Berätta om ditt snitt! Fick du komplikationer efter planerat snitt?

Jag har ett barn som kom med planerat (eller "akut" hade ett inplanerat men vattnet gick en vecka innan så de blev ett "akut" snitt)

Jag har verkligen enbart positiva minnen och känslor runt de hela. Min dotter kom upp på mitt bröst direkt. Dom virade bara in henne i en filt och sen la henne till mig så fick hon amma lite medan dom höll på med mig. Sen följde min mamma (eftersom pappan inte han till sjukhuset var min mamma med mig) med till ett bord i hörnet av op salen. Där vägde,mätte dom henne och sådär och satte på en liten mössa. Sen kom hontillbaka till mig.

Det var enda tillfället hon inte var hos mig. På op och på uppvaket var hon (och min mamma) med mig hela tiden.

Jag kunde inte komma upp ur sängen första dagen (mer än sitta på kanten framåt eftermiddagen). Så första dygnet fick pappan byta på henne. Sen kunde vi hjälpas åt. Säkerligen kan dom hjälpa dig att lyfta bebin till skötbordet, så byter du och dom hjälper dig och bebin tillbaka om du skulle behöva hjälp!

Min dotter föddes på tisdag morgon och på fredag vid lunch åkte vi hem. Vi hade gärna åkt hem på torsdag morgon. Men då min dotter var ganska liten (2440g 44cm) så ville dom se att hon börjat vända upp i vikt innan vi åkte hem.

Jag har inte haft några problem efter. Hade aldrig speciellt ont (fick ifs tradolan istället för vanliga smärtlindringen då jag är allergisk) och behövde inte ta något för smärtan i mer än ett par dagar. De värsta i hela min förlossnings/tiden efter upplevelse var dom få timmarna med förvärkar som jag han få innan jag fick värkstoppande. Allt har läkt jättefint och jag och dottern har mått perfekt hela tiden.

Hej!

Jag har gjort ett KS där jag av olika anledningar var sövd så jag kan inte svara på hur det är med ett vaket snitt som väl är det vanligaste. Jag var också rätt orolig för hur rörlig jag skulle vara efteråt och hur ont det skulle göra. Och den delen kan jag kanske lätta för dig genom att berätta att det inte gjorde speciellt ont alls! Jag var väldigt sjuk vid mitt snitt och annars hade jag väl varit på benen redan samma dag men som det blev nu så var jag iaf uppe och gick dagen efter och kunde ta en dusch osv.

Jag bar en bebis på runt 4 kilo dag 3 och vi gick genom kulverten till kafeterian utan problem. Dag 4 hade jag återhämtat mig såpass från min sjukdom att jag fick åka hem på förmiddagen. Hade jag inte varit sjuk så hade jag troligen stannat en natt, möjligen två efter kejsarsnittet.
Jag upplevde det som att det kändes ungefär som en lite kraftigare träningsvärk och att det ibland kunde kännas som om det brände till i själva såret. Absolut uthärdligt. Det som var "jobbigast" var väl att ta sig i och ur soffan eller sängen. Jag undvek att dammsuga på nån vecka efter att jag kommit hem men lagade mat dagen efter.
Jag fick "(mest troligt pga min övervikt) innohep som är sprutor att ta en gång om dagen i magen eller låret. Det fick jag lära mig på sjukhuset hur man gjorde och det var väl ett motstånd i mig när jag skulle göra det men jag klarade det ändå utan större problem

Tyckte det kändes lite läskigt med agrafferna (dom där stålstygnen som dom oftast använder för att häfta ihop en med) och trodde att dom skulle göra ont och ställa till det för mig för jag är överviktig och har ett litet maghäng. Jag trodde det skulle bli fuktigt och infekterat pga det men det var ett så fint sår, blev ingen infektion och ärret syns knappt idag. Det gjorde heller inte ont att ta bort agrafferna. I min journal står det att jag förlorade ca 400 ml blod vilket inte är mycket alls, runt 500 ml är vanligast.
På så här vis upplevde jag KS iaf och det är inget jag är rädd för längre. Ska faktiskt göra ett igen i början av juni någonstans :)

Vår första kom med planerat snitt, vår andra föddes vaginalt.

