Anonym (Säker men ledsen)

Äldre 16 Jan 10:39

21 svar

Abort i morgon

Jag är idag i vecka 6+3 och har vetat om min graviditet i fem dagar. Den bekräftades av läkare igår och i morgon har jag tid för abort. Jag är gift och har två barn sedan innan, ett på sex år och ett på tre, och jag och maken vill vänta med ett tredje. Min lille har alltid varit ganska krävande, med kolik, reflux och sedan också en norm vilja och envishet. Trotsåldern börjar just lägga sig och för första gången på många år känner jag mig som min egen igen, men möjligheter och ambitioner utanför mammaskapet. Samtidigt är jag vansinnigt kär i mina barn, älskar dem till döds.

Jag är 30 år och maken 41, så vi har ju tiden på vår sida och båda är överens om att det vore mysigt med en bebis om 2-3 år. Då får jag mer andrum och möjlighet att längta efter en bebis igen, maken hinner avsluta ett enormt jobbprojekt som slukar all hans tid och energi. Lillen hinner precis börja skolan och kommer att vara i en helt annan fas som kräver mindre av mig. Det är bättre såhär på alla sätt.

Jag bor utomlands och här gör man bara kirurgiska aborter, man anser tydligen att det alltför ofta blir komplikationer med medicinska. Det känns faktiskt skönt. Man sövs ner lite lätt och märker ingenting, sen vaknar man och åker hem.

Ändå är jag så ledsen. Inte ledsen för att jag vill ha barnet egentligen, utan så grymt ledsen för att det blev såhär. Detta lilla liv som finns där inne, som mår bra och växer för varje sekund, timme och minut, som om några månader kommer att bli en ny megakärlek i mitt liv om jag gör ingenting... Detta ska jag döda. Det känns lite som att jag säljer min själ. Jag är inte ett dugg emot aborter, men när det har drabbat mig själv så känns det plötsligt som en vedervärdig grej att göra.

Jag är säker på att det är detta jag vill, men synvinklarna är alla praktiska. Känslomässigt är det enormt tufft. Jag vill bara inte utsätta min familj för slitningarna en bebis skulle medföra just nu - när jag inte känner mig stark nog, när lillen fortfarande vaknar på nätterna och allt som oftast kräver full uppmärksamhet, när maken knappt aldrig är hemma och när han väl är det bär på konstant stress...

Vet inte vad jag vill ha sagt, ville nog mest bara få skriva av mig. Hoppas allt känns lättare och bättre när hela denna historia är över.

Anonym (Säker men ledsen) Trådstartaren

Äldre 16 Jan 12:08

#2

Tack!

Anonym (Säker men ledsen) Trådstartaren

Äldre 16 Jan 19:37

#4

Varför? Motivera gärna.

Anonym (Säker men ledsen) Trådstartaren

Äldre 16 Jan 19:54

#7

Anonym (Samma) skrev 2014-01-16 19:47:42 följande:

Detta är så likt mitt fall. Jag är i 6+1 och kommer också att göra en abort imorgon. Jag har velat fram och tillbaka i nästan tre veckor. Jag vet att jag inte psykiskt orkar ett till barn just nu och att mitt nuvarande barn och mitt förhållande till min man kommer bli lidande om jag behåller. Samtidigt gör det så ont, tårarna rinner längst kinderna och jag undrar hur jag kunde försätta mig i den här situationen. Det är ju ett liv jag har inuti mig som kan utvecklas till ett barn jag älskar.

Det är nog det svåraste valet jag gjort. Å ena sidan är det att ta ansvar för den familj man redan har, å andra sidan är det att svika ett liv som står inför att ta form. Det existerar redan! Styrka till dig, skönt att veta att det finns en syster någonstans som kämpar med samma känslor.

Anonym (Fr) skrev 2014-01-16 19:50:05 följande:

Bara för att ni anser att abort är det bästa för er, så betyder det inte att det är lätt! Såklart att du sörjer ändå! Vill ändå råda dig/er att ta ett sista snack med varandra ikväll så att ni är 100% säkra! Lycka till

Vi ska det. Vi har gjort det flera gånger och varje gång försöker vi desperat rationalisera... "Vi har blivit mogna", konstaterar vi efteråt. Fattar beslut med logik och inte med känslor. Men när jag försöker tänka att vi behåller så blir jag superstressad och nästan panikslagen, så jag känner mig trots allt rättså säker på att det är rätt väg. Men ändå, så himla ledsen.

Anonym (Säker men ledsen) Trådstartaren

Äldre 19 Jan 10:21

#11

Jo, jag genomförde aborten och det gick väldigt bra ur praktisk synvinkel. Snabbt, smidigt, ingen smärta. Men jag känner mig väldigt labil nu. Jag kände och känner mig säker på att aborten var rätt, men jag är ändå så ledsen. Inget känns kul och jag känner mig nästan äcklad av mig själv. Känner mig som en svikare av mitt eget kött och blod. Tom. Intellektuellt är jag okej, lättad kanske till och med. Med känslomässigt mår jag inte bra. Det är väldigt komplext och jag undrar om det har med hormoner att göra? Är det vanligt att man känner såhär? Det enda jag vill göra är ligga i fosterställning och gråta, men försöker tänka på annat. Det går sådär.

Någon med erfarenhet?

