Förälder: Är du rädd för att inte räcka till?

Nä, så har jag nog aldrig nånsin känt.

frågan är nog inte rätt att ställa här, egentligen.

Nä jag har aldrig känt så fast jag nu är svårt sjuk sedan fyra år tillbaka så känner jag mig inte otillräcklig.

Men jag kan tänka mig att curling och helikopter föräldrar känner sig otillräckliga just för att de är precis överallt där barnen är för att barnen ska slippa känna misslyckanden. Men ändå kräver barnen bara mer och Mer och MER!

Mina barn har alltid kunnat leka själva (fantastisk fantasiförmåga) och har aldrig krävt en massa utan har varit tacksamma över det lilla.

Nu svarade jag på frågan innan jag riktigt hann se vad det handlade om utan svarade endast på frågan "Är du rädd för att inte räcka till" det jag är rädd för att inte räcka till är att jag är ensam med min 1 åriga dotter. Hon har ingen pappa och ingen riktig fadersfigur. Så det jag tänkte är att jag är rädd att inte räcka till som både mamma och pappa.

Men i exemplet ovan så ja är min dotter bara 1 år och jag har precis börjat jobba igen, jobbar bara deltid så har dottern hemma större delen utav tiden. Så det där med att få vardagen att gå ihop har vi inga problem med, än i alla fall. Och är därför inte rädd för att inte räcka till i det sammanhanget :)

Är det egentligen inte så att man skaffar sig ett permanent dåligt samvete när man får barn?
Har man inte känslan av att man inte räcker till så ställer man sig själv frågan om man tar rätt beslut eller använder rätt uppfostringsmetod.

Ja det är jag. Såklart. Jag älskar de där små skitarna nåt så fruktansvärt mycket, och jag vill ge dem allt de förtjänar och mer. Och så vet jag att jag bara är en vanlig människa med fel och brister, jag är inte och kommer aldrig vara den perfekta bullmamman liksom.

Är inte rädd för att inte räcka till, men ibland räcker inte tiden till (tycker att det är skillnad på det). Vi veckoplanerar både mat och allt annat, självklart spricker planeringarna eftersom att det ändrar sig med olika saker under veckan, men utan planering skulle det bli kaos.

Att jag räcker till vet jag, tiden däremot är det sämre med.

Ja, ibland. MEN jag vet att jag gör det. Jag leker med min son flera timmar om dagen men ibland blir jag trött och tror att jag är mindre duktig och rolig. Fast det är egentligen bara trams. Men är inte det en vanlig känsla?

För det mesta känner jag att jag räcker till.
Jag och sonens pappa är skilda och har väll inte alltid den bästa kommunikationen. Vi jobbar båda innom vården jag 100% och han deltid natt. Vår överrenskommelse är att han skall ha sonen när jag jobbar kväll om inte våra grundscheman krockar för då tar mina föräldrar sonen. Eftersom mitt ex jobbar deltid så bokar han allt som oftast in extra arbetspass när det är han som skall ha sonen och då är det min uppgift att ordna barnvakt för han anser inte att han har något behov av barnvakt han skall ju bara jobba extra. Det är ju jag som har ordinarie arbetstid som får se till att någon kan ta hand om sonen.
I dessa lägen känner jag att jag inte räcker till. Särskillt som mamma och pappa inte alltid kan ställa upp med så kort varsel som det ofta blir.