Så less

du måste tala om att du inte accepterar det här beteendet längre och om han inte fattar det så får han två barn med två olika kvinnor som han får försöka pussla ihop det med.

Tala också om att du hoppas att han har en bra plan för bonus under sommaren då DU har annat för dig och inte kommer att finnas till hands.

Men det uppfattar jag int att TS gör heller. Hon vill bara inte tvingas ta det ansvaret för att pappan tar för givet att hon ska det.

Kan säga att min man fått veta var dörren är om han kommit med idén att bonus kommer när det inte är avtalat så. Dock finns det problematik i form av funktionshinder med i bilden, men ändå. Något som påverkar mig, ska också diskuteras med mig innan det bestäma utom i akuta fall. Och ja, även om min man tar hela ansvaret själv så påverkar det mig. Barnet är litet och behöver tillsyn, saker vi ev planerat in kan inte göras pga bonus ålder osv. Det är otroligt respektlöst att göra så som TS sambo hade gjort och som sagt, ahde det gällt mig hade jag blivit singel jäkligt snabbt.

Jag står mitt kast. Jag står också för att ALLA i vår familj är lika viktiga. Att bli tillsammans med en person som har barn sedan innan innebär INTE att jag måste stå tillbaka jämt. Ibland, ja absolut, alltid nej. Sunt förnuft. Inget barn mår bra av att alltid komma först.

Att jag förväntar mig att maken hör med mig först betyder inte att hans barn inte är välkommet hit. Fn är barnet för litet för att fundera på det själv, men när barnet blir stort nog att själv fråga så förväntar jag mig ändå att maken hör med mig innan han ändrar umgänget. (Vi bor inte så till att barnet kan åka själv) Dessutom förväntar jag mig att han hör med mamman också, barnet ska inte komma till oss för att h*n är sur på mamman.

Kommentaren: Du visste vad du gav dig in på är den dummaste ever. Man vet a l d r i g  riktigt vad det innebär, vilka känslor som rörs upp osv.

Precis så är det. Makens barn är välkommet hit, men mitt ena barn måste förberedas ordentligt på det först. Akutsituationer är undantagna.
Säger jag nej är det för att vi bokat något som inte kan avbokas eller att någon av oss är sjuka i smittsam sjukdom.

JO det är just det man kan som bonusförälder! En av få fördelar. O jag är trött och hängig kan jag säga att nej, jag orkar inte idag.

Jo, det kan jag visst.Kan ju hända att vi blir sjuka medan han är på jobbet. Inte ringer jag direkt och meddelar det då, det får han ju veta när han kommer hem.
MIna barn bor här på heltid. När de är hos sin pappa förväntar jag mig att de ringer och meddelar om de tänker komma hem tidigare.
Min mans barn har inget funktionshinder så nej, han behöver inte förberedas.

Jag har varit själv med mina barn så länge han har känt mig. Dvs mer än tio år. När han och jag blev kära efter lång vänskap visste han alltså det mesta om mig och mitt liv.
Han visste alltså att mina barn skulle vara här på heltid. Han visste också att om hans barn ska komma hit på annan tid än avtalat så måste det förberedas. Akutfall som sagt undantaget. Han var den som inte ville vara särbo.

Han har det umgänge de har fastställt, det säger jag inget om. De ruckas det inte på hur som helst. Aldrig för att någon är trött eller sjuk. Är någon sjuk så meddelar vi mamman så hon vet. Sen får hon avgöra om barnet ska komma hit eller inte.
Om han frågar mig om barnet kan komma utanför umgänget så svarar jag utefter hur situationen ser ut. 'Lite trött' som du uttrycker det skulle inte få mig att säga nej, men utmattad, ja då skulle jag kunna säga det.
Barnet ringer inte själv (än) om sådant, och barnet bor heller inte så pass nära att det kan komma hit utan hämtning av oss heller.
Vi letar bostad 30 min närmare barnet, dit finns även kommunikationer som fungerar så att barnet, när det är så stort att det kan själv, kan komma lite när det vill. När barnet är så stort, ja då har mitt barn med funktionshinder flyttat hemifrån.

VI har inget problem med detta upplägg, det är det mest folk på FL som har

Som sagt, upplägget vi har, fungerar för oss. De är inte alltid hemma, de är hos sin pappa då och då. HAN ville bo ihop, trots att han visste hur det måste vara för att det ska fungera.

