Så less

du måste tala om att du inte accepterar det här beteendet längre och om han inte fattar det så får han två barn med två olika kvinnor som han får försöka pussla ihop det med.

Tala också om att du hoppas att han har en bra plan för bonus under sommaren då DU har annat för dig och inte kommer att finnas till hands.

Jag förstår att du blir frustrerad men som du själv sa har du valt att ha en relation med en man som har barn. Din man måste tycka det är sjukt jobbigt om han inte kan ha sitt barn hos sig hela sommaren om han nu får möjligheten. Att han måste diskutera detta med dig, det borde vara en självklarhet.

Jag förstår honom helt och fullt att han vill ha sitt barn hos sig jämt och egentligen så är inte problemet att bonus ska vara hos oss hela sommaren. Jag tycker bara inte om att inte få vara med och bestämma sånt, att det ska vara så självklart.

Men om ni hade haft gemensamma barn hade det aldrig varit på tal om barnen ska vara med eller inte. En självklarhet att de finns där. Så antar jag att din man ser det. Sen är det väl ett beslut mellan barnets mamma och pappa och ingen annan var barnet ska vara. Antar att hans ex inte vill ha med dig i diskutionerna om var hennes barn ska vara?

Självklart är hans barn alltid välkommet till pappan och självklart får pappan bestämma att barnet ska komma till er. Han säger till i god tid innan. Vad händer om mamman avlider, skulle du klaga på att han "lät barnet bo i ditt hem"? Nej bonusbarn ska man alltid räkna med att de bor i huset men ibland befinner sig i sitt andra hem.

Jag tror fler bonusfamiljer skulle lyckas om man ser bonusarna som en del av familjen.

Jag är bonusmamma ocj mina bonusar är alltid välkomna och inräknade och kommer de när min sambo är borta får de åka med mig och sina småsykon på de vi gör

Jag har en son med en annan man och tar det för självklart att jag ska stämma av byten och sånt med min nuvarande man. Det påverkar ju vår familj.

Men, det har hänt att jag har varit tvungen att ta sådana beslut på stående fot. Jag försöker undvika det, men någon gång ibland händer det.

Säg stopp, vägra ställa upp om du inte blir tillfrågad innan. Sen får du ju ta ställning till om du verkligen kan eller vill när du blir tillfrågad. Men just det där att bara ta för givet, där ska du bara säga rakt nej.
Låt honom bli sur, det är inte ditt problem hur han löser det med sitt barn. Vill han inte lösa det med mamman så får han inse att han har barn och får ställa in det han skulle iväg på.

Och i vår familj har ingen av oss någonsin förhört sig med den andre och tillsammans bestämt om ungarna velat eller behövt komma hem, stanna extra länge, komma på andra tider eller vad det nu kan vara. Ingen av oss skulle vara intresserade av någon sort vetorätt när det handlar om våra barn.

Men sådant var vi överens om innan vi flyttade ihop då för många år sedan. Jag skulle inte valt en partner som velat ha någon typ av utslagsröst när det gäller mina ungars vistelse i sitt hem, och jag skulle tycka att det var hemskt konstigt att bli tillfrågad om det är okej att min mans barn kommer då eller då. Det är alltid okej. 

Jag visste ATT han hade barn och respekterade det. Jag visste INTE att mina åsikter inte skulle räknas. -

Hej TS. Jag tycker du har rimliga krav. Har själv upplevt det du beskriver. Du får pressa sambon att acceptera dig som en jämbördig partner annars är du bara en husa. Det kommer att döda er relation till slut. Jag förstår att du är less. Hoppas han ändrar sig.

Men då får dom ju lösa det på ett vis som passar DEM, utan att dra in tredje person. Först då är dom fria att bestämma hur och vad dom vill.
Vill han inte byta helg med mamman får han ställa in det han skulle på. Vill han ha barnet hela sommaren även när han inte är ledig, så får han lämna in sina tider till fritids så att barnet kan va där när han jobbar.