22 månaders som plötsligt blivit svår att lägga

Det är väl klart att ni ska sitta med honom när han behöver det. Kanske dags att se över middagsvilan. Sover han väldigt länge? 

Jag håller med ovanstående. Självklart ska ni stanna hos honom tills han somnar om han vill det. Det finns ingen poäng med att neka ett litet barn närhet när hen ska somna. Ingen poäng alls.

Och om det är jobbigt att sitta och natta så söv honom i er säng så att ni kan ligga och natta, och sen lyfta över honom till hans säng, eller skaffa honom en större säng som ni också får plats i.

Och sömnbehov förändras ju hela tiden. Det minskar ju äldre barnet blir. Han kan ju inte sova samma tider för alltid. Han behöver väl inte lika mycket sömn längre..?
Sover han något på dagen?
Vår son tog tid på sig att somna på kvällarna runt 2-årsåldern, och då tog vi bort dagsömnen, och genast blev det bättre igen.

Vår dotter är i samma ålder och har sedan en vecka tillbaka blivit väldigt svårt att lägga. Tidigare räckte det att en av oss läste saga i tio minuter och sen kunde vi pussa godnatt och lämna rummet så somnade hon själv. Nu kräver hon att vi ligger kvar tills hon somnar, vilket tar ett bra tag så det är ju lite uppförsbacke.

Vi tänker att detta som så mycket annat, bara är en fas och tänker göra det som funkar, alltså ligga kvar hos henne tills hon somnar, tills fasen är över. Det händer just nu väldigt mycket med hennes språk och vi ser det väl som ett utvecklingssprång. Vi vet ju att hon har förmåga att somna tryggt själv och tänker att hon när detta är över kommer göra det igen.

När jag läser din trådstart så känner jag spontant att ni nog har varit lite bortskämda ;) Det är inte många barn i den åldern som har sovit så bra hela tiden.
Våran pojk (2,5 år) har haft flera faser då han har varit svår att lägga, vaknat tidigt etc. Just nu är han inne i en bra fas och sover mellan 8 på kvällen-8 på morgonen :)

Vi ligger dock alltid bredvid honom i hans säng tills han somnar, och har alltid gjort så. Han har börjat att sluta med middagsvilan och jag har märkt stor skillnad vid nattningarna, nu slocknar han på 5-10 min. 
Nu går han bara 15 tim/v, ett barn som går längre dagar på förskolan behöver antagligen middagsvilan.

Vissa tider har vår son behövt jättemycket närhet, då har han fått ligga bredvid oss i våran säng. Sömnen påverkas förstås lite för oss när han behöver så mycket närhet, eftersom han vill ligga väldigt nära. Men så länge han mår bra så tycker jag inte det är så farligt, sedan kan man ju hjälpas åt. Den ena föräldern kan få sova ostört i ett annat rum en natt, och så byter man till nästa natt tex.

Tror inte du ska känna dig orolig för att det ska bli en vana att sitta bredvid honom. Vissa kvällar har vi fått ligga bredvid 1-2 timmar, men dom faserna går alltid över. Nu går det som sagt jättesmidigt, och sedan har vi hela kvällen för oss själva och det är lyx tycker jag ;)

Den sk. närmandefasen kickar in i den här åldern, vår tjej är 21 månader och likadan. För oss har det hjälpt att krama, pussa och ligga nära och jobba aktivt på att hon inte ska känna att vi överger henne. Och inte stressa fram att hon somnar, bara vara snälla och låta henne böka runt i sängen tills hon kommer till ro. Man får anpassa sina kvällar efter barnens behov, som du säger.

Det är inte lätt att vara liten!

Vår dotter valde själv i början av hösten att somna ensam så vi tänker att när hon väl kommit ur vad det nu är kommer hon välja det igen men det vet vi då klart inte. Hon ska dessutom bli storasyster om två månader så vi utgår ifrån att hon kommer behöva extra närhet då så det kan kanske bli en längre period men då får det bli så. Att lämna henne att somna själv när hon är orolig och vill ha oss nära känns inte aktuellt.

