Så less

Det handlar inte om att inte sätta barnet först eller sist eller mittemellan. Har man valt att leva ihop med någon kan man inte bara köra över och fortsätta leva som om man inte har en partner. Har man barn sen tidigare får man va lite smidigare än så. Ts säger nog inte nej men hon vill kanske diskutera saken innan han tar beslut.

Du och jag skulle inte passat ihop och det är väl tur man får vara den man är.

Min partner förstod direkt hur illa det var om han tog beslut utan att kolla om jag hade nåt planerat. Tror aldrig jag ensam fattat beslut om att mammans önskningar av schemaändringar inte passar mig, det handlar liksom inte om att jag ska säga nej till att hans barn är hos oss utan att jag ska kunna säga nej om det av någon anledning inte passar (ifall han glömt nåt vi planerat tex) och att jag kan framföra önskemål. Respekt och hänsyn tror jag det kallas. Något ni säkert också har men inom era egna ramar som funkar för er, vi har våra som funkar för oss.

Det var nån annan, eller du, som förfasade sig över hur det skulle bli om biomamman dör. Det där är så löjligt att ens ta upp. Det handlar om en person som inte vill att partnern fattar beslut över huvudet på en, inte vad man gör vid akuta situationer. Det är så förbannat fånigt att dra såna slutsatser att man bara för att man vill att partnern involverar dig i planeringstadiet innan beslut tas så betyder det också att man tänker se till att barnet hamnar på barnhem om mamman dör, eller vad tror du egentligen?

Jag förstår inte, vem skyller på barnen?

Ja? Och var står det att man ger barnet skulden?

Bonuslivet bör avse livet man lever med en person som har barn sen tidigare och allt vad det innebär. Inte bonuslivet som i "det lilla livet" där livet avser en person.