Den sk. närmandefasen kickar in i den här åldern, vår tjej är 21 månader och likadan. För oss har det hjälpt att krama, pussa och ligga nära och jobba aktivt på att hon inte ska känna att vi överger henne. Och inte stressa fram att hon somnar, bara vara snälla och låta henne böka runt i sängen tills hon kommer till ro. Man får anpassa sina kvällar efter barnens behov, som du säger.
Det är inte lätt att vara liten!
"Närmandefasen
Under närmandefasen, även kallad trotsåldern, blir barnet mera ängsligt och håller sig barnet närmare föräldrarna igen, för att det troligen vill försäkra sig om att distansen inte har blivit för stor. Närmandefasen är en period som vanligen pågår i cirka ett år och kännetecknas av många tårar då barnet går igenom en svår och känslig period. För att barnet ska hitta lösningar behöver det få stöd, tröst och gränssättning. Barnet visar ofta ambivalens. Barnet reagerar mest tydligt med stress och aggressivitet när det utsätts för separationer som går utöver vad barnet klarar av. Barnet behöver nu få bekräftelse och om det inte får rätt bemötande kan det resultera i ambivalens och splittring i goda och dåliga objektrelationer (ambivalent=velig, kluven, har svårt för att bestämma sig).
Under närmandefasen närmar sig barnet modern aktivt och tycks ständigt upptaget av var hon finns. Till barnets rädsla att förlora objektet läggs dess behov av att vinna objektets kärlek och rädslan för att förlora kärleken. Barnet blir känsligt för gillande och ogillande. Denna fas kan i sin tur delas in i tre delar.
1. Begynnande närmandefasen. Fokus flyttas från att utforska ting till att mer och mer utforska den sociala interaktionen mellan människor. Barnet börjar jämföra sig självt med andra barn. Kroppen upplevs som egen, barnet värnar om sin autonomi. Barnet märker att man kan få beröm och bli beundrad.
2. Närmandekrisen. De mindre behagliga sidorna av särskildheten från modern börjar göra sig påminda. Barnet vill vara separat och omnipotent, och vill samtidigt att modern uppfyller barnets önskan utan att barnet behöver förstå att hjälpen kommer utifrån. "
Jag vet faktiskt inte någon bra bok, det jg läst mig till har varit på nätet. Margaret Mahler (tror jag) är en psykolog som tog fram den där teorin...
Och jag blir också rörd när jag hittar något som förklarar varför dottern gör som hon gör, kanske om man varit irriterad på henne eller så över det... Känner sig hemsk! Det är så många saker som händer i de små liven <3
Det där med dagiset har jag inget svar på, han kanske tycker det är så kul att vara där och vet att tryggheten hemma finns kvar efteråt? Vår tjej är som absolut gnälligast när vi är hemma båda två, ambivalent är ordet som passar in. Vill vara nära men ändå inte, trotsar men blir ledsen när hon får motstånd osv... Det är lurigt! Vi har dessutom lillebror som ska titta ut i början av mars så hon kanske känner på sig att något är på gång!
Men usch TS! Hoppas verkligen att det bara är falskt alarm!! Håller tummarna för er!
:( *kram*