Så här kl 4 på morgonen vet jag inte om det är tröttheten eller ångesten över amningen som är värst. Kanske kombinationen och det faktum att jag saknar mitt barn gör att tårarna kommer på löpande band. Jag vill sluta amma men även då får jag känslan av att sakna mitt barn. Alla smärtor i brösten gör att jag inte kan hålla någon emot mitt bröst, bara för att kramas, utan att det gör ont. Var på promenad idag. Smärta att dra vagnen när det går lite tungt. Kläder och bh som alltid skaver hur mycket jag än bullar med amningsinlägg och mina "galler" till bröstvårtsskydd. Kan inte sova som jag vill för brösten antingen skaver eller kläms. Duschens vattendroppar gör ont. Fördelarna med amningen (antikroppar och hög mysfaktor/närhet) väger inte upp nackdelarna längre. Vet inte hur jag ska stå ut? Det är ju inte bara jag som lider. Min dotter vågar snart inte komma nära mig för att hon är rädd att göra mig illa och jag saknar att krama om henne, bära henne. Stackars sambo får ännu taffligare kramar än dottern. Så vad är amningen värd egentligen? Hur mycket ska jag behöva offra. Vill ju så gärna att det ska fungera men hur länge ska jag orka härda ut innan jag bryter ihop totalt och hamnar i någon sorts depression. Nä, bäst att sova medan man kan, BVC ringer och väcker mig i morgon för att kolla hur jag mår. Jag behövde skriva av mig lite bara medan jag sitter och luftar skafferiet och torkar tårarna. God natt alla ni hjältar därute som härdar ut och stöttar oss andra.
