Vara surrogat åt syskons sambos barn?

Hej,

Jag ville vara anonym, därför la jag tråden här och inte i regnbågsfamilj som den kanske ska ligga i. 

Jag har en bror som är homosexuell och levt ihop med en helt underbar kille väldigt länge. De är fantastiska människor, väldigt högt utbildade båda två, fantastiska arbeten och äger ett fantastiskt hus vid havet. Jag kan verkligen inte tänka mig bättre föräldrar eller bättre förutsättningar för en familj att uppfostra ett barn i helt enkelt. De har allt. 

Utom barn. För det får de inte skaffa i Sverige pga att de är homosexuella. Adoptera är inte heller ett alternativ eftersom näst intill inget land godkänner adoptioner till homosexuella par. Oavsett vad lagen säger i sverige. 

Deras alternativ är heminsemination med vän/släkting och dens ägg, IVF med vän/släkting med donerat ägg i Thailand, eller en okänd surrogat i Thailand för 350 000 kr. 

Min bror har alltid varit våra 3 barns absoluta favorit. Han är fantastisk med dem, precis som hans sambo också är. Såklart att de ska få skaffa barn precis som alla andra!

Min bror och jag har pratat om det här i många år, och jag har alltid sagt att jag kan tänka mig att ställa upp och hjälpa dem att få ett barn om vi gör IVF med donerat ägg och hans sambos "soldater". Dvs alternativ 2 i Thailand.

Nu har dock frågan kommit på allvar, nu är det dags. Och efter mycket diskuterande har vi kommit fram till att jag ska donera ett ägg åt dem. Göra en heminsemination istället för alternativet i Thailand, för att barnet ska få gener från bådas sida och att alternativet i Thailand skulle kräva att vi är där upp till flera månader, vilket inte är praktiskt möjligt. Det blir dessutom nästan lika dyrt som alternativ 3. Jag kommer alltså i praktiken att få barn tillsammans med min brors sambo, ge honom ensam vårdnad och sedan kommer min bror att ansöka om närståendeadoption av barnet. 

Allt detta är skrämmande, jag vill mer än något annat här i världen hjälpa min bror och hans sambo. Samvetet och hjärtat bara skriker att jag gör rätt val genom att göra det här för dem. Men hur kommer allt bli? Jag har sedan tidigare 3 barn och ska inte ha fler egna barn, men tanken på att skiljas ifrån ett barn som är hälften mitt genetiskt känns ändå jobbig. 

Kommer jag klara det rent psykiskt? Tänk om barnet i vuxen ålder tycker att jag övergett henne/honom? 

Vad ska vi säga till våra egna barn, kanske är den största frågan!? De är så pass stora att de förstår att jag är gravid men inte att vi inte ska behålla det. Är rädd för att det kommer bli så otroligt förvirrande för dem.. Hur ska vi göra med det?

Jag vill mest få lufta mina tankar och få lite stöd och tips inför hur vi ska hantera allt, både i vår egen familj, och i den nya familjen som blir. Vi kommer alltid vara ärliga med barnet vem som är dess mamma, min brors sambo är adopterad inom Sverige och han har velat veta sitt ursprung hela livet men fick veta först i 30-års åldern. Det har han mått väldigt dåligt över. 

Jag ber er att inte döma mig eller dem, jag gör det här av fri vilja, för att jag älskar dem och anser att det är deras rätt att få barn som alla andra. Det finns så mycket opassande föräldrar där ute men de här två är perfekta. 

Jag är bara orolig för dagen när barnet väl är fött och det är dags att säga hej då. Åka hem efter förlossning, bb-tiden etc utan barn. Det strider ju mot alla naturliga instinkter. Tänk om jag inte klarar av det då? Hur mycket jag än vill?

Tankar, tips och råd mottages mer än gärna.