också att göra en abort imorgon. Jag har velat fram och tillbaka i nästan tre veckor. Jag vet att jag inte psykiskt orkar ett till barn just nu och att mitt nuvarande barn och mitt förhållande till min man kommer bli lidande om jag behåller. Samtidigt gör det så ont, tårarna rinner längst kinderna och jag undrar hur jag kunde försätta mig i den här situationen. Det är ju ett liv jag har inuti mig som kan utvecklas till ett barn jag älskar.

Det är nog det svåraste valet jag gjort. Å ena sidan är det att ta ansvar för den familj man redan har, å andra sidan är det att svika ett liv som står inför att ta form. Det existerar redan! Styrka till dig, skönt att veta att det finns en syster någonstans som kämpar med samma känslor.

Anonym (Fr) skrev 2014-01-16 19:50:05 följande:

Bara för att ni anser att abort är det bästa för er, så betyder det inte att det är lätt! Såklart att du sörjer ändå! Vill ändå råda dig/er att ta ett sista snack med varandra ikväll så att ni är 100% säkra! Lycka till

Vi ska det. Vi har gjort det flera gånger och varje gång försöker vi desperat rationalisera... "Vi har blivit mogna", konstaterar vi efteråt. Fattar beslut med logik och inte med känslor. Men när jag försöker tänka att vi behåller så blir jag superstressad och nästan panikslagen, så jag känner mig trots allt rättså säker på att det är rätt väg. Men ändå, så himla ledsen.

Anonym (Fr)

Äldre 16 Jan 20:06

#8

Anonym (Säker men ledsen) skrev 2014-01-16 19:54:26 följande:

Det är nog det svåraste valet jag gjort. Å ena sidan är det att ta ansvar för den familj man redan har, å andra sidan är det att svika ett liv som står inför att ta form. Det existerar redan! Styrka till dig, skönt att veta att det finns en syster någonstans som kämpar med samma känslor.

Anonym (Fr) skrev 2014-01-16 19:50:05 följande:

Bara för att ni anser att abort är det bästa för er, så betyder det inte att det är lätt! Såklart att du sörjer ändå! Vill ändå råda dig/er att ta ett sista snack med varandra ikväll så att ni är 100% säkra! Lycka till

Vi ska det. Vi har gjort det flera gånger och varje gång försöker vi desperat rationalisera... "Vi har blivit mogna", konstaterar vi efteråt. Fattar beslut med logik och inte med känslor. Men när jag försöker tänka att vi behåller så blir jag superstressad och nästan panikslagen, så jag känner mig trots allt rättså säker på att det är rätt väg. Men ändå, så himla ledsen.

Känner så med er! Det kommer att gå bra! Vad ni än beslutar så är det rätt beslut för er!

Anonym (S)

Äldre 16 Jan 20:16

#9

Det verkar som att du bestämt dig men är samtidigt osäker för ert beslut.
Det är inte praktiskt och passar inte in i någon av era liv. Samtidigt som att du redan nu börjat relatera till den människa du bär på. Och att du vet att du skulle älska det lilla livet lika mycket som du älskar dina barn idag.

Ert val bygger på praktiska skäl, inte själsliga skäl. Och du verkar känna en stor sorg trots att du varit med i beslutet.

Om jag får lov av ställa en fråga, inte för att du måste svara mig. Mer som en egen reflektion.

Vad är värt för dig i längden?
En bekväm och praktisk period eller att få lära känna och älska livet du bär på?

Lycka till!

Anonym (Fr)

Äldre 18 Jan 11:35

#10

Hur har det gått för dig Ts?

Abort i morgon

INNEHÅLL