Samarbetsproblem...

Jag förstår att du jättegärna vill ha bilderna och teckningarna som minne, men är det verkligen ett krig som är värt att ta just nu?
Är det värt att spä på konflikten pga några teckningar, eller kan du kanske släppa frågan och ta upp den igen om, och när, det är lite lugnare emellan er? Om ett år så kanske den pärmen inte har en så laddad innebörd, och du plötsligt bara får den av UF eller kopior av innehållet.
Jag skulle släppa en sån här "liten" sak för att få det stora hela att bli bättre först, förstår du hur jag menar?

Hur länge sen är det ni separerade? Sen ni fick en dom?

Som sagt - jag tror du får bilderna och pärmen till slut. Men det låter som om ni har hamnat i en ond cirkel där allt kan användas till ett känslomässigt maktspel.

Om ni har så dålig kommunikation så skulle jag rekommendera att börja ta så mycket av den skriftligt, via mail.
Då är det lättare att hålla sig saklig och till rent praktiska saker som rör ert barn.
Och på det sättet så blir "skadorna" mindre (man säger ofta så mycket dumt när man är upprörd..) och det går fortare för er att hitta en kommunikation som funkar, oavsett om ni fortsätter per mail eller börjar tala med varandra igen.

Hur ofta har ni kontakt per sms?
Har ni vv eller annat schema?
Har ni bra överenskommelser (nerskrivna) runt barnet eller måste ni samarbeta om allt i barnets vardag?

Jag vet hur svårt det kan vara att samarbeta med en person som inte vill, som vill ha så många kontaktytor som möjligt, och där det är konflikter på varje :)
Det är därför jag frågar för att se om vårt sätt att kommunicera med den föräldern kanske kan hjälpa dig också!

Jag lovar dig - jag förstår precis. Så den biten kan du släppa :)

Vårt sätt att kunna hantera kommunikationen har vi löst så här (jag skriver vi - för alla otaliga gräl har inte bara påverkat oss båda, men vi har också valt hur vi ska hantera det tillsammans):
Vi har en mailadress som enbart används i kommunikation med den andre föräldern. Sms är enbart till för akuta situationer.
Vi kollar den mailen en gång i veckan. Vi har byte på fredagar, så vi läser ev mail på onsdagen och så besvarar vi dem på torsdagen. på det sättet har ilskan hunnit rinna av en, vi har diskuterat igenom idiotierna som oftast finns där och vi kan se vad som är värt att besvara, ta ett krig om, och vad som bara ska låta stå oemotsagt.
Vi håller en strikt, neutral ton där vi enbart informerar om praktiska saker och vi använder helt enkelt så få ord som möjligt. Inga utläggningar inga förklaringar inga "vad menar du nu egentligen" - nada. Strikt informationsbasis om aktiviteter, läkarbesök etc.

Vi ser noga till att lämna tillbaka de kläder som bonus har med sig till oss. Vi lägger ett torsdagsmail emellanåt där vi ber att få tillbaka de fyra par jeans som fastnat, eller den nya höstjackan. Men vi tar inte den fighten varje vecka, utan när det samlat på sig liksom.

Du säger att exet har bonusar? Har deras mamma kanske bättre koll på vad som tillhör vilket barn? Kan du påpeka för henne att du får tillbaka hennes barns kläder, och undra om hon är ok med det? Annars se till att barnet åker till umgänge med kläder som du kan ha och mista - om du har ekonomisk möjlighet till det förstås.

Och du - försök andas! Min bästa väninna sa alltid att vi skulle låta mamman (vilket det rör sig om i vårt fall)  boxas ensam i sin ringhörna. Låt henne stå där och veva och så går vi mentalt och tar en kopp kaffe istället :)

jotack. och det finns inget som kan göra en (eller mig iallfall) som ren dumhet :)
Det påverkar dessutom så mycket förhållandet. Man lever i en konstant konflikt som inte ens är ens egen. Man kan inte lösa konflikten för den är inte min att lösa. Det känns tröstlöst ibland. 
Och eftersom man förväntar sig idiotier, väntar på dem, så är man förbannad redan innan de dyker upp. Och när de dyker upp blir man ännu mer förbannad eftersom man ju visste de skulle komma :)

Inboxa om du vill. Jag lovar dig att jag har sett och hört det mesta ;)