Hon somnar runt 19.30-20.00 och vaknar runt 6.30 men det varierar med en halvtimma plus eller minus och sover runt 90 min på dagen. Däremot är det alltid något uppvak under natten, har vi tur handlar det bara om en klunk vatten och ett avkastat täcke, har vi otur är det mardrömmar som gör att vi får lägga oss med henne i hennes säng en stund och kanske ge lite varm mjölk. Hon har haft rätt intensiva drömmar på sistone.

"Närmandefasen

Under närmandefasen, även kallad trotsåldern, blir barnet mera ängsligt och håller sig barnet närmare föräldrarna igen, för att det troligen vill försäkra sig om att distansen inte har blivit för stor. Närmandefasen är en period som vanligen pågår i cirka ett år och kännetecknas av många tårar då barnet går igenom en svår och känslig period. För att barnet ska hitta lösningar behöver det få stöd, tröst och gränssättning. Barnet visar ofta ambivalens. Barnet reagerar mest tydligt med stress och aggressivitet när det utsätts för separationer som går utöver vad barnet klarar av. Barnet behöver nu få bekräftelse och om det inte får rätt bemötande kan det resultera i ambivalens och splittring i goda och dåliga objektrelationer (ambivalent=velig, kluven, har svårt för att bestämma sig).

Under närmandefasen närmar sig barnet modern aktivt och tycks ständigt upptaget av var hon finns. Till barnets rädsla att förlora objektet läggs dess behov av att vinna objektets kärlek och rädslan för att förlora kärleken. Barnet blir känsligt för gillande och ogillande. Denna fas kan i sin tur delas in i tre delar.

1. Begynnande närmandefasen. Fokus flyttas från att utforska ting till att mer och mer utforska den sociala interaktionen mellan människor. Barnet börjar jämföra sig självt med andra barn. Kroppen upplevs som egen, barnet värnar om sin autonomi. Barnet märker att man kan få beröm och bli beundrad.

2. Närmandekrisen. De mindre behagliga sidorna av särskildheten från modern börjar göra sig påminda. Barnet vill vara separat och omnipotent, och vill samtidigt att modern uppfyller barnets önskan utan att barnet behöver förstå att hjälpen kommer utifrån. "

Jag vet faktiskt inte någon bra bok, det jg läst mig till har varit på nätet. Margaret Mahler (tror jag) är en psykolog som tog fram den där teorin...

Och jag blir också rörd när jag hittar något som förklarar varför dottern gör som hon gör, kanske om man varit irriterad på henne eller så över det... Känner sig hemsk! Det är så många saker som händer i de små liven <3

Det där med dagiset har jag inget svar på, han kanske tycker det är så kul att vara där och vet att tryggheten hemma finns kvar efteråt? Vår tjej är som absolut gnälligast när vi är hemma båda två, ambivalent är ordet som passar in. Vill vara nära men ändå inte, trotsar men blir ledsen när hon får motstånd osv... Det är lurigt! Vi har dessutom lillebror som ska titta ut i början av mars så hon kanske känner på sig att något är på gång!

Vår son på 20 månader har oxå kommit in i en sådan period eller något. Han har alltid sovit bra förut mellan 19.00-6.30/7.00 sedan han var nyfödd.. Samt vilat på dagen 1-2h.. Men nu har allt ändrats helt, han vägra sova i sin säng och kan vara uppe till 22.00 utan problem. Så först fick han bara vila 30 min på dagen för annars så är han helt slut vid 17.00-18.00 och bara skriker av trötthet. :/ men det gäller endast de dagar han är på dagis. Är han hemma vilar han ingenting på dagen, och då funkar det bättre. Och sen vaknar han nu mera 9.00-9.30 på morgonen, vilket han aldrig gjort förut..

Men usch TS! Hoppas verkligen att det bara är falskt alarm!! Håller tummarna för er!

Min stora Pojke är 14 år nu och helt plötsligt slog det mig hur fort de blir stora! Så jag flyttade min 2 åring till min säng. Där får han sova hur länge han vill  senast kl 21 så sover han men oftast kl 20 och han är så varm och go