Mitt ansvar är i första hand för mina barn, hans är för hans barn. Han har inte sitt barn på heltid, det har jag. (I stort sett)
Hade han haft sitt barn på heltid hade vi inte bott ihop förrän mitt äldsta barn flyttat.

Nej, jag vet, jag kan inte stänga dörren för mina barn om jag är aldrig så utmattad efter att ha kämpat med att få mitt äldsta barn till skolan, försökt finnas till för mitt yngsta barn, finnas för min man, gjort min del av allt hemarbete, skött mitt jobb med allt vad det innebär just nu av psykisk stress då mitt jobb försvinner i sommar. Detta ger en spänd och stressad stämning på jobbet även om vi är mycket bra på att peppa och ta hand om varandra.

Lägg därtill till att skoltaxi strular, jag måste ringa hab, Fk you name it för att det mesta inte flyter på smärtfritt. Jag måste orka. För mina barn. För ingen annan gör det. Men hans barn har jag inte det ansvaret för. Det har han. Och om han blir sur för att jag kanske inte skulle orka ha hans barn här när det inte är umgänge egentligen, ja, då får han överväga särboskap.

Eftersom detta är ett ickeproblem för oss så är detta inget vi diskuterar dagligdags. Men då och då pratar vi om det hela och hittills har vi kommit fram till att det fungerar.

Fö, om min man upplever att det är jobbigt att vara här pga mina barn så skulle han åka ut och träna lite extra.

Hängde inte med där. Ansatsen?

Akutfall undantagna har jag skrivit flera gånger. Men ja, antingen flytta isär eller hitta en annan form av boende. Som vi redan letar efter. Men då skulle det bli mer akut.

Han gör inte en större anpassning än om han levt ensam. Han hade inte haft sitt barn oftare för det pga avståndet. Det är helger som gäller och helger enligt avtal. Tippar på att de flesta har så, umgänge enligt avtal. Hade mamman bott närmare oss hade det kanske sett annorlunda ut, men nu gör hon inte det.

Vet ni, detta är väldigt OT, vill ni diskutera min mans och mitt upplägg vidare får ni göra det via pm. Förlåt TS, inte meningen att kapa tråden.
Svara på TS fråga istället.

Detta blir det sista jag svarar på.

Jag måste ha mitt liv på ett visst sätt för att inte gå under. Så ÄR det bara, jag valde inte att få ett funktionshindrat barn. Nu är mitt barn inte så jobbigt som så, det är det runt i kring som är jobbigt. Men saker som ändrade planer kan få henne att må mycket dåligt och det tar ungefär en v innan hon är på banan igen. Men ingen annan i familjen lider av hennes dåliga mående då hon är på sitt rum. Men jag är inte beredd att gambla med hennes mående hur som helst. Detta är ett krav jag har på ny man. Sen får mannen själv välja om han vill fortsätta med mig eller göra slut. Han får också välja särboskap eller samboskap. Jag propsar aldrig på samboskap.

Hon mår inte bra av att min mans barn är här pga ljudkänslighet, (hon kan tex inte stänga av hon hör allt 100% hela tiden mot vad andra hör vilket är 30% tror jag) hans barn är relativt litet och låter mycket. Han måste få låta, barn måste få leka och höras. Men för att vårt liv ska fungera så måste vi ha rutiner. Mitt barn vet när hans barn ska vara här, hon väljer själv om hon ska stanna eller vara hos sin pappa då.
Men ska hans barn komma hit utanför schemat så måste vi förbereda för att det ska bli så bra som möjligt för alla.

Du talar som du har förstånd till brukade min mamma säga när jag sa något som inte var riktigt genomtänkt.

Jag har aldrig nekat min mans barn att komma hit. Men jag förväntar mig att han frågar mig OM frågan kommer. Jag förväntar mig också att få säga nej om jag måste.

Du har iaf ingen aning om vad du talar om när du skriver att mitt barn måste lära sig. Det mesta av min tillvaro är att lära henne hantera saker och ting så hon kan få ett bra liv. I det ingår att klara av akuta situationer utan att braka ihop, men även att hennes mående är viktigt och måste respekteras = förbereda henne om rutinerna ändras på ett så stort sätt.
INGEN här mår dåligt av upplägget. Sambons barn är som sagt så pass liten än att han inte frågar om ändringar själv. När han är så pass stor bor mitt barn själv, så vad är problemet?