Efterlysning -Upplevelser av idrott i skolan

vad är syftet med att bara belysa det negativa då?

Nu har jag inte varit med om så farliga saker när det gäller idrotten (ingen mobbning eller så), men jag kan säga hur jag upplevde saker och ting i alla fall:

Alla tävlingar, att vara sämst är aldrig kul, utblottad för 30 elever till. Jag var en av de sämsta på fotboll och basket, brukade ställa mig på opraktiska ställen för att undvika att få bollen.
Att bli jagad med bollar i någon lek utlöste panikkänslor i mig, jag bara sprang och sprang, resulterade ofta i att jag aldrig blev "tagen" och blev sedd som "bra på just" den leken, men jag kan inte påstå att det var kul överhuvudtaget.

Värsta jag visste var när vi skulle hoppa höjdhopp. Att just hoppa över något har alltid fått mig att tänka att "nu ramlar jag", "nu bryter jag nacken". Sedan att alla andra ska se på när man river ribban på 80 cm är inte alls kul. Man känner bara skam.

På högstadiet blev en del klasskamrater mer tävlingsinriktade och kunde skälla ut en om man inte var bra på fotboll.

Tillslut var jag borta vid vartenda gymnastiktillfälle, antingen var jag "sjuk" eller så hade jag inga kläder med mig. Ibland fick jag lov av läraren att idrotta själv i en liten sal som fanns bredvid, och det var helt underbart. Att själv få skutta omkring och röra sig utan att ha en publik är ganska skönt.

Jag var också en sån som inte gillade tävlingsmomenten. Jag var gärna med på bollsporter och försökte ta bollen från den som hade den, men vågade inte göra ngt med den själv utan passade den vidare så fort det bara gick.

Det som jag upplevde jobbigast var tidtagning. På mellanstadiet hade jag en idrottslärare som fullkomligt älskade sitt tidtagarur.

Till exempel fick ofta (upplevde jag det som) springa på elljusspåret och jag var alltid sist, vilket innebar att jag jagades hela vägen av idrottsläraren och tidtagaruret en meter bakom mig.

Någon gång sprang vi själva och läraren stod vid målet för att ta tiden på de som kom fram först och då blev jag ifrågasatt varför jag var så sen, eftersom hon minsann kunde gå sträckan fortare än jag hade sprungit den, och utfrågad om vad jag gjort istället för att springa, trots att jag kämpat hela vägen.

Den läraren gjorde så att jag kände obehag inför varje idrottslektion resten av skoltiden, fastän det senare inte var jobbigt, utan snarare ganska kul, på själva lektionerna.

ja tack jag såg det.
det jag undrar över är syftet. vad är syftet med det då?

Att de som ansågs bäst eller var lärarens favorit kunde stå och peka att du och du får vara med i laget, och förnedringen för dom som alltid blev valda sist.., vad jag förstått är det något som fortfarande  finns kvar 

Här känner jag mig verkligen manad att delta. Själv hatade jag idrott. Jag var den i klassen med sämst kondition, styrka  och smidighet och det blev jag ständigt tråkad för. Jag antar att idrottslektionerna från början var tänkta att vara med på schemat för att alla elever behöver röra på sig och få motion, tyvärr har idrottslektionerna istället blivit en tävlan om vem som är bäst, snabbast, smidigast och starkast. Mobbad blev jag väl inte direkt, eftersom det var fler än jag som inte gillade idrotten, men man fick ju ständigt höra hur dålig man var.

Jag hade inget bollsinne, och det gjorde att de andra ofta blev förbannade på mig för att jag inte kunde ta en passning. Jag sprang på ett sätt som såg "roligt" ut vilket gjorde att de andra skrattade ut mig när vi hade löptävlingar och liknande. "Du kan ju inte springa", eller "Du springer ju som en gammal gubbe" fick jag ofta höra.

Som lök på laxen hade jag även svår astma, vilket gjorde att jag snabbt blev andfådd och inte orkade mer och fick gå och ta min medicin. Även det blev jag hånad för. En tjej i klassen som var en av de bästa kallade mig ofta "äckliga astmabarn".

Jag var även den som tog minst i bänkpress, men det blev jag konstigt nog inte hånad för. En kille i klassen som var en av de starkaste uppmuntrade mig istället när jag tog mer än jag brukade. När det kommer till styrketräning, som är en mer manlig grej, verkar det istället som om de uppskattar om man inte tar mer / är starkare än dem.

Sen hör det till saken att vi en period hade en riktig sadist som gympalärare. Vi skulle spela hårda bollsporter som rugby och baseball och han anlade omänskligt tuffa hinderbanor som vi förväntades klara utan knot, och om man som jag inte pallade trycket blev han arg på en för att han tyckte man var för mesig.

Ofta sket jag i att ta med mig gympakläderna för att slippa vara med. Men vår sadist till gympalärare brydde sig inte om det. Man skulle delta ändå. Samt att jag blev hånad och tråkad av de andra om jag av en eller annan anledning inte kunde eller ville vara med. "Jaha.. varför ska inte du va med då"? "Du skolkar ju alltid från gympalektionerna" osv

Nej ett av de sämsta minnena från skoltiden jag har är dessa förbannade gympalektioner. Men idag har jag tagit igen en del då jag faktiskt är fysiskt större och starkare än de flesta som gick i min klass och parallellklasserna.

 

Duschningen efteråt.
Öppna duschar där alla såg en.
Fy fan. Sånt var inte kul för en tjej med noll självförtroende.

Hej

Syftet med serien är framförallt att inspirera idrottslärare, men vi tycker samtidigt det är relevant att ta upp vad elever kan uppleva som svårt eller problematiskt.
Vi vill gärna få kontakt med personer som kan tänka sig att medverka! Mejla mig gärna så att vi kan prata mer.

Jag har ingenting med det här projektet att göra, men är själv lärare. För mig är det en självklarhet att ta upp denna fråga i en utbildning för idrottslärare eftersom just idrotten är ett känsligt ämne som orsakar oro hos många elever. 

Den här modellen med korta illustrerade berättelser låter som ett jättebra diskussionsunderlag för att reflektera över hur sådana situationer och känslor kan undvikas. 

tex:
* Varför blev det så här?
* Vad gjorde läraren bra?
* Vad gjorde läraren mindre bra?
* Hur kan man göra i stället?
* Hur tror du eleven i ex 1 skulle reagera i situationen i ex 3?
* Hur identifierar man oroskänslor hos eleverna?
* Hur förbygger man oroskänslor i en blandad elevgrupp?
* Hur skiljer sig elever i olika åldrar när det gäller oro inför idrotten?

osv

Hej igen
Här kommer ett litet förtydligande.
Om det är någon speciell händelse du vill berätta om och går i skolan så är det mycket värdefullt för oss om du vill delta. Hör av dig!

Gymnastiken på lågstadiet minns jag bara med glädje. Däremot när vi började närma oss 11-12 års åldern så blev det inte lika roligt längre. Det var jobbigt att duscha bland alla andra tjejer och på själva idrottslektionen skulle man klara av vissa moment som ingick i läroplanen. Man skulle bland annat kunna ta sig upp på en stång (vad den nu kallades) och snurra runt med ett av benens knäveck fastkilat runt. Jag kom aldrig upp! Och alla stod och skrattade. På löptävlingarna var jag alltid den som kom sist och hade blivit ompasserad både en och två gånger ibland av de snabbaste.

Den värsta tiden var i högstadiet. Då jag var mobbad samtidigt så blev jag extra utsatt i omklädningsrummet. Tjejerna stod och vrålskrek på mig att jag var fet och ful och kunde lika gärna dö. De tog mina kläder och kollade vilken storlek jag hade och dog nästan av förvåning eftersom jag krävde några storlekar större än dem. De sa att jag hade fula hängtuttar och att jag aldrig skulle få en pojkvän och den enda som skulle kunna tänka sig knulla mig var min egen far!

Ja jag påtalade vad som hänt, både en och två och femtio gånger. Gick hos en kurator för att få skydd på rasterna. Inga vuxna brydde sig (förutom mina föräldrar) då. Jag gick aldrig mer på en endaste gymnastiklektion efter det.

Har fortfarande problem med omklädningssrum och besöker väldigt sällan badhus exempelvis och jag sätter inte min fot på ett gym!

Dessa förbannade bollsporter! Alltid var idrottslektionerna till killarnas fördel med innebandy, fotboll, styrketräning osv. Inte speciellt kul för en annan som har noll bollsinne och inte så snabb... På sommaren hade vi lektion ute och självklart blev det då fotboll, fick dock ofta lov att springa på löpbanan istället. Extra kul var det när det var dags för hinderbana (de ytterst få gångerna) då var jag alltid bäst!

På gymnasiet blev det mycket bättre trots att det bara var jag och en tjej i klassen. Killarna spelade fotboll och vi två på andra planhalvan spelade badminton :)

Är född på i mitten på 70 talet. Det jag minns av idrottslektionerna var mest det negativa. Var ganska kraftig och inte den bästa. Det värsta var att vissa elever öppet kunde håna mig (och kanske andra med) utan att lärare sa till. Idrotten var till för som som var duktiga. Det var alltid dom bästa som fick ta ut lag genom att plocka ut en i taget. Jag plockades alltid ut bland dom sista. Självförtroendet fick sig alltid en törn när man på det sättet fick kvitto på att man var dålig i andras ögon.

Sen duschen var hemsk, speciellt för mig och dom som kom in i puberteten först. Man sprang in innan dom andra eller väntade tills alla andra duschat klart. För man skämdes så över sin kropp.

Idrotten var hemskt under hela grundskolan. Det har tyvärr också satt djupa spår i mitt idrottsutövande som vuxen. Har aldrig trott på mig själv, eller på att jag kan. Drar mig för att gå till gym, är fortfarande rädd gör att bli dömd. Motionerar hellre ensam om jag får välja.

Vad jag förstått på mina barn så verkar få saker ha ändrats idag sen jag var barn. Möjligtvis pedagogiken och att de bästa inte väljer ut lag. Men duscharna är öppna som förr. Sen undrar lärare än idag varför vissa elever inte duschar. Inte svårt att gissa varför.

Nä duschen var inte heller trevlig... Som en av de rundare tjejerna i klassen var duschmomentet en ständig förnedring att klä av sig bland alla smala tjejer. Ständiga blickar och viskande med fnitter. Det har satt djupa spår, än idag har svårt att visa mig naken eller lättklätt tom för min man...

Vad oseriös den här tråden känns. Skulle verkligen UR skaffa underlag till ett program på det här viset? Genom en anonym användare med nicket "Pingpo", utan någon presentation, någon kontaktperson eller några kontaktuppgifter? 

Mejla mig gärna på [email protected] om ni vill dela med er av upplevelser av idrott i skolan!

Tyckte det var kul i lågstadiet, sådär i mellanstadiet sen typ okej i högstadiet (Hon vi hade då var jätteduktig) och nu är det skit. Min idrottslärare nu (en kort flintis med kagge) har 2-3 favoritelever (nekar han till såklart) som får köra uppvärmningen varje lektion.  Värst är det när vi ska göra nåt moment där alla ska göra det en i taget, också får alla som inte gör det stå på tur i kö och titta på, hur kan man som lärare som gått i utbildning i pedagogik typ 100 år tycka att det är en bra idé? Material som skidor o.sv. får vi skaffa själva för "vad har ni studiebidraget till" Han är PT också och det är ju ett jävla skämt till arbete
När vi har utomhusidrott tar han bilen dit vi ska vara