Om vi skulle fått en tredje skulle jag utan tvekan välja ks.

Kejsarsnittet var planerat eftersom hon låg på tvären.

Jag tyckte att det gick snabbt, behövde aldrig vara utan henne en sekund (förutom när pappan vägde som du skrev), de lade henne långt upp på mitt bröst direkt efter hon kom ut. Just min amning krånglade men inom en vecka var det igång som det skulle (oklart om det krånglade för att det var snitt)

Hade aldrig ont efter. Visst hade jag en stickande känsla emellanåt men det var ingenting! Tänker att det måste finnas ett sätt för dig att själv byta blöja. Att du har ditt barn på skötkudde i sängen eller något...grejen är den att man är bedövad från midjan och ner ett par timmar (minns inte hur länge). Vi fick ju första då så pappan var ju med...

Mitt snitt var vid 9 tiden och jag låg till sängs dygnet. Var uppe och gick nästa morgon.

Var 3 nätter på BB, och då hade inte det med snittet att göra utan eftersom amningen krånglade i början.

Jag hade ont så länge efter den vaginala förlossningen. Har fått lite framfall om man nu kan ha lite. Ja, förlossning gör ju ont och jag fick ingen bedövning, hann inte. Hade hellre gjort ks då också.

Kan säga att jag hade såna självupplösande stygn så jag hade inget att ta bort efter. De fixade sig själv. Det sa dom var standard på östra i gbg där jag födde.
Jag förlorade 250ml blod totalt under op enligt journalen.
Fick också sprutor för att motverka blodpropp, det sa dom också att alla får. Men behövde aldrig göra de själv utan fick de bara sålänge jag var kvar på sjukhuset.

Efter att jag blev utskriven fick jag ta innohep-sprutor i tio dagar, men alltså då för man har lättare att dra på sig proppar som överviktig.

Jag blev beviljad snitt efter två tidigare vaginala förlossningar. Den första av de förlossningarna gick bra, jag blev klippt, men det läkte bra och hade inga problem. Däremot bebisen hade andningsproblem och fick åka till barnkliniken, han hade fått en infektion, så han blev kvar där några dagar. Det var aldrig någon fara, men jobbigt ändå att inte få ha honom direkt.
Förlossning nr 2 sprack jag från A till B. Dessutom visade det sig snabbt att bebisen hade problem och de drog iväg även denna gång till barnkliniken. Bebisen visade sig ha ett allvarligt hjärtfel och de kunde inte rädda honom. Jag blev ihopsydd och fick trots den stora bristningen inga större problem efteråt.

När det så var dags för nummer tre behövde jag känna att jag hade kontroll på så mycket som möjligt. Jag var livrädd för att bebisen skulle råka ut för något och de skulle behöva dra iväg igen. Jag läste på mycket och valde till slut KS, trots den något ökade risken för andningssvårigheter vid födseln.

Själva snittet gick jättebra, det var en oerhört märklig känsla hela grejen. Men hon hade andningsproblem när hon kom ut, så de drog iväg även denna gång till barnkliniken. Men trots min skräck för detta så gick det ganska bra, förlossningspersonalen var ju medvetna om problemet och barnläkaren som var där hade varit med och opererat på bebis nr 2. Eller så var jag i nån slags förnekelse. Eftersom alla visste om vår historia så fick jag komma ner till bebisen så fort det bara gick, de rullade in mig och hela sängen till henne innan bedövningen ens hade släppt helt, och hennes problem släppte snabbt, vi fick upp henne till BB redan samma kväll.

De första blöjorna bytte maken, men jag var nog ganska snabbt uppe och gick och kunde byta själv. Lite meckigt, man fick liksom rulla ur sängen i sidled eftersom magmusklerna var oanvändbara, men det gick. Vi gjorde snittet på fredagen och åkte hem på söndagen.