Läste någonstans att kvinnor som har starka moderskänslor lättare drabbas av depression efter en abort, och det har jag. Är väldigt nära mina barn. Det var ju en av anledningarna till aborten, att jag känner att de två jag redan har behöver mig mycket ännu ett tag.

Hoppas att detta ska gå över snart :(.

Anonym (Säker men ledsen) Trådstartaren

Äldre 19 Jan 12:06

#13

Anonym (Fr) skrev 2014-01-19 11:28:54 följande:

Jag har tyvärr inte egen erfarenhet av abort. Ditt beslut var rätt, för dig! Jag tror att allt som händer har en mening, även om vi inte mår bra av det just där och då. Du gjorde ju detta av kärlek till dina barn och din man. Jag hoppas att du mår bättre snart, tillåt dig att känna bara, gråt om du behöver. Det blir bättre!

Vad du verkar vara snäll. Det betyder så mycket att få höra sånt, särskilt från en främling. Tack! (Nu rinner tårarna igen).

<3

Anonym (Säker men ledsen) Trådstartaren

Äldre 19 Jan 15:03

#15

Emy88 skrev 2014-01-19 13:34:30 följande:

Du gjorde det som är bäst för dig och din familj. Förstår att det är jobbigt men det kommer kännas lättare med tiden. Försök att blicka framåt!
Kram!

Anonym (Säker men ledsen) Trådstartaren

Äldre 20 Jan 09:29

#18

Anonym (123) skrev 2014-01-19 21:41:51 följande:

Hej tjejen. Räkna med att du kommer att ha en jätte jobbig period framöver. Många perioder dagar i månaden kommer att gå till att sörja nu aborten. Många dagar då du inte kommer att orka vara med dina barn. Jag har kännt precis det du beskriver och varit där du är nu. Det kommer att bli bättre men det tar tid. Lycka till och var stark.

Jag gör allt jag kan för att vara stark. Liksom biter ihop och ignorerar så mycket jag kan. Sedan låter jag mig själv ha en stund eller två om dagen där jag får bryta ihop, det är väldigt skönt att få gråta. Igår fick jag frossa mitt på dagen, blev helt likblek, snustorr i munnen och energilös, säker på att jag var på väg att bli sjuk. Jag sov i tre timmar och sen var jag "normal" igen. Tror det var en form av ångestreaktion.

Trots detta tror jag att det går framåt, varje dag känns det sammantaget lite bättre tror jag, men det är mest stunder som går upp och ner. Att krama min man och mina barn är bästa terapin. Jag kommer dock inte ifrån känslorna av skuld och själväckel, men hoppas att jag kan komma över även detta. Jag skulle inte välja att gå igenom detta igen, det är säkert. Jag vågar inte säga att jag ångrar mig, men jag hade inte väntat mig denna flodvåg av sorg, skuld och skam (inför mig själv). Jag hade inte insett (på långa vägar) hur svårt det är.

Nu har jag spiral och den får sitta inne tills vi längtar efter lilla trean.

Tack för ditt stöd, betyder mycket.

Anonym (Säker men ledsen) Trådstartaren

Äldre 20 Jan 09:31

#19

linolin skrev 2014-01-19 22:08:16 följande:

Jag har två barn på snart 9 och 7.5 och vi skulle haft en till för två år sen som stannade av i v 12 och sen dess har jag inte blivit gravid så tänk dig för vad ni vill. Allt är inte så självklart att man blir gravid igen trots att båda mina barn blev till på första försöket. Men lycka till med allt vad du än väljer.

Usch vad tråkigt för er, det måste kännas för jävligt. För oss var det så många saker som pekade på att det var fel tid, men visst, skulle det visa sig sedan att vi inte kan få fler barn så kommer vi nog att ångra oss. Hoppas ni får till det snart!

Anonym (Säker men ledsen) Trådstartaren

Äldre 20 Jan 11:01

#21

Anonym (Fr) skrev 2014-01-20 10:36:39 följande:

Du skriver att du inte vågar säga att du ångrar dig. Det är klart att du känner en stor sorg över att det blev som det blev. Ångra är kanske fel ord, men hade du varit i ett annat läge (2-3 år fram i tiden) så hade du kanske valt en annan väg. Som sagt, allt som händer har en mening, det var inte meningen att det skulle bli något just nu. Känn inte skuld (i så fall är ni ju två om det, eller hur?)! Bra att du känner dig lite starkare! Kram

Nej, hade det varit lite längre fram hade jag verkligen fattat ett annat beslut, vi vill ju ha en liten till - längre fram. Jag hade haft ångest nu även om jag valt att behålla, så det var lite som att välja det "bästa" av två svåra val. Sen är det klart att tankar dyker upp som att man aldrig ångrar ett barn - och så är det ju givetvis. Men om man kan välja så är det väl bättre för alla i familjen om man väljer en tidpunkt då det funkar bra. Jag hade slitit ut mig och känt att jag aldrig riktigt räckte till för någon om jag fått en liten bebis nu - och det är inte så jag vill ha det med min älskade familj. Jag vill ha harmoni och glädje och en tillvaro där alla får plats. Så nej, jag ångrar inte mitt val. Men det gör det inte mycket lättare i de svartaste av stunder. På sikt känner jag dock att det kommer att kännas hyfsat okej. Det var genomtänkt.

Tack igen för att du tar dig tid att stötta mig. Jag har svårt att dela allt detta svåra med mina nära och kära, det är som att ingen ändå förstår riktigt.

Abort i morgon

INNEHÅLL