Inlägg från: Anonym (Den hatade) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Den hatade)

    Måste få spy lite

    Ja nu är det en sån där tråd igen. Som känsliga biomammor ska sluta läsa exakt HÄR. Jag är så kräkfärdig på mina bonusar så jag bara storknar. Men nej. Jag har inte tänkt lämna min familj för det. Vi har gemensamma barn också. Och nej. Jag låter det inte märkas i vardagen. Men det är en trist vardag vi har. Som så många andra gick jag in i det här med goda ambitioner och trodde att vi skulle kunna bygga någon slags familj. Inte en konventionell kärnfamilj förstås, det har bonusarna redan haft och mist. Men något annat. Något eget. Och det trodde pappan också och jag vet att han är besviken både på sitt ex och på sina barn. Biomamma har gjort oerhört klart att jag icke har något som helst med hennes guldbebisar att göra. (En är myndig sedan ett par år, men bor kvar hemma och snyltar. En är snart myndig. Tack och lov!!!!!!! Snart är det över!!!! Frågan är bara när de lämnar boet!?!?) Så efter en massa försök till ett normalt familjeliv, och massor av samtal och direktiv från pappan där han krävt att i vår familj gäller våra regler och jag är också en vuxen med en vuxens bestämmanderätt, så har vi gett upp. Barnen gillar mig inte och kommer aldrig att göra det efter mammas hjärntvätt. Vi lever parallella liv när de är här och jag kan avslöja att jag ofta tänker på barnen som inneboende. Eller som spöken. De är irriterande. De märks. Men de har egentligen inte med mitt liv att göra och jag nonchalerar dem så mycket jag kan. (OJ vad påhopp jag kommer att få om de där meningarna får stå kvar ocensurerade! Glad) Länge har jag försökt visa mina bästa sidor och tänka att det är barnen och jag som ska hitta en relation inom ramen för vår familj, inte deras mamma och jag. Men det är tvärkört! De var för stora när jag kom in i deras liv och de är galet hjärntvättade av mamma. De vill helt enkelt inte. De ogillar mig och kommer helt enkelt hit för att umgås med sin pappa. (Eller ja, snarare för att mamman säger att de minsann har rätt att bo här och att jag minsann inte ska få köra iväg dem. Vilket aldrig skulle falla mig in.) Så jag har gett upp och lever efter devisen "live and let live". Men jag spyr på alltihop! Önskar så att de skulle välja att bo hos mamma på heltid, men det vill hon så klart inte. Det var hon som lämnade efter otrohet och hon vill ha sina barnfria veckor till att träffa boyfriends. Det har hon sagt explicit till pappan. Jag är så less, så less, så less.

    Så. Tack. Nu har jag kräkts lite grann. Nu känns det bättre. Finns nog egentligen inte så mycket käckt och nytt att säga om denna alltför välbekanta situation, så jag förväntar mig inte särskilt många svar. Det är bara att härda ut, räkna till tio om och om igen och bete sig på bästa sätt. Samt hoppas på framtiden när barnen äntligen är vuxna på riktigt och kanske själva hittar fram till en alldeles egen relation med mig. Men det känns i alla fall skönt att få vräka ur sig här bland er som vet hur bonuslivet kan vara när man inte dansar runt på de där rosorna.

  • Svar på tråden Måste få spy lite
  • Anonym (Den hatade)
    Lindsey Egot the only one skrev 2014-01-19 14:53:28 följande:
    Är det ena barnet myndig och har avslutat gymnasiet har din sambo ingen försörjningsskyldighet för det barnet längre och då får barnet börja betala hemma. Detta kan ju göra att det barnet hellre bor hemma hos mamma annars får ni be barnet gå till soc alt skaffa ett jobb och betala för sig. Sedan får ni säga att samma sal gäller det andra barnet när hon/han gått ur gymnasiet. Att mamman tycker det är ok att försörja sina guldklimpar fast den ene är vuxen får stå för henne.
    Vi är rörande överens om det mesta, pappan och jag. Men just där lägger han in sitt veto. Jag är uppfostrad med att man självklart betalar för sig hemma (utifrån vad man tjänar förstås), men han vill att barnen ska få lite hotellvistelse (mitt griniga ordval) för att ha pengar med sig i bagaget. Samtidigt som vi går på knäna ekonomiskt. Det bidrar förstås till min irritation! Konstigt vore det annars. Men jag har fortsatt att hävda mitt synsätt och påpekat att som det är nu bidrar det självklart till att jag inte ser på hans största med särskilt blida ögon. Till hösten ska det tydligen bli andra bullar. Då stänger hotellet. Den som lever får se...

    Annars är det förstås ett jättebra tips och jag håller helt med dig!
  • Anonym (Den hatade)
    Brumma skrev 2014-01-19 14:58:18 följande:
    Har inte så mkt att säga men räcker dig en handduk att torka spyan med.
    Samt ett glas vatten o en klapp på axeln - vilket kan behövas ibland ;)
    Tack snälla! {#emotions_dlg.flower}
  • Anonym (Den hatade)
    ROFL skrev 2014-01-19 14:54:06 följande:
    Tycker pappan ska slå näven i bordet, att under veckorna de är hos er så ska öppenhjärtlig respekt råda och kan de inte göra detta, så får de bo hos sin mor. Att han verkligen konfronterar dem med vad deras mamma säger om dig. Du behöver inte vara med, men att de tar det samtalet. 

    Om morsan inte vill ha dem där heltid så får hon väl börja tala väl om dig och boendesituationen hos er!
    Man ska inte kunna komma undan med vad som helst. Det gynnar ingen, inte barnen och inte er. Inte ens biomamman som skjuter sig själv i benen med att såga er totalt och sedan försöka ösa över dem för att få egentid.
    Ja. Suck. Han har försökt. Tro mig, han har försökt. Så många gånger. Han gör verkligen sitt bästa på så många sätt. Hans släkt tycker också att hon är knepig, så det är lättare sagt än gjort att ändra på ett beteende som tycks vara kopplat till en personlighetstyp.

    Och problemet är ju också att han vill ha sina barn! Det är ju jag som så gärna skulle leva utan dem, men han vill förstås ha dem här när det är hans tid. (Även om de nu är så stora så att inte han heller önskar sig 100% längre. Det hör ju liksom till när ungarna ska flyga ur boet, att man storknar på dem ibland.)

    Men jag brukar också tänka precis som du när jag läser såna här trådar. 
  • Anonym (Den hatade)
    Anonym (111) skrev 2014-01-19 15:24:43 följande:
    Du och din man borde självklart levt som särbos tills barnen har flyttat hemifrån. Flytta nu så slipper du h-vetet. Det blir bättre för alla!
    Mja, varannan vecka är ju himmelsk och vi har två småbarn ihop och jag älskar min man. Och hans barn är som sagt flygfärdiga vilken minut som helst. Så... (tänk, tänk, tänk) Eh... Nej. Jag kommer nog inte att flytta i alla fall.
  • Anonym (Den hatade)

    Oj, det blev fler kommentarer och funderingar än vad jag hade förväntat mig. Kul att höra om erfarenheter och hur ni tänker. Jag läser all med stor nyfikenhet. Speciellt intressant är det att höra om egna upplevelser som skilsmässobarn. Det är jag också, men min mamma dröjde väldigt länge med att hitta någon ny (alldeles FÖR länge om ni frågar mig, hon var grymt olycklig och det gjorde jätteont att se). Min pappa höll sin nya halvhemlig. I efterhand har jag förstått att det var för att hon inte ville ha med oss barn att göra. Det gjorde också ont. Jag var i samma ålder som mina bonusar när det hände.

    Därför håller jag både med och inte med om tanken att man som förälder ska vänta väldigt länge med att släppa in någon ny. Min man var ju den som blev bedragen och fick sitt liv förstört, även om han i efterhand inte längtar tillbaka till det. Så han var inte direkt sugen på att trycka på pausknappen i all oändlighet, Hans barn som var halvgamla tyckte att han borde hitta nån, precis som mamma gjort. Och i början var jag välkommen och särskilt hans yngsta och jag bondade jättefint.. Men det hände alltså saker i takt med att mamman började ha åsikter.

    Det vore onekligen bra om pappa vaknade upp lite mer och insåg att han curlar alldeles för mycket. Men jag har inte gett upp hoppet, för det verkar ju som om det är på gång. Och just nu ser jag fram emot den barnfria veckan igen!!!

  • Anonym (Den hatade)
    Anonym (111) skrev 2014-01-19 16:36:43 följande:
    Dom förstfödda barnen har lika mycket rätt att få må bra i sitt hem som de små har. Nu tvingas dom bo med en person som inte vill ha dom där.

    Då tycker jag att den personen kan flytta så att ALLA barn får må bra med sin pappa!
    Ja, de här resonemangen har jag lika svårt som Brumma att förstå. Faktiskt. Vi talar som sagt om en vuxen och en snudd på vuxen individ. Våra små barn älskar hela sin familj och vill absolut inte att mamma och pappa ska dela på sig. Det vill ingen. Mer än exet och de vuxna bonusarna. Hur ska de kunna må bra med sin pappa om han inte mår bra?? Och varför ska småttingarna torteras? Det känns konstigt. Bonusarna har ju mått skit av skilsmässan och har velat ha den ogjord. Hur kan man då säga att alla skulle må bra av en ensamstående pappa? Nä, det känns inte riktigt färdigtänkt.
  • Anonym (Den hatade)
    Anonym (111) skrev 2014-01-19 18:10:02 följande:
    Ni kan leva som särbos tills bägge barnen flyttat ut, det kommer förmodligen ske relativt snart eftersom dom är så pass stora. Men dom borde slippa bo med dig!
    Hm? Så deras behov (eller vi kanske snarare ska kalla det önskemål i deras ålder) ska gå före vår 7-månaders behov av sin pappa också? 
  • Anonym (Den hatade)
    Gung Ho skrev 2014-01-19 20:49:28 följande:
    TS: Som oftast i dessa trådar läggs skulden på fel plats. Det är din mans ansvar att 'mäkla' ihop sin nya familj.. Självklart skall alla bidra, men han är den med en relation med både dig, barn och exet. Vet inte hur bra han är på svåra samtal, men att nå fram till sina egna barn borde väl man kunna begära?

    Är själv både skillsmässobarn (där mammas sista man träffade henne när jag var 20), bonuspappa (samt att min son då fått en bonusmamma) och har en bonusdotter samt ett sårat ex. Så ett visst perspektiv har jag..
    Jag håller helt med dig. Det är tufft för ursprungsföräldern som hamnar mitt emellan allihopa, det förstår jag verkligen. Samtidigt så är det ofrånkomligt på honom det största ansvaret ligger att se till att allt funkar så bra som möjligt. Jag tycker att min man har gjort bra insatser där och sagt ifrån på skarpen när biomamman har börjat med sina dumheter. I början hade vi också många "sammansvetsande" aktiviteter. Visserligen kom många av de konkreta förslagen från mig, men pappan förstod verkligen hur viktigt det var. Vi tyckte bägge två att vi gjorde vårt bästa. Men efter att ha blivit så massivt motarbetade så har vi numera bägge två i princip lagt ner våra ansträngningar. Det är helt enkelt ingen vits längre. Och i och med att barnen faktiskt måste räknas som i stort sett vuxna så måste man till slut lägga ner när gensvaret är noll. På något sätt så har de ju liksom ett eget ansvar också för sin fria vilja. Det går inte att tvinga folk att gilla någon annan. Och väljer någon att bete sig lagom surt och grinigt så är valet gjort. Det går ju bara att tala förstånd med en människa till en viss gräns. Vägrar de att ta in vad man har att säga så är det till slut bara som det är. Även den bästa diplomati har sina gränser. Knäppa diktaturer, vissa trådar här på forumet, bonusbarn... Same shit. Flört
  • Anonym (Den hatade)
    Anonym (-) skrev 2014-01-19 20:57:11 följande:
    Jag lever själv inte i en sån relation, men mina föräldrar gjorde.. De va inget som vi gemensamma biologiska märkte av nämnvärt..

    Men jag vet idag hur min halvsyrras mamma va så bitter att min pappa inte stannade hos henne och att det var de som förgiftade halvsyrrans och pappas relation, inte min mamma!!

    Så dessa biomammor/pappor gör nog de bara till de värre, även om dom inte förstår de här och nu i all deras ilska och så...

    Men min halvsyrra har inte haft kontakt med min pappa på 20 år, och de skyller jag bara på hennes bittra mamma, tyvärr =(

    Nu är de så klart inte så här alla ggr, men de sämsta biomamman kan göra (vilket nog ofta händer) är att motarbeta den nya relationen som pappan skaffar, den som straffas av de är bara barnet.. Idag kommer dottern och vill ha kontakt med min pappa, 25 år senare...
    Usch vad sorgligt! Men man hoppas på en vackrare fortsättning för din halvsyster, även om det dröjt alldeles för länge.
  • Anonym (Den hatade)
    Rataxes skrev 2014-01-19 19:48:16 följande:
    Benmärgssugaren ska ut om den inte kan uppföra sig. Åker den ut kanske den andra börjar uppföra sig.
    Så enkelt. Så bra. Glad
  • Anonym (Den hatade)
    Brumma skrev 2014-01-22 20:00:39 följande:
    Ursäkta men.. Varför kalla dem det då? Det ger ju helt fel signaler..
    Själv ser jag min bonus som just en bonus - därför passar ju ordet ypperligt :)
    Men jag förstår inte varför man använder ordet överhuvudtaget om man inte ser dem som bonusar....
    Tja... Det är är ju liksom den vedertagna benämningen nuförtiden. Som är väldigt pk förstås. I såna här sammanhang skulle man ju kunna passa på att få ur sig lite aggressioner genom att använda något annat. Fast vad...? Styvbarn kanske, men det känns lite högtravande. Spöken skrev jag någonstans, lite lagom svårbegripligt. Jag skriver oftast bonus på ren automatik ändå. För mig blir bonusbegreppet genomsyrat av ironi. Och ett stänk av sorg, eftersom vi väl alla önskar oss att alltihop kändes bättre än vad det gör.
  • Anonym (Den hatade)
    Brumma skrev 2014-01-23 03:32:29 följande:
    Tja, jag hade nog bara skrivit eller sagt "min mans barn" :D
    Vilket jag ju även gör till vardags nu oxå :)
    Mer komplicerat behöver det ju inte vara..
    Jamen du är ju så smart...! Tänkte faktiskt inte på det. Glad

    När jag tänker efter så är det nog ändå just längtan efter en bra relation som är grunden till att jag fortsätter svamla om bonusar. Men i förhållande till maken har jag börjat använda "dina barn" mer än förut. (Istället för "barnen".) Ett tydliggörande av mina två kliv bakåt gissar jag. Och en markering av att jag inte instämmer i hotellförhållandena.

    Det finns onekligen ett och annat han skulle kunna göra för att skapa lite bättre balans i huset. Men han väljer som synes att göra andra prioriteringar. Fine. Men oj vad jag ser fram emot att de börjar leva egna liv!
  • Anonym (Den hatade)
    Snigeln skrev 2014-01-23 08:39:06 följande:

    Om vi sku sätta detta i lite perspektiv nu... När jag nyss fyllt 18 träffade jag min man som hade en nästan 3-årig dotter. Året därpå flyttade vi ihop och jag fick då självklart ett vuxenansvar öven bonusen. Jag hade inte hunnit fylla 21 när jag gifte mig. Hade under hela den tiden både studerat och jobbat. Tillbaka till ts, är det rimligt att ts ska flytta för att två personer, som är i samma ålder som ovanstående s0exempel, inte kan vara trevliga mot sin pappas fru? Är de "barnen" (!?) i större behov av sin pappa än en SJUMÅNADERS BEBIS?
    Ja... Det är olika. En del blir vuxna när naturen tänkte sig det. Andra tar mer tid på sig. Suck... Grattis till din sunda utveckling, eller vad man ska säga. Flört

    Att någon ens tänker tanken att man ska skita i en sjumånaders för att göra vuxna slynglar nöjda... Man vet onekligen inte om man ska skratta eller gråta. Obestämd
  • Anonym (Den hatade)
    Anonym (Tss) skrev 2014-01-23 15:55:54 följande:
    Näe. Är du 21 år utan inkomst så är föräldrarna fortfarande skyldiga att betala. Alla går inte ut skolan med ett jobb på en gång. Jag flyttade när jag var 20. Hur ska man försörja sig själv med en inkomst på 3000 kr? (ex. aktivitetsstöd).
    Det har jag faktiskt aldrig hört talas om. Alla vänner och bekanta i liknande situationer (där de slutar försörja egna barn alltså, inte elaka styvföräldrar) följer "regeln" 18 år, eller 19 efter gymnasiet. Var har du det lagrummet någonstans?
  • Anonym (Den hatade)
    Brumma skrev 2014-01-23 17:00:16 följande:
    Funderade lite på om du var ironisk där, men har bestämt mig för att du inte var det :D
    Nej jag var ju inte det! Det är svårt med skrift, men det skulle vara ett beundrande tonfall tillsammans med ett leende. Kände mig lagom korkad som faktiskt inte tänkt så långt när det var ganska självklart. Men det får jag bjuda på. Glad
  • Anonym (Den hatade)
    Brumma skrev 2014-01-23 17:24:47 följande:
    ????
    Äh, jag är nog för trött. Jag lyckas inte förklara nånting idag. Glad Men det var positivt menat i alla fall. Me you like. Hjärta
Svar på tråden Måste få spy lite