Det är klart man har ont efteråt, och man känner sig rätt begränsad, men det är verkligen inte ohanterligt. Själva snittet gjorde inte alls ont, det bara kändes... konstigt. Jag fick inga komplikationer och läkte ihop rätt snabbt ändå. Tyckte mentalt att det kändes som lång tid då återhämtningen för mig efter förlossningarna gått snabbt, men med tanke på att det faktiskt är ett stort ingrepp så gick det nog rätt snabbt ändå.

Wow jag är så impad av era historier! Ni verkar vara riktiga stål kvinnor!

Ja att inte komma upp ur sängen vet jag hur det är ..

Efter vaginala förlossning nummer 2 tog det ca 6 månader innan jag kunde sätta mig upp själv. Min make var alltid så snäll att han knuffa upp mig så jag kunde sitta upp innan jag gick ur sängen. Magmusklerna var jätte dåliga efter.

Men gör det verkligen inte ont där man har k-snittet? Min tanke är ju att det gör ont att sitta, ligga, skratta, hosta, nysa eller gå ( Så hade jag efteråt fast det vaginalt men det gjorde så sjukt sjukt ont mer neråt..)

Men känns på nåt vis värre när såret är i magen och barnen måste amma liggandes på magen? Ingen som såret gått upp på?

Känner mig nästan mer lugn bara jag läst era k- snitt.

Folk skriver ju jämt att k- snitt är stor stor operation och livsfarligt och man kan inte röra sig det gör fruktansvärt ont och man kan dö.

Och sen säger alla vaginalt är sån dröm enkelt och okomplicerat.. För mig har det varit fruktansvärt. Så då blir ju båda mina alternativ hemska liksom..

Men jag vill verkligen ha fler barn.. Och på nåt vis måste det ju gå?

Undra hur svårt det är att få k-snitt efter att man fött två gånger?

Eftersom du har mått dåligt och inte haft bra erfarenhet av dina vaginala tror jag verkligen inte att det blir problem för dig att få ks.

Det där med att det inte gjort ont är nog som så mycket individuellt. Tror det är svårt att säga innan hur ont man känner att det gör. Mitt stack mest som sagt. I 8 veckor ska man ju ta det ganska lugnt.

Visst finna det de som det inte gått lika bra för. Däremot tror jag att det går bra för fler. Det är ju många ks i landet på en dag.

Jo det klart att det känns i magen efter KS när man skrattar eller nyser och hostar, allt där man använder magmuskulaturen mer eller mindre. Men det är inte någon outhärdlig smärta (väldigt lik träningsvärk tyckte jag) och det gick över på en vecka ca. Hade inga smärtstillande med mig hem ens, så jag var förvånad över hur lätt det hela gick. 
Jag ammade inte för min dotter hade olyckligtvis inte överlevt till mitt KS men jag tyckte inte det var svårt att bära efteråt. Det var till och med så att min man fick hindra mig lite i vardagsarbetet för att jag inte skulle börja bära matkassar osv. Man är lite svag i magmuskulaturen även efter ett KS men det är för att det tar lite tid för kroppen stärka sina magmuskler igen, så är det för det för de allra flesta efteråt tror jag.

Det verkar som om KS är lite av en trend och många väljer hellre det än att föda på vanligt vis. Detta blir förstås kostsamt för sjukvården som försöker spara in på varenda öre, så det är nog en del skrämselpropaganda med i spelet, så uppfattar jag det åtminstone. Fast sen är det ju den vanliga risken med en operation, men det finns risker även med en förlossning. Sjukvården säger att det är det mest naturliga i världen och att vi är gjorda för att föda barn. Men samtidigt så har naturen räknat med ett visst "svinn" och faktan är ju att det inte alls alltid går helt bra. Man får väga nackdelar mot fördelar helt enkelt.

Jag kan ju förstås inte veta säkert hur det blir för just dig jag men är övertygad om att du inte kommer att tycka att det är ett sämre alternativ än vaginal